Rapport från leden, del 4
Comments (1) Så var det dags för ännu en etapp av leden. Dottern var hemma från stora staden och ville gärna göra mig sällskap. Till skillnad från hunden som så här i älgjaktstider har viktigare saker för sig än att springa för nöjes skull. Dagens tur är tänkt att gå S Bleken- Ö Bleken- V Bleken- Snappan- Bustugan- Hedfällorna. Kartan är med och vi börjar här.
Det är ingen idé att ödsla kraft på att beklaga sig över höstvädret, det är som det är och lär inte bli bättre för att jag gnäller, men vi räknar med att bli blöta uppifrån, nerifrån, inifrån och utifrån. Skovalet föll därför på lätta skor som inte blir tunga när de blir blöta, det visar sig vara ett bra val, efter bara några meter är fötterna blöta. Men träden har vackra höstfärger, vägen är platt och lättsprungen och humöret är på topp.
Det börjar som en gärdesväg som snart ringlar sig in i skogen, riktigt mysigt att tyst tassa fram på mossan. På spåren kan vi se att både hästar och älgar 
tassat här före oss. Snart ljusnar det mellan träden och vi kommer ut på öppen mark igen. Nu springer vi på grus och en mäktig orange ek lyser upp vårt synfält för en stund. Vilket träd, en riktig jätte.
Alldeles efteråt tar vi vänster på grusvägen, några betande köttdjur gör oss sällskap och springer med så långt deras hage räcker. Klart att de vill följa med och utforska de fina lederna i Sundals ryr, vem vill inte det?
Benen fungerar, fötterna trummar på mot vägen, hjärtat dunkar, lungorna fylls med syremättad höstluft och det regnar inte! Kan man begära mer av livet? Just nu känns det som att allt är fulländat. Fast lite nyfiken på vad som finns bakom näst krök är jag förstås. Vi kommer ut på asfaltsvägen, svänger vänster och sedan höger nästan direkt. Tittar man åt vänster ser man ett högt smalt hus. Som ett dass för extra långa personer? Men det är det såklart inte, det är skjuttornet på skjutbanan. Det är här den prestigefyllda skyttetävlingen går av stapeln 1 maj.
Färden går vidare förbi några hus och in i skogen. Vi stannar och dricker vattnet som vi haft med oss, enligt kartan har vi nu kommit halvvägs. Strax efter rinner en stor bäck under vägen, just i dag rinner det förresten
bäckar överallt.
Vi kommer till Snappan, här springer vi på den gamla Värmlandsvägen. För länge sedan var den bästa alternativet om man skulle färdas från södra Värmland till Uddevalla. Hösten har strött ett tjockt täcke löv på stigen och på stenmuren jämte vägen är varenda sten klädd med mossa. De ser mjuka ut. Historiens vingslag sveper över oss och vi tänker på hur det var att färdas här för länge sedan. På den tiden då järnhjul var vanligare än lättviktsskor.
Vi kommer ut på grusvägen som går upp till Granan. Här väljer vi vänster och efter en stund springer höger in på Bustugeleden. Gran-korta barr, tall-långa barr, det vet väl alla. Men vid Bustugan växer träd med mittemellan-långa barr? Platta barr, silverfärgade barr, träd med svarta kottar osv, detta måste vara himmelriket för den
botanikintresserade. Himmelriket för rådjur verkar det vara här också. Totalt har vi räknat till 12 hittills.
Vägen blir till en stig som fortsätter genom skogen. Här och där är det riktigt lerigt, men vi är för länge sedan blöta och smutsiga så det gör ingenting. Det är lättsprunget, väl snitslat och hela rundan har varit ganska platt så än finns det krafter kvar. Vi springer förbi några små igenväxta åkerlappar, här låg en gång Anna Hansson stuga. Kvinnan som 1967 var vilse på fjället i 11 dagar, innan hon hittades. Om henne finns mycket att berätta, men det får vi ta en annan gång.
Ut på öppna åkrar igen. Vi går försiktigt över den hala träbron, allt regn har gjort bäcken till en fors och det är inte lockande att halka i. Tre rådjur hoppar iväg 13, 14, 15… har vi totalt räknat till under vår utflykt. Nu är det bara upploppet kvar innan vi är tillbaka där vi började.
Framme vi asfaltsvägen summerar vi drygt 10 km lättlöpt terräng, det har varit lätt att hitta på de väl utmärkta lederna, en runda som alla borde unna sig med andra ord.
Themocracy