Snart är Sundals ryrs sista mjölkkor ett minne blott…
Comments (0) 
I tusentals år har människan haft nötkreatur, det är de som utgjort grunden för den svenska bondekulturen och det är betande djur som har format det vackra svenska landskapet. Sundals ryr är en lantbruksbygd och här har det funnits mjölkkor sedan urminnes tider. Det är med sorg i hjärtat vi nu konstaterar att under 2018 kommer den allra sista mjölkbonden i socknen att sluta. Nötkreatur för köttproduktion kommer även fortsättningsvis finnas kvar. Men de sista mjölkkorna, juvelerna i lantbrukets krona, kommer att försvinna i slutet av sommaren.
Sundals ryrs siste mjölkproducent Bertil ”Raggarn” Herlogsson har bestämt sig för att gå i pension efter 28 år som mjölkbonde. Våren 1990 tog han över gården efter sin far Arne. Då fanns det mjölkkor på minst 10 gårdar till i socknen och man såg betande djur överallt. Sedan dess har han själv skött om, utfodrat och mjölkat de 20 korna på gården i Ryr, vardag som helg, morgon och kväll. Ett ladugårdspass tar 2,5 timmar, däremellan ska han sköta allt annat som hör lantbrukarlivet till.
När jag hälsar på hos Bertil och korna i ladugården, håller han som bäst på att utfodra eftermiddagsmaten. 18 brun-vita och 2 svart-vita damer tittar nyfiket på mig med lugna och kloka ögon. En räls i taket och ett spjut genom rundbalen gör det lätt att köra in ensilaget. Kon som står längst ut i raden sträcker ut sin långa tunga och når precis att få tag i en tugga, fast inte Bertil öppnat grindarna till foderbordet än.
Han berättar han att han förra året var ledig en halv dag. Sammanlagt har han varit ledig ungefär 14 dagar under de 28 åren. En imponerande arbetsinsats! Tidiga mornar och långa dagar är något som kännetecknar mjölkbondens liv och man förstår att han nu ser fram emot att kunna vara mer fri.
Samtidigt som den ljusa SRB-kon sträcker fram sin mule för att bli kliad, berättar Bertil att det blir ungefär 900 liter mjölk som Arlas mjölkbil kan hämta varannan dag. Genom åren har det varit både upp och nergångar att vara mjölkproducent. För ett par år sedan var det riktigt dåligt, men just nu är det ganska bra.
De söta kalvarna som hoppar och skuttar i sina rejält stora boxar, ska säljas och om ett halvår får mjölkkorna åka på den sista resan till Dahlbergs i Brålanda. Bertil är en sann djurvän och medger att kommer vara ledsamt den dagen som korna åker iväg. Men någon gång måste det ske, säger han. Han kommer fortsätta med växtodling på gården. Vallarna är redan upplöjda, endast den där korna ska beta sin sista sommar är kvar.
Vi känner vi en stor tacksamhet för allt som mjölkkorna och deras bönder gjort för oss. Ingen yrkesgrupp är väl så viktig, som den som tillverkar vår mat. Att det finns människor som jobbar på landsbygden under dagarna, när de flesta andra åker mot stad och arbete, inger trygghet. Betande kor på sommaren och det milda ljuset från ladugårdsfönstren en tidig vintermorgon, får vår trakt att kännas levande.
Att företag startar, byter inriktning eller lägger ner, händer hela tiden och det är inte något konstigt med det. Men när de allra sista mjölkkorna försvinner från en bygd och det inte finns ett enda tecken som tyder på att det skulle komma några nya, så känns det lite vemodigt. Som om en epok går i graven.
Vi önskar Bertil ett stort lycka till med det sista halvåret som mjölkproducent och med den nya tillvaron som spannmålsodlare. Efter många år som mjölkbonde är det honom väl unt att få vara mer ledig.
/ Susanne Borssén
.
Themocracy