Det var en gång…
Alla platser har ett förflutet. Glädje och sorg, strävan och vila, vardag och fest, vävs ihop till en väv, som med tiden blir en bygds historia. Denna berättelse är en liten del av Sundals ryrs historia och kanske den hemskaste av dem alla.
Måndag den 15 september år 1930.
Sommaren dröjde sig kvar med en kvav värme, men vid horisonten hopade sig mörka moln. Långt borta började åskan mullra. På gården Högen, som var en av de första som fått elektricitet i bygden, sökte man sig inomhus när himlen mörknade och de första tunga regndropparna började falla.
Lantbrukare Karl Andersson 57 år, hans fru Anna-Kajsa, deras dotter Olga och tjänsteflickan Greta hörde åskovädret närma sig. Ett oväder som senare beskrevs som det värsta i mannaminne. Blixtar lyste oavbrutet upp himlen och nästan direkt hördes smällarna. Så kommer en explosion, ett vitt ljussken lyser upp den mörka eftermiddagen samtidigt som ett öronbedövande dån hörs. Åskan har slagit ner mycket nära och följer elledningarna till gården Högens nybyggda lada, som vid den här tiden på året är full med årets skörd. Där brinner ledningen av och faller sprakande ner på marken, på samma gång som ladan fattar eld.
Trots ovädret springer den 22-åriga Greta ut i för att se till så att inga djur finns i närheten av elden. Ovetande om faran tar hon tag i den sprakande elledningen för att dra den ifrån den nyuppförda ladan. Hon faller genast omkull livlös. Hennes husbonde skyndar till för att försöka rycka henne ifrån ledningen, men även han träffas av strömmen och faller ihop. Dottern Olga, 35år, inser nu att elledningen är livsfarlig och försöker med hjälp av en hacka rycka undan sin far och Greta från ledningen, men i det kraftiga regnet isolerar inte ens hackans träskaft mot strömmen. Även hon möter samma öde som de båda andra och tragedin är ett faktum.
Fru Andersson rycker i sin mans kläder, men får en kraftig stöt och drar sig undan. Rådiga grannar ingriper, stänger av strömmen i transformatorn och larmar brandkåren. Men från de tre olycksoffren finns inga livstecken. När Landsfiskal Wikström kommer till platsen försöker han med konstgjord andning. Men det är naturligtvis för sent. Doktor Häger från Vänersborg konstaterar senare att inga yttre skador finns ”blott den blåaktiga färgton å vissa kroppsdelar, som plägar utmärka den elektriska dödens offer”.
Brålanda brandkår, under ledning av Axel Eriksson, ryckte snabbt ut för att släcka den brinnande ladan. Men vägarna är vid denna tid dåliga och den sista 700 metrarna får brandsprutan fraktas med häst. Ladan går inte att rädda och brinner ner till grunden. Den hård prövade hustrun Anna-Kajsa är nu ensam. Kvar i livet har hon endast en son, i Amerika.
Elva dagar senare, den 26 september hålls begravningen i nya kyrkan. Många människor kommer för att ta farväl av de goda och vänliga människor vars liv så hastigt ändats. Det blir en mycket gripande begravning som förrättas gemensamt av både kyrkoherde Engström och komminister Lindblom. Kistorna med de tre döda sänks ner i en gemensam grav. En grav som kantas av en stor blomstergärd. Under den mycket rörande ceremonin medverkar även Brålanda sångkör.
En mörk och sorglig tråd vävdes in i bygdens historieväv, den där septemberdagen för 83 år sedan. En hög svarta gravstenen på den del av kyrkogården som ligger utmed vägen och ganska nära parkeringen, minner om händelsen. En sten där tre namn har samma dödsdatum….