Comments (2)

Av Borssén, oktober 27, 2013 6:49 e m

Vinden tar i från England. Danmark ger inte mycket till lä. Himlen blir mörk och regnet smattrar. Löven virvlar och grenar knäcks. In med allt som är löst. Vi stänger fönster och dörr. Man har väl varit med förr…

Djuren finner skydd i skogen. Vi håller i hatten. Filt i soffan känns lugnt och varmt. Kanhända strömmen far och nätet blir dött. Batterier till lilla lampan, en kanna vatten i reserv. Dagens meny kanske blir en konserv…

Det kommer tjuta och vina runt vår knut. Kanske man inte ens vågar sig ut. Mycket vatten i bäckar och pölar. Blåsten stänker smuts på våra fönster. Vi hukar bakom vårt trygga fjäll. Leta upp något stadigt att hålla i ikväll.

Comments (0)

Av Borssén, oktober 15, 2013 7:08 e m

Fika vid jaktkojan

Älgjakt, för många den viktigaste tiden på året. Midsommar, jul och nyår bleknar i jämförelse. Födelsedagar kan glömmas, men en jägare skulle aldrig missa en älgjaktspremiär. I våra trakter börjar det alltid andra måndagen i oktober. Hur länge man håller på beror på hur marken är registrerad. Allt från 5 dagar till hela februari månad ut förekommer.

En av de första dagarna på årets jakt fick ”hemsidan” följa med Ringedalen-Gullersbyns jaktlag. Laget består av 14 jägare som jagar på 800 ha Kroppefjällsskog. En vuxen älg och två kalvar är årets tilldelning. Nu är alla förberedelser är klara, jakttorn är byggda, passen är röjda, vapenvården gjord och smörgåsarna bredda.

Planering inför nästa drev

På tisdagsförmiddagen när jag kommer på besök, har laget redan hunnit jaga i flera timmar. Men än har de inte fått någon älg. En tät dimma har satt ett tillfälligt stopp. Laget har i stället samlats vid jaktstugan för att få något i magen och för en strategisk genomgång av nästa jakt. Stämningen är rå men hjärtlig. Lagom till att kaffet och några rejäla falukorvssmörgåsar är uppätna, lättar dimman. Det är en underbart vacker höstdag, löven skiftar i rött och gult. Så fiskar någon fram en kortlek ur ryggsäcken, det är dags att lotta om vem som ska sitta på vilket pass vid nästa drev. Det nummer man får på kortet talar om vilket pass man ska sitta på. Man pratar om namn som inte finns på någon karta, kodnamn för olika platser ”Vita älgen”, ”frisk luft”, ”klämde tummen” och ”grävlingevägen”.

Vi är fyra som ska gå i drevkedjan tillsammans med hundarna Elsa och Valle. Vid ”kastrullen” blir vi avsläppta. Vi placerar ut oss och sedan är det bara att vänta, man får inte börja gå förrän alla passkyttar är på plats. Jag hör hur jägaren närmast mig laddar sin bössa. Nu är det allvar. Så får han klartecken i komradion att alla är redo. Hundarna släpps och vi kan börja gå.

Alex Hansson och Valle

Kroppefjällsterrängen är tuff, bergsbranter och högt ris, upp och ner och inga stigar som skulle kunna underlätta. Plötsligt hör jag Elsa skälla, hjärtat bankar lite fortare, tänk om hon har älg på gång? Så tystnar hon och vi går vidare. Ibland tycker jag det knakar, kanske är det de andra i drevkedjan som jag hör, för någon älg syns aldrig till.  Men vi ser spår efter dem och får älgflugor på oss. Det är ett gott tecken.

Efter en knapp kilomerer är vi framme vid den väg som varit vårt mål. Inte heller passkyttarna har sett någon älg, men ingen verkar ledsen för det. Vädret är fint, gemenskapen god, att få en älg är inte allt. Rekreation och naturupplevelse är också en viktig del av jakten. Den allmänna meningen tycks vara att det är bara att försöka igen, någonstans finns de. Hundar, vapen och grönklädda män stuvas åter in i bilarna. En snabb återsamling vid stugan, så ett nytt försök på ett annat ställe.

Älgjakt är tradition och gemenskap, att vara en kugge i det stora maskineriet, en liten del av Sveriges 300 000 jägare, som genom sammarbete förvaltar världens finaste älgstam. Och så förstås att få äta falukorvssmörgås tillsammans med laget, en solig dag i oktober.

Eftersom man inte får önska lycka till i dessa sammanhang, säger jag väl bara ”skitjakt på er” alla jägare!

Comments (0)

Av Borssén, oktober 10, 2013 2:47 e m

Nästa företag att presentera är Osvaldssons ekogris AB som drivs  Jörgen och Egon Osvaldsson. I april 2011 startade dessa driftiga kusiner sin grisproduktion. På gården Högen finns 80 suggor som varje år producerar ca 1500 slaktgrisar, de flesta föds upp på gården, men några flyttas till Jörgens ”hemma gård” i Södra Blekan. Företaget brukar dessutom 228 ha åker, där de odlar det mesta av grisarnas foder.

Till skillnad från vanliga konventionella grisar måste ekologiskt uppfödda grisar ha möjlighet till utevistelse. Alla Jörgen och Egons grisar har därför möjlighet att gå från sin egen box och ut i en liten rasthage. Som en egen lägenhet med balkong. Det ser härligt ut när ett helt gäng med smågrisar kommer inspringande genom plastdraperiet efter att de varit ute och lekt. Skillnaden mellan ekologisk uppfödning och ”krav”-uppfödning är att ”krav”-grisar måste gå på mark, för ekologiska räcker det att de kan gå ut på betongplatta. Båda uppfödningsformerna kräver att grisarnas foder är odlat utan konstgödsel och bekämpningsmedel.

Lyckliga grisar på Högens gård

Smågrisarna bor tillsammans med sin mamma de första veckorna, men sedan flyttas mammor och barn ihop i storboxar. 5-10 suggor med smågrisar bildar ett familjekollektiv, fast utan pappor. När jag är på besök skuttar ett 50-tal kultingar lyckligt omkring i halmen medan suggorna vilar sig. När de små är ca 5 veckor är de tillräckligt stora för att flytta ifrån suggorna. Då är det dags för suggorna att träffa galten, därefter är hon dräktig i knappt fyra månader innan hon får en ny kull med småttingar.

Smågrisarna föds upp till slaktgrisar. När de väger drygt 100 kg levereras de till Scan´s slakteri i Skara. I Sverige finns endast 7 gårdar som har denna uppfödningsform, som i dagligt tal kallas eu-ekologiska.

De arbetsamma kusinerna har även uppdrag utanför sin egen verksamhet. Egon är trösk-reparatör på Topp vissa perioder av året och Jörgen är ordförande i Sundals ryrs LRF-avdelning. Till hjälp med grisarna har de en timanställd när det är mycket att göra, dessutom rycker deras fäder in vid skörd och andra arbetstoppar om det skulle behövas.

Comments (1)

Av Borssén, oktober 4, 2013 6:48 e m

Återigen har någon/några stökat ner runt containrarna på återvinningsstationen. Trots att vi satt upp skyltar där vi tydligt talar om att man endast får slänga det som containrar är märkta med, att inget får slängas utanför och att det är byalaget som helt ideellt sköter stationen. En TV, stövlar, slalompjäxor, fårnät, målarfärgburkar, handfat, flugfångare modell ”ladugård” mm ligger nu kastade på marken.

Många använder återvinningsstationen och det stora flertalet sköter sig exemplariskt. Men eftersom vi i byalaget vill lägga våra krafter på roligare saker än att städa efter nedskräparna, ser vi ser vi ingen annan råd än att stänga återvinningsstationen om det fortsätter på detta sätt.

Om någon kan ge upplysning om vem som skräpat ner eller om vederbörande själv tar sitt förnuft till fånga och städar upp, kan vi fortsätta ha stationen öppen, i annat fall stängs den vid årsskiftet.

Närmaste kommunala återvinningsstation finns i Brålanda.

På Holmängens återvinningscentral kan man slänga allt och med det nya passersystemet är det gratis fyra gånger/år. Där har de öppet mån-fre 9,30-16,30 tis 9,30-18,30, sista lördagen i månaden 10-14.

På Stigens Återvinningscentral kan man också slänga allt. Den har öppet måndagar 12-18 och första lördagen i månaden 10-14. Där kostar det en liten slant att slänga.

Men vi hoppas förstås att det blir en skärpning, så att vi även i fortsättningen kan ha våra containrar vid nya kyrkan kvar.

Comments (0)

Av Borssén, oktober 2, 2013 4:47 e m

Det var en gång…
Alla platser har ett förflutet. Glädje och sorg, strävan och vila, vardag och fest, vävs ihop till en väv, som med tiden blir en bygds historia. Denna berättelse är en liten del av Sundals ryrs historia och kanske den hemskaste av dem alla.

Måndag den 15 september år 1930.
Sommaren dröjde sig kvar med en kvav värme, men vid horisonten hopade sig mörka moln. Långt borta började åskan mullra. På gården Högen, som var en av de första som fått elektricitet i bygden, sökte man sig inomhus när himlen mörknade och de första tunga regndropparna började falla.

Gården Backarne Högen målad 1920 av den kände gårdamålaren Gustaf Pettersson

Lantbrukare Karl Andersson 57 år, hans fru Anna-Kajsa, deras dotter Olga och tjänsteflickan Greta hörde åskovädret närma sig. Ett oväder som senare beskrevs som det värsta i mannaminne. Blixtar lyste oavbrutet upp himlen och nästan direkt hördes smällarna. Så kommer en explosion, ett vitt ljussken lyser upp den mörka eftermiddagen samtidigt som ett öronbedövande dån hörs. Åskan har slagit ner mycket nära och följer elledningarna till gården Högens nybyggda lada, som vid den här tiden på året är full med årets skörd. Där brinner ledningen av och faller sprakande ner på marken, på samma gång som ladan fattar eld.

Trots ovädret springer den 22-åriga Greta ut i för att se till så att inga djur finns i närheten av elden. Ovetande om faran tar hon tag i den sprakande elledningen för att dra den ifrån den nyuppförda ladan. Hon faller genast omkull livlös. Hennes husbonde skyndar till för att försöka rycka henne ifrån ledningen, men även han träffas av strömmen och faller ihop. Dottern Olga, 35år, inser nu att elledningen är livsfarlig och försöker med hjälp av en hacka rycka undan sin far och Greta från ledningen, men i det kraftiga regnet isolerar inte ens hackans träskaft mot strömmen. Även hon möter samma öde som de båda andra och tragedin är ett faktum.

Fru Andersson rycker i sin mans kläder, men får en kraftig stöt och drar sig undan. Rådiga grannar ingriper, stänger av strömmen i transformatorn och larmar brandkåren. Men från de tre olycksoffren finns inga livstecken. När Landsfiskal Wikström kommer till platsen försöker han med konstgjord andning. Men det är naturligtvis för sent. Doktor Häger från Vänersborg konstaterar senare att inga yttre skador finns ”blott den blåaktiga färgton å vissa kroppsdelar, som plägar utmärka den elektriska dödens offer”.

Brålanda brandkår, under ledning av Axel Eriksson, ryckte snabbt ut för att släcka den brinnande ladan. Men vägarna är vid denna tid dåliga och den sista 700 metrarna får brandsprutan fraktas med häst. Ladan går inte att rädda och brinner ner till grunden. Den hård prövade hustrun Anna-Kajsa är nu ensam. Kvar i livet har hon endast en son, i Amerika.

Elva dagar senare, den 26 september hålls begravningen i nya kyrkan. Många människor kommer för att ta farväl av de goda och vänliga människor vars liv så hastigt ändats. Det blir en mycket gripande begravning som förrättas gemensamt av både kyrkoherde Engström och komminister Lindblom. Kistorna med de tre döda sänks ner i en gemensam grav. En grav som kantas av en stor blomstergärd. Under den mycket rörande ceremonin medverkar även Brålanda sångkör.

En mörk och sorglig tråd vävdes in i bygdens historieväv, den där septemberdagen för 83 år sedan. En hög svarta gravstenen på den del av kyrkogården som ligger utmed vägen och ganska nära parkeringen, minner om händelsen. En sten där tre namn har samma dödsdatum….