
Kyrkesten
När våren har kommit och helgdagarna är fler än vanligt passar det bra med en vandring. Man kan naturligtvis vandra på de fina lederna, men bor man som vi gör är möjligheterna näst intill oändliga. Stigar och vägar som längtar efter att bli trampade på, finns vart vi än vänder oss. Om ingen går på dem växer de igen och försvinner. Det finns heller inget som hindrar att man går där det inte finns stigar, så länge man inte stör eller förstör.

Hela stenen har varit full av psalm och bibeltexter
Ett trevligt besöksmål som man bara kan nå till fots är ”Kyrkesten” på kroppefjäll. Den ligger förvisso inte i Sundals ryr, utan i ör, men det är bara något hundratal meter från sockengränsen. Från parkeringen vid Hallesjön är det ett par kilometer att gå. Karta är ett måste, för det finns ingen markering, inte ens någon stig. ( 12 92 31 Ö 65 12 96 N är koordinaterna om man har gps)
Solen värmer och det torra fjolårsgräset prasslar runt fötterna när jag svänger av från vägen och går mot sydöst, jag följer vattendraget söderut, när det plötsligt kilar en liten ödla framför fötterna på mig. Hunden som är min följeslagare för dagen, blir överlycklig och börjar leta i gräset. Men hon går bet, ödlan är sedan länge försvunnen.
Strax ser jag den stora stenen. I boken ”Fjället” av Ingmar Andersson uppskattar man att den väger ungefär 100 ton. En mäktig bjässe. Man känner sig liten när man sitter jämte och dricker sitt kaffe.

Soffi på kyrkesten
Historien om hur Kyrkestenen har fått sitt namn är ganska lik den som berättas om stora flyttblock på andra håll. Efter att kristendomen kommit till Dalsland och kyrkan i Ör byggdes, blev jätten som bodde i grottan under Borekulle så störd över kyrkklockornas ringande, att han tänkte kasta en stor sten på kyrkan för att få lugn och ro. I den våldsamma ansatsen råkade han emellertid tappa stenen som hamnade här.
En gång i tiden lär stenen varit täckt av inristade psalmverser och bibelord. Många syns fortfarande, men är lite svåra att tyda. Jag kan urskilja delar av ”morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod…”

Vårbäck
Vårsolen värmer skönt, det är lätt att bli sittande kvar och fundera på hur det kan ha varit förr. En bit ifrån stenen finns resterna av ett torp. Den sista som levt där var ”Soffi på kyrkesten”, hon dog 1940, då var hon 82 år. Den sista sommaren som hon levde var hon för skröpplig för att bo kvar, då bodde hon istället hos sin son Johan i Blixerud. En morgon hade sonen som vanligt släppt korna för bete på fjället, vid middagtid ville Soffi gå och titta till dem. På kvällen hittade man henne död vid torpet där hon levt i hela sitt liv. Hon fick det slut som hon önskat sades det.

Solglitter i lilla Hallesjön
Hunden knuffar på mig, drick upp ditt kaffe så vi kan gå nu, säger hon. Ja ja, vi ska… Vi tar en liten omväg till bilen. Har man ändå kommit hit kan man lika gärna se sig om. Vattnet porlar i bäcken. På några ställen ligger det lite snö kvar, med dess dagar är nog räknade. Jag knäpper upp tröjan, det blir varmt att gå. Flera stora tjädertuppar blir skrämda av oss och flyger tungt iväg mellan tallarna. När vi nästan är tillbaka till parkeringen ser jag hur solen glittrar i vattnet i Lilla Hallesjön.
Våren är underbar och en perfekt tid för vandring i skog och mark.
/Susanne Borssén