Rapport från leden, del 4

Av , oktober 29, 2012 2:00 f m

Så var det dags för ännu en etapp av leden. Dottern var hemma från stora staden och ville gärna göra mig sällskap. Till skillnad från hunden som så här i älgjaktstider har viktigare saker för sig än att springa för nöjes skull. Dagens tur är tänkt att gå S Bleken- Ö Bleken- V Bleken- Snappan- Bustugan- Hedfällorna. Kartan är med och vi börjar här.

Det är ingen idé att ödsla kraft på att beklaga sig över höstvädret, det är som det är och lär inte bli bättre för att jag gnäller, men vi räknar med att bli blöta uppifrån, nerifrån, inifrån och utifrån. Skovalet föll därför på lätta skor som inte blir tunga när de blir blöta, det visar sig vara ett bra val, efter bara några meter är fötterna blöta. Men träden har vackra höstfärger, vägen är platt och lättsprungen och humöret är på topp.

Det börjar som en gärdesväg som snart ringlar sig in i skogen, riktigt mysigt att tyst tassa fram på mossan. På spåren kan vi se att både hästar och älgar  tassat här före oss. Snart ljusnar det mellan träden och vi kommer ut på öppen mark igen. Nu springer vi på grus och en mäktig orange ek lyser upp vårt synfält för en stund. Vilket träd, en riktig jätte.

Alldeles efteråt tar vi vänster på grusvägen, några betande köttdjur gör oss sällskap och springer med så långt deras hage räcker. Klart att de vill följa med och utforska de fina lederna i Sundals ryr, vem vill inte det?

Benen fungerar, fötterna trummar på mot vägen, hjärtat dunkar, lungorna fylls med syremättad  höstluft och det regnar inte! Kan man begära mer av livet? Just nu känns det som att allt är fulländat. Fast lite nyfiken på vad som finns bakom näst krök är jag förstås. Vi kommer ut på asfaltsvägen, svänger vänster och sedan höger nästan direkt. Tittar man åt vänster ser man ett högt smalt hus. Som ett dass för extra långa personer? Men det är det såklart inte, det är skjuttornet på skjutbanan. Det är här den prestigefyllda skyttetävlingen går av stapeln 1 maj.

Färden går vidare förbi några hus och in i skogen. Vi stannar och dricker vattnet som vi haft med oss, enligt kartan har vi nu kommit halvvägs. Strax efter rinner en stor bäck under vägen, just i dag rinner det förresten bäckar överallt.

Vi kommer till Snappan, här springer vi på den gamla Värmlandsvägen. För länge sedan var den bästa alternativet om man skulle färdas från södra Värmland till Uddevalla. Hösten har strött ett tjockt täcke löv på stigen och på stenmuren jämte vägen är varenda sten klädd med mossa. De ser mjuka ut. Historiens vingslag sveper över oss och vi tänker på hur det var att färdas här för länge sedan. På den tiden då järnhjul var vanligare än lättviktsskor. 

Vi kommer ut på grusvägen som går upp till Granan. Här väljer vi vänster och efter en stund springer höger in på Bustugeleden. Gran-korta barr, tall-långa barr, det vet väl alla. Men vid Bustugan växer träd med mittemellan-långa barr? Platta barr, silverfärgade barr, träd med svarta kottar osv, detta måste vara himmelriket för den botanikintresserade. Himmelriket för rådjur verkar det vara här också. Totalt har vi räknat till 12 hittills.

Vägen blir till en stig som fortsätter genom skogen. Här och där är det riktigt lerigt, men vi är för länge sedan blöta och smutsiga så det gör ingenting. Det är lättsprunget, väl snitslat och hela rundan har varit ganska platt så än finns det krafter kvar. Vi springer förbi några små igenväxta åkerlappar, här låg en gång Anna Hansson stuga. Kvinnan som 1967 var vilse på fjället i 11 dagar, innan hon hittades. Om henne finns mycket att berätta, men det får vi ta en annan gång.

Ut på öppna åkrar igen. Vi går försiktigt över den hala träbron, allt regn har gjort bäcken till en fors och det är inte lockande att halka i. Tre rådjur hoppar iväg 13, 14, 15… har vi totalt räknat till under vår utflykt. Nu är det bara upploppet kvar innan vi är tillbaka där vi började.

Framme vi asfaltsvägen summerar vi drygt 10 km lättlöpt terräng, det har varit lätt att hitta på de väl utmärkta lederna, en runda som alla borde unna sig med andra ord.

Fredagslunch

Av , oktober 22, 2012 5:39 e m

Nu är det snart dags för lunch igen.
Denna gång är det FREDAG den 26/10, tiden är den vanliga 12-13.
Det serveras fisksoppa och till kaffet blir det silviakaka.

Alla varmt välkomna!

Temakväll om biogas

Av , oktober 16, 2012 3:40 e m

Bolstad LRF inbjuder till

Temakväll om biogas

torsdagen den 18 oktober kl 19.00 i Bolstad Bygdegård

Kjell Eriksson ordf Biogas Dalsland ekonomisk förening                                                   och Peter Eriksson Innovatum Fortsätt läs 'Temakväll om biogas'»

Filmtips

Av , oktober 12, 2012 7:39 e m

Varför inte ett litet filmtips nu när höstmörkret gör kvällarna längre.

Förra sommaren spelade film i väst in en film där vissa av scenerna faktiskt är filmade i Sundals ryr!!!

I filmens värld är nästan allt möjligt och gamla skolan i Lersäter gör sig jättebra som militärhögkvarter.
”Into the white” bygger på en sann historia som utspelar sig under andra världskriget. Högt över de norska fjällen skjuter ett engelskt och ett tyskt flygplan ner varandra efter en hård kamp. Tre tyska och två brittiska piloter överlever olyckan och söker skydd undan snöovädret i samma jaktstuga. Trots att kriget gjort dem till fiender, måste de sammarbeta för att överleva i den isolerade stugan.

I slutet av filmen kommer de till militärhögkvarteret, de scenerna är inspelade inne i Lersäters gamla skola, mitt i sommaren.

Älgjakt på gång….

Av , oktober 5, 2012 6:58 e m

Det var tidig morgon, andra måndagen i oktober, fortfarande låg mörkret tjockt ute. Alla förberedelser var klara, ryggsäcken stod vid dörren, bössan likaså. Vid middagstid skulle hela laget träffas i stugan, men första dagens morgon satt alla stilla på pass, precis som de alltid gjort. Han skulle som vanlig ta sin cykel några hundra meter till det gamla ödetorpet.

Det var kallt i luften och vit dimma bildades när han andades, det skulle bli en fin dag. Inte ett ljud hördes när han trampade iväg på gräsvägen. Han lutade cykeln mot det gamla äppleträdet och gick mot älgtornet en bit därifrån. Fortfarande var det mörkt. Han frös om händerna. De nya fina vantarna han fått av dottern i födelsedagspresent låg hemma, de kändes för fina för att börja använda. De gamla som hade hål på flera av fingrarna värmde inte mycket, men fick duga ett tag till. Han hällde upp en kopp kaffe, det kände skönt att hålla i den varma koppen. I ryggsäcken låg några rejäla limpsmörgåsar, både med stekt ägg och med falukorv, dem skulle han äta senare. Bössan stod redo jämte honom. Nu gällde det bara att vänta.

Elva stycken hade det blivit genom åren. Nu hoppades han på en till, dussinet fullt skulle sitta fint. Men antalet spelade egentligen inte så stor roll, huvudsaken var att det var fler än vad grannen skjutit, nu låg de på 11 var.
Plötsligt prasslade det borta vid äppleträdet, han satte sig på helspänn och stirrade in i mörkret. Det var ett bra pass, han hade skjutit många älgar här genom åren och de senaste veckorna hade han sett en liten tjur här flera gånger. Äpplena lockade förstås.

Vid horisonten började det komma en liten strimma ljus, men dimman låg tät och det var fortfarande omöjligt att se vad det var som prasslat. Med åren hade ögonen blivit sämre, men händerna var fortfarande stadiga och det var inga problem att träffa papp-älgen på skjutbanan. Nu hörde han det igen, visst knakade det borta vid äppleträdet. Pulsen steg och värmen började sprida sig i kroppen. Han drack upp kaffet och tog försiktigt bössan, osäkrade och lade upp den på tornets kant. När det blev skjutljus skulle han vara beredd.

Han tyckte sig skymta något, kunde det vara pinntjuren han sett tidigare. Allt var tyst men hjärtat bankade av spänning, tänk att det fortfarande kändes så trots att han jagat i många år. Visst var det något borta vid äppleträdet. Nu var han nästan säker. Han tittade genom bössans kikarsikte och hoppades se bättre, men det var fortfarande för mörkt. Han måste ge sig till tåls ännu en stund.

Äntligen lättade den trolska dimman lite och gjorde gläntan mer synlig. Nu såg han den. Under äppleträdet, just som han misstänkt. Visst var det den lille tjuren med pinnhornen rakt ut. Den var lovlig att skjuta och avståndet var inga problem. Försiktigt lade han bössan mot axeln, tittade i kikarsiktet, ännu var det inte riktigt ljust, men han såg tydligt på hornen att det var en älg som var lovlig att skjuta. Ett djupt andetag, han siktade och lät pekfingret sakta krama avtryckaren.

I samma stund som smällen ekade genom skogen insåg han sitt misstag. En svordom kom över hans läppar. Detta skulle han få höra så länge han levde, det förstod han. Ett skott tidigt på morgonen när alla i laget satt stilla och lyssnade hördes av alla. Han klättrade ner från tornet. Samtidigt som solen skickade sina första strålar över ödetorpet knastrade det i komradion, grannen ville förstås veta vem som skjutit, och vad. Men han tänkte inte svara riktigt än, en liten stund ville han ha på sig för att tänka igenom vad han skulle säga.
Med en suck började han leda sin skadeskjutna cykel hemåt.

Alla jägare är välkomna, med eller utan jakthistoria, till skidstugan Granan, onsdag 10/10 kl 19:00. Mat till självkostnadspris, dryck tar var och en med till sig.

Stormöte

Av , oktober 3, 2012 8:15 f m

Att vildsvinsfrågan engagerar många stod helt klart när man såg hur många som kommit till LRF´s och byalagets möte i går. Drygt 60 personer kom det.
Det konstaterades att vildsvin hälsat på i flera trädgårdar men att det finns delade meningar om vi vill ha dem eller inte. Några tycker det är bra att vi fått ännu ett jaktbart vilt medan andra är rädda för skador på åkrar, grödor och trädgårdar.
Jägare kunde enas om att de är skygga och svårjagade och efterlyser därför snabba rapporter om grisobservationer. Så ser ni vildsvin eller spår efter dem ring gärna så snart ni kan, till någon av följande.

Daniel Jonsson 0707204005
Kenneth Jonsson 0521-35153
Tore Lundgren 0521-30403
Jan Borssén 0705750916

Panorama Theme by Themocracy