Category: Jakt och skytte

En jämn 1a majskjutning

Av , maj 1, 2022 7:32 e m

I massor av år har det varit lerduveskytte 1 maj och 2022 var inget undantag. Ett 10-tal skyttar gjorde upp om titeln ”Sundal ryrs mästare”.

Det sköts serie efter serie där många träffade 8 duvor, men inte förrän nästan alla skjutit sina 3 omgångar kom den första 9an. Som siste man sköt Roger Johansson och fick till den vinnande serien med 9 träffar och säkrade på så sätt 1a platsen.

Roger vann 2022 års lerduveskytte

Det blev omskjutning mellan inte mindre än 6 skyttar, som hade haft 8  träffar i grundomgången. Första rundan i omskjutningen fick man skjuta stående i mitten. Det innebär att lerduvorna kommer nästan mitt över huvudet på skyttarna, och det är riktigt svårt eftersom de kommer snabbt. För att inte upprepa förra årets långdragna särskjutning gjorde man det sedan riktigt svårt och lät skyttarna sitta på en stol och skjuta. Ändå fick man hålla på en lång stund innan man kunde skilja de duktiga grabbarna åt.

Självklar vinnare var alltså Roger Johansson ensam med 9 träffar, därefter kom P-O Jensen, Alex Hansson, Nicklas Hansson, Glenn Johansson, Janne Borssén och Peder Hansson. Sedan kom de som hade färre än 8 träffar i grundomgången.

Hunden Sören kollade in alla skyttar

Som vanligt fanns det en mängd fina pris så att ingen gick lottlös. Årets sponsorer är Bilisten Brålanda, XL bygg Brålanda, Linblomman maskin, Frändefors oljehall, Jonny Lundgrens bygg, Tomas Carlssons måleri, GKN Trollhättan, Per Janssons knivsliperi, Sallebyn gård och Nicklas Hansson. Ett stort tack till dem som sponsrat och skänkt priser.

 

.

Hur har det gått med älgen?

Av , december 14, 2021 6:10 e m

På förmiddagen söndag den 28e november sågs en stor älg vandra omkring i cirklar på ett fält på Gunnersbyns marker, inte långt från ga kyrkan. Det var många som såg den och flera som säkert undrar hur det har gått med den.

Älgen uppförde sig konstigt och man ringde därför eftersöksjägare. Runt, runt i stora cirklar gick den.  Så lade sig ner och såg ut att ha ont. Den reste sig och fortsatte sin planlösa vandring i öppen terräng, mitt på dagen, vilket måste anses som ovanligt. Varför gick den inte in i skogen? Förutom sitt underliga beteende såg den ut att vara i god kondition och den var inte halt eller skadad. Det var en stor ”kapital” älgtjur som tappat hornen för säsongen, precis som älgtjurar gör denna tid på året.

Två eftersöksjägare kom dit för att titta på älgen. Då kom den plötsligt så nära att man såg dess ögon och de var helt vita! Kanske berodde hans konstiga beteende på att han inte såg något. Man beslöt att skjuta den och förkorta hans lidande.

Jaktlaget tog hand om älgen. Den vägde 200 kg slaktad, en rejäl bjässe som var i gott hull och hade mat i magen.  Man kunde se att ryggraden var lite sned, men annars hittade man inga fel på den, förutom ögonen då. De var inte var starrgrumligt grå, utan varigt gulvita med ojämn yta.

På måndagen tog man kontakt med SVA (statens veterinärmedicinska anstalt) och de ville gärna titta närmare på vad det kunde vara och bad att man skulle skicka in hela huvudet till viltenheten i Uppsala.

Nu har resultatet kommit och såhär skriver man.  ”En 11-år gammal tjur med kraftiga hornhinnesår, vilka bör ha varit smärtsamma och gjort honom nästan blind. I båda öronen sågs rikligt med öronskabb och tänderna var måttligt slitna. Prover har tagits från ögonen för bakteriologisk och mikroskopisk undersökning. Skallen har provtagits avseende CWD ( chronic wasting disease) Dessa prover visade sig vara negativa”

Exakt vad som har hänt med älgen och hur han kunde få dessa ögonsår kan vi alltså inte veta, men att det var rätt beslut att låta honom sluta sina dagar råder det ingen tvekan om.

 

/Susanne Borssén

.

 

 

Lerduveskyttet

Av , maj 2, 2021 11:58 f m

1 maj skjutningen, som blivit en mångårig tradition, lockade som vanligt både skyttar och publik till skjutbanan i västra bleken. Solen sken, i alla fall första halvan av tävlingen, men som så många dagar denna vår så var det ändå ganska kallt.

När alla skjutit sina tre rundor fanns det två 9or i protokollet, P-O Jensen och Peder Hansson. Särskjutningen slutade med en seger till P-O, men eftersom han inte bor i Sundals ryr blev det Peder som i år fick det åtråvärda vandringspriset.

Särskjutningen mellan 8orna slutade :  Nicklas Hansson, Roger Johansson, Jan Borssén och Glenn Johansson. Därefter följde en hel rad skyttar som träffat färre än 8a i grundomgången, men överlag var det många goda skjutinsatser i år. Det bådar gott inför Onsdagsskjutningarna som börjar onsdag den 12/5 kl 18-20.

Som vanligt hade Nicklas på ett föredömligt sätt ordnat ett jättefint prisbord. Alla som varit med fick något med sig hem. Ett stort tack till de som sponsrat. TC måleri, Jonny Lundgren, Q-Star Brålanda, XL Bygg, Frändefors oljehall, Vildmarkspartner och Maskinaffären Linblomman.

Tack också till Nicklas Hansson som år efter år ställer upp och är den drivande kraften bakom denna uppskattade tävling.

 

.

Lerduveskjutningen 2020

Av , maj 3, 2020 2:23 e m

Trots det lite mulna vädret var det ändå drygt 10 skyttar som var med på den traditionella lerduveskjutningen 1 maj. Efter särskjutning mellan Roger Johansson, Peder Hansson och Nicklas Hanssson stod det klart att den regerande mästaren Nicklas, får behålla vandringspriset ännu ett år och att Roger Johansson blev 2:a.

Fina priser hade skänkts av Interjakt i Trollhättan, Brålanda trä, Frändefors trä, Oljehallen i Frändefors, Q-star Brålanda, Bidab, Maskinaffären Lindblomman och Vildmarkspartner.

Lerduveskyttet

Av , maj 1, 2019 6:30 e m

Hela 23 skyttar kom och gjorde upp i 1 Maj skjutningen. Vann gjorde Ingvar Andersson ,  Sundals ryrs mästerskapet gick till Nicklas Hansson.

Vi tackar följande företag som sponsrat med fina priser : Bidab. Jonny Lundgrens bygg. Brålanda trä. Söderberg och haak, Frändefors trä, Frändefors oljehall, Q star, Vildmarkspartner samt  Jakt o uteliv Trollhättan.

 

 

Foto: Line Bang Blomberg

 

Vildsvinsjakt

Av , december 31, 2018 5:25 e m

En grådisig lördag i December var det dags för den första större organiserade vildsvinsjakten i Sundals ryr. Det var bygdejägare som gick samman och gjorde en gemensam insats mot den allt mer ökande vildsvinsstammen. Man tror att det nu finns minst 50 vilda grisar här.

Halv 9 samlades inte mindre är 35 jägare och 7 hundar i Västra blekan. Grisarna rör sig över stora områden och det är en fördel att vara många. I Kärr, Västra och Östra bleken, Snappan och upp på Kroppefjäll jagades det denna dag.

Under dagen sköts en gris, en gylta som vägde ca 80 kg. Den sköts på ”Albinsons” (för den som är bekant med markerna). Mitt på dagen var det samling vid Kärr för lunch vid en värmande brasa och en stunds trevlig samvaro.

Alla var överens om att det var en lyckad jakt, även om det inte blev mycket skjutet. Vildsvin är inte lättjagade, man har mycket att lära sig och det behövs hundar som är specialiserade på gris. Men det är bara att kämpa vidare, redan den 19 januari ska man göra ett nytt försök.

 

/Susanne Borssén

Kroppefjälls siste björnjägare

Av , oktober 14, 2018 8:00 e m

Höst och jakttid.

Blir det inget om jakt på hemsidan snart undrar vän av ordning. Jo, det blir det. Men det blir långt och mycket text. För att göra denne man rättvisa borde berättelsen ändå varit mycket, mycket längre.

Det är nu mer än 150 år sedan den beryktade Llewellyn Lloyd jagade och fiskade runt om i skandinaven. Han var en legend redan under sin livstid och historierna om honom lever kvar, speciellt i Värmland och Dalsland. Det finns inte särskilt mycket skrivet om herr Lloyd eller Loyden som han kallades i folkmun, men Vänersborgs museum har givit ut ett häfte om honom, som heter ”I björnjägare Lloyds fotspår, sanning och sägen”

Llewellyn föddes i en förmögen familj i London år 1792, han får en fin utbildning men hans stora intresse är jakt, natur och zoologi och istället för att läsa och arbeta, jagar han runt om på de Brittiska öarna. Under en tjuvjakt, troligen omkring år 1819, råkar han med ett oturligt vådaskott skjuta ihjäl en skogsvaktare. Till följd av detta behövde han snabbt lämna landet och åker därför norrut till det exotiska Skandinavien. I England har han mest jagat fågel, men här fanns de stora djuren, björn, varg och lo. Älg fanns det också även om de var sällsynta på den tiden. Han reste runt i Sverige, Norge och Finland men hamnade så småningom i området kring Värmland, Dalsland, Göta älvdalen och bosatte sig till slut i Vänersborg.

Han rörde sig ledigt mellan olika samhällsklasser och kallades av allmogen för det charmigt försvenskade ”Lars Lejd”. Han bodde ofta hos torpare och bönder ute på landsbygden och klädde sig även stundom i böndernas praktiska vadmalskläder. Men han beskrivs som arrogant och svår att ha att göra med och han pratade en svårförståelig svenska.

Han hade ett stort intresse för zoologi och etnologi. Han beskrev djurlivet, faunan i norden och allmogens seder och bruk i ett antal böcker som fann stor spridning i såväl England som Sverige. Lloyd brevväxlade även med Charles Darwin. Hans reseguide ”Jagtnöjen i Sverige och Norrige” från 1830 är hisnande läsning och ger mycket intressanta inblickar i 1800-talets Sverige. Lloyd var en av 1800-talets största jägare och det påstås att han varit med i över 100 björnjakter!

Lloyds metod att jaga björn var oftast med hundar och skidåkning. Kunde han skjuta björnen i eller vid idet, gjorde han det. Men kom björnen upp och gick undan, fanns det ingen som var så ihärdig som Loyden. Dagar, veckor, ja, hela vintern kunde han förfölja en björn som han en fått spår på.

Här kommer ett utdrag ur hans egen berättelse, då han tillsammans med jaktkamraten Elg, hunden paijas och flera bönder från trakten är ute på en av sina många björnjakter. Exakt var kan man inte veta eftersom han många gånger hoppade över namnet för att han inte visste vad platsen hette eller hur det stavades, man vet därför inte säkert var jakterna ägt rum, men kanske hände detta i våra trakter….

Under föregående natt hade ett yrväder inträffat och det fortfor ännu stundtals hela dagen, således stannade en mängd snö på träden. Då vi hade några graders köld samt mulet och stormigt väder upplenades icke skaren utan skidorna gingo förträffligt.

Vi formerade på gamla viset en linie och genomsökte skogen framför oss. Flera timmar gingo förbi utan att vi sågo några tecken till den björn som vi sökt.

Klockan ett, under ett starkt snöfall, började Paijas skälla i ett tätt men lågt snar, hundrade steg framför oss. Jag såg icke hunden med då han stod stilla på ett ställe, och det ej var sannolikt att fogel satt i så låg skog, förmodade jag att han råkat på björnen. Jag tog min dubbelbössa ur fodralet, i hvilket jag hittills för säkerhets skull burit henne, och skyndade så fort jag förmådde till stället.

Midt framför hunden var en liten öppning i snaret, der fanns likväl intet anmärkningsvärdt utom ett hål af en fots bredd i snön, som i öfrigt var slät, invid detta stod hunden och skällde ursinnigt. Jag fann genast att det var björnens lya, och dessutom infann sig Paijas och biträdde till yttermera visso. Jag behövde icke länge öfverväga, utan åkte fram så att en skida blef på hvardera sidan om hålet.

Då jag såg ned uti gropen – ty snön var rundt omkring tre till fyra fot djup, såg jag björnen väl hoprullad på botten. Nu hade djuret vaknat från sin sannolikt flera månaders långa sömn, och började röra sitt hufvud likasom för att se hvad som föregick. Jag riktade min bössa nedåt emellan mina fötter alldeles lodrätt, och tryckte af, men olyckan ville att låset klickade, antingen hade snö fallit på stålet, eller föll fängkrutet ned då bössan hölls i denna ställning. Jag aftryckte nu den andra pipan, men äfven den nekade att göra sin tjenst, och klickade.

Björnen hade rest sig då Elg räckte fram min studsare redan spänd, jag afsköt den i ögonblicket, och fastän mynningen ej var mer än en fot ifrån björnens hufvud, sköt jag bom. Jag gissar att man misstänker min rädsla såsom orsak härtill, men jag tror att det endast skedde af brådskan, ty jag hann verkligen icke taga korn. Jag fann sedemera att min kula skrubbat hans hufvud.

Björnen sprang nu upp från sitt läge mellan mina ben, och kom upp till snökanten, så att vi voro, efter ordspråket ”i flock och farnöt” med hvarandra. Då han nu stod grinande emot mig, stötte jag min bössa med all styrka under hans öra, hvarigenom jag till någon del bidrog att hjelpa honom upp. Denna bedrift, kom mer af min harm öfver att hafva åter skämt en jagt, än af någon fruktan för det anfall han verkligen syntes sinnad att göra. Lyckligtvis lät han sin förargelse utbryta emot studsaren, om hvars pipa han grep allvarligt tag, med tänderna en half aln från mynningen, men derpå ansåg han förståndigast att gå sin väg.

Till lycka för mig var denna björnen icke stor, han hade väl eljest sannolikt brutit halsen af mig. Flykt var omöjlig och både Elg och jag stodo fullkomligt obeväpnade, sedan jag afskjutit min studsare. Det är sant att den ene bonden hade yxa, men han var långt bakom oss, och för öfrigt är det ovisst huruvida han vågat tillkomma af en allvarsam strid.

Jag laddade åter min reffelbössa, dubbelbössans lås voro fyllda af den fallande snön och jag hade icke tid att åter ställa henne i ordning och vi började genast sjelfa jagten.

Under det dröjsmål som laddningen medförde, tycktes björnen ifrigt ha använt sina ben, ty då hundarne ifrigt förföljde spåren, märkte vi likväl att han hade godt försteg. Snön var i god ordning för skidlöpningen, och således skyndade vi framåt med raskaste fart. I början hade vi att streta emot en backe och hindrades af en ganska vidsträckt och tät småskog, men sedan vi öfvervunnit dessa svårigheter gick farten bättre, och vi märkte tydligt att vi hastigt närmade oss drefvet och björnen.

Efter tre fjerdedels timma, under hvilken tid djuret gått undan i rak linie ifrån den punkt der han först började sitt lopp, upphunno vi honom vid en kulle åtminstone så att vi sågo honom, ehuru på ett afstånd af tvåhundradefemtio steg. Han sprang i långsamt galopp, men stannade imellanåt för att se sig om efter hundarne som ungjorde hans eftertroppar.

Nu störtade vi fram med största möjliga hast. Skogen omkring oss var öppen och med marken sluttande nedåt, och allt så till vår fördel att vi snart medelst en halsbrytande fart hunno sextio eller sjutio steg nära björnen. Vi stadnade, Elg stack åt mig bössan och jag sköt, björnen var ännu i galopp men på sidan om mig. Kulan gjorde önskad verkan, djuret föll i ögonblicket ned i snön utan att röra sig. Kulan hade gått midtigenom hufudet.

Ehuru jagten var kort, var han dock skarp, så att vi voro strängt upphettade. För att skydda oss mot förkylning, uppträdde vi en sprakande eld, och då vi ej varit i hvila sedan första dagbräckningen, bekom oss mat och stillhet förträffligt, och man förglömde icke heller grafölssupen.

Det finns mängder av historier, vandringssägner och skillingtryck om denne ryktbare man. Om hans ”tama” björnar, alla uppstoppade djur, om hans fiskeäventyr och om hans högdragna sätt. Det sägs även att han var en riktig kvinnokarl som hade stor framgång bland de svenska pigorna. Så vitt man vet blev han far till minst åtta barn med fem olika kvinnor. Men han gifte sig aldrig. En av hans söner är den kände upptäcktsresande Charles John Andersson.

Björnjägare Lloyd bosatte sig till slut i Vänersborg där han dog år 1876, 84 år gammal.

 

/Susanne Borssén

Lerduveskyttet

Av , maj 1, 2018 3:18 e m

I dag var vädret inte på vår sida. Kyla och regn gjorde att allt som hände den 1 maj fick en lite tråkigare stämning över sig, än om solen och värmen hade fått regera. Ett dussin skyttar kom ändå till lerduveskyttet och gjorde upp om vem som ska få ha det åtråvärda vandringspriset ett år framöver.

Vinnare blev Glenn Johansson som sköt dagens enda serie med 9 träffade duvor. Fem personer, Nicklas Hansson, Peder Hansson, Roger Johansson, Tore Johansson och Alex Hansson, sköt var sin 8a och fick genom särskjutning göra upp om andra platsen, som tillföll Nicklas Hansson.

Som vanligt fanns det ett digert prisbord skänkt av följande företag : Frendo, Söderberg o Haak, Brålanda trä, Frändefors trä, Frändefors oljehall, Vänersborgs bostäder, Jakthandlarn i Åsaka, Lundgrens bygg, Wildmarks partner, Tores däck, Tc-måleri, Rasta och Kenneths golv.

Fotona är tagna av Lotta Söderlund.

 

.

Skjutningen är avgjord

Av , maj 1, 2017 8:08 e m

Så är ännu en 1 maj tävling i lerduvans tecken avklarad.  Våren som hittills varit snål med värme, blev helt plötsligt generös och höjde temperaturen flera grader, till glädje för både skyttar och publik. De flesta år har några och ibland flera av skyttarna bjudit på serier med både nio och tio träffade duvor. Men trots det fina och nästan helt vindstilla vädret, kom ingen upp till mer än 8 träffade i dag. De fyra som nådde upp till denna nivå var Sven Nilsson, Thomas Bäck, Alex och Nicklas Hansson.

Publik, skytt eller funktionär, alla hjälper till. Här skickar Roger iväg duvor.

 

Dagens vinnare och tävlingsledare Nicklas

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev en spännande särskjutning där skyttarna gång på gång träffade duvorna som kom från tornet men bommade de som kom från lådan och som gick i en lägre bana. Men till slut stod Nicklas Hansson som vinnare före tvåan Thomas, trean Alex och fyran Sven. Därefter följde ett helt gäng skyttar som skjutit sju eller färre i grundomgången.

Extra roligt var det att det i år var två damer som deltog och sköt var sin serie. Där vann den norska sommarstugegästen Nina Takvam före Lisa Borssén.

Vinnare i damklassen Nina Takvam

Prisbordet på denna tävling brukar vara välfyllt, men i år var det nog rekordstort. Fina elverktyg, oljor, fågelholkar, check på blitvätt, leksaker, elektronikladdare, kepsar, trädgårdsredskap mm.  Där fanns något för alla, till och med för de som haft hand om att skicka iväg lerduvorna. Ett stort tack till de fantastiska sponsorer som bidrar till att denna tävling har ett så fint utbud av priser : Brålanda Trä, Frändefors Trä, Fredno/Q star, Rasta, Road Building, Kennets golv, Jakt o uteliv, Frändefors Oljor, Vänersborgsbostäder.  Tack också till tävlingsledare Nicklas Hansson som gör en stor insats för att denna traditionsfyllda tävling ska leva vidare.  

Dagens gentleman Oscar, som gav bort sitt pris till Ellen som var med i publiken.

 

Nu börjar onsdagsträningarna på skjutbanan. Ojämna onsdagar kl 18, med början 10 maj.

Foto: Lasse Hoffmann

 

.

Pyrschjakt på rådjur

Av , augusti 20, 2016 6:47 e m

IMG_3835

16 augusti är en helig dag för många jägare, det är då som årets jaktsäsong inleds. Förvisso har man fått jaga både grävling och kråka ett tag, men det stora flertalet anser nog ändå att jaktsäsongen börjar med jakt på råbock. Den drar inte alls igång med buller och bång och folkvandring till skogs, som älgjakten. Man får inte heller använda hund utan måste helt enkelt smyga, sitta och vänta eller locka till sig en råbock.

En kväll den första jaktveckan följde jag med några Sundals ryrsjägare för att se med egna ögon vad det är som lockar med denna jaktform. Jag förhör mig om vad man ska ha med sig och på sig. Tysta kläder som inte prasslar och gärna en kikare. Fika då? undrar jag, men får till svar att det låter för mycket. Jag försäkrar att jag kan tugga tyst och inte tänker välja knäckebröd och på älgjakten var det ju helt okej att ha med en rejäl matsäck, men de tror ändå jag kommer väsnas för mycket med mitt fika så jag struntar i att ta med något.

Vi sätter oss på ett litet berg i åkerkanten, framför oss har vi flera hektar havre, bakom oss finns skog. Nu börjar väntan. I början känner jag mig rastlös. Jaha tänker jag, ska vi bara sitta här. Vad ska vi göra medan vi väntar? Ingenting, absolut ingenting och det kan vara nog så svårt. Men efter en stund går det bättre. Solen står fortfarande ganska högt på himlen, den värmer skönt. Det är en fin kväll. Jag hör en hackspett hacka efter insekter, en duva kuttrar och aspens löv prasslar. Väntan.IMG_3839

Det hörs något i skogen till höger om oss, det låter som ett par katter. Mycket riktigt, de tystnar och efter en stund kommer en katt gående längs diket. Ett par harar ser vi också, men inget rådjur. Solen har börjat dala. Så hör vi ett skott och efter en stund kommer ett sms från grannen på passet bredvid ”en räv” står det.

Men väntan fortsätter, kanske blir grannskapets hönor glada över att det nu finns en räv mindre, men det är ju en råbock vi vill ha. Ett par harar skuttar helt ljudlöst förbi, de stannar till, hoppar runt en stund och fortsätter sedan. Nu har solen börjar närma sig horisonten, den tidigare så varma kvällen börjar bli kylig. Så hör vi något bakom oss, det låter som ett hundskall och en råbock kommer i full fart ut från skogen en bit vänster om oss. Det går jättesnabbt och strax efteråt är allt lugnt igen. En lång väntan följt av en sekundsnabb chans. Bössan ligger kvar över jägarens ben. Den smidiga bocken hoppar med graciösa språng vidare över havreåkern.

IMG_3841

Så går solen ner i en fantastiskt sprakande solnedgång för att skapa en efterlängtad morgon någon annanstans på jorden. Jag reser mig upp och försöker skaka liv i mina stela ben, som suttit stilla så länge. I kväll blev det ingen jaktlycka, men det gör absolut ingenting. Alla jägare är medvetna om att det går många jakttimmar på varje fällt byte, nuförtiden behöver ingen gå hungrig för det. Lugn och ro, frisk luft och en fin naturupplevelse gör att kvällen ändå känns lyckad. När jag går hemåt stiger en rund, gul fullmåne upp över skogskanten och skickar sitt milda sken över den vackraste platsen på jorden.

/Susanne Borssén

Panorama Theme by Themocracy