Comments (0)

Av Borssén, april 10, 2021 1:58 e m

Från Bollungen härstammar Gunnar Hagner som under många år var mycket framgångsrik chef över SVT´s Göteborgsredaktion.

Allt började år 1928 då prästen Robert Hagner, född i Frändefors men boende i Rännelanda, gifter sig med Torborg från Bollungen i Sundals ryr. På julafton året efter föds deras första barn, sonen Gunnar. De får ytterligare två barn, sonen Lars och dottern Gerda. Lars dör i tidig ålder, endast 16 år gammal.

Äldste sonen Gunnar utbildar sig till journalist och arbetar som redaktör i Uddevalla. När han är 24 år gifter han sig med den ett år yngre Gudrun. De får tre barn under 50-talet, två döttrar och en son. År 1968 börjar Gunnar arbeta för Sveriges television i Göteborg och de flyttar till Mölnlycke.

Vid den här tiden har de olika lokalredaktionerna mycket större frihet än vad de har i dag. De ansvarar själva för vilka program som ska sändas och under programchef Gunnar Hagners ledning blir SVT Göteborg mycket framgångsrikt. Stockholms tidningar är dock inte sena med att kritisera programmen från Göteborg.

Gunnar väljer att satsa på en mix av dyra dramaproduktioner och förhållandevis ”billiga” program, som ”Godmorron Sverige”, som började sändas 1977 med Lennart Hyland som programledare. ”Tipsextra” och ”Albert och Herbert” är andra kända och omtyckta program som Gunnar drev igenom.

Han tog kontakt med Vilhelm Moberg och övertalade honom att få gör en TV-inspelning av ”Raskens”.  Det blev en enorm succé när den började sändas år 1974 med Sven Wolter i en av huvudrollerna. Året efter kom ”Gäst hos Hagge” som också blev ett populärt program under många år.

En annan långkörare från Göteborgsredaktionen kom till efter att Gunnar frågat dramatikern Bengt Bratt vad han ville göra en tv-serie om. Svaret blev situationen på den svenska landsbygden och så föddes ”Hem till gården” som började sändas 1971, den sista säsongen kom år 2006. 35 år senare!

Gunnar  var blygsam och helt ointresserad av publicitet. Men också känd som en envis, skicklig förhandlare och en duktig chef som stöttade författare och regissörer.

Gunnar Hagner dog i Juni 1994 endast 65 år gammal, han ligger begravd på Sundals ryrs kyrkogård. Det gula huset i backen i Bollungen ägs numer av hans tre barn.

Med stolthet kan vi alltså säga att mannen som lade grunden till några av SVT´s mest kända och populära program härstammar från Sundals ryr.

/Susanne Borssén

Tips från Marianne Gustavsson

.

Comments (0)

Av Borssén, oktober 14, 2018 8:00 e m

Höst och jakttid.

Blir det inget om jakt på hemsidan snart undrar vän av ordning. Jo, det blir det. Men det blir långt och mycket text. För att göra denne man rättvisa borde berättelsen ändå varit mycket, mycket längre.

Det är nu mer än 150 år sedan den beryktade Llewellyn Lloyd jagade och fiskade runt om i skandinaven. Han var en legend redan under sin livstid och historierna om honom lever kvar, speciellt i Värmland och Dalsland. Det finns inte särskilt mycket skrivet om herr Lloyd eller Loyden som han kallades i folkmun, men Vänersborgs museum har givit ut ett häfte om honom, som heter ”I björnjägare Lloyds fotspår, sanning och sägen”

Llewellyn föddes i en förmögen familj i London år 1792, han får en fin utbildning men hans stora intresse är jakt, natur och zoologi och istället för att läsa och arbeta, jagar han runt om på de Brittiska öarna. Under en tjuvjakt, troligen omkring år 1819, råkar han med ett oturligt vådaskott skjuta ihjäl en skogsvaktare. Till följd av detta behövde han snabbt lämna landet och åker därför norrut till det exotiska Skandinavien. I England har han mest jagat fågel, men här fanns de stora djuren, björn, varg och lo. Älg fanns det också även om de var sällsynta på den tiden. Han reste runt i Sverige, Norge och Finland men hamnade så småningom i området kring Värmland, Dalsland, Göta älvdalen och bosatte sig till slut i Vänersborg.

Han rörde sig ledigt mellan olika samhällsklasser och kallades av allmogen för det charmigt försvenskade ”Lars Lejd”. Han bodde ofta hos torpare och bönder ute på landsbygden och klädde sig även stundom i böndernas praktiska vadmalskläder. Men han beskrivs som arrogant och svår att ha att göra med och han pratade en svårförståelig svenska.

Han hade ett stort intresse för zoologi och etnologi. Han beskrev djurlivet, faunan i norden och allmogens seder och bruk i ett antal böcker som fann stor spridning i såväl England som Sverige. Lloyd brevväxlade även med Charles Darwin. Hans reseguide ”Jagtnöjen i Sverige och Norrige” från 1830 är hisnande läsning och ger mycket intressanta inblickar i 1800-talets Sverige. Lloyd var en av 1800-talets största jägare och det påstås att han varit med i över 100 björnjakter!

Lloyds metod att jaga björn var oftast med hundar och skidåkning. Kunde han skjuta björnen i eller vid idet, gjorde han det. Men kom björnen upp och gick undan, fanns det ingen som var så ihärdig som Loyden. Dagar, veckor, ja, hela vintern kunde han förfölja en björn som han en fått spår på.

Här kommer ett utdrag ur hans egen berättelse, då han tillsammans med jaktkamraten Elg, hunden paijas och flera bönder från trakten är ute på en av sina många björnjakter. Exakt var kan man inte veta eftersom han många gånger hoppade över namnet för att han inte visste vad platsen hette eller hur det stavades, man vet därför inte säkert var jakterna ägt rum, men kanske hände detta i våra trakter….

Under föregående natt hade ett yrväder inträffat och det fortfor ännu stundtals hela dagen, således stannade en mängd snö på träden. Då vi hade några graders köld samt mulet och stormigt väder upplenades icke skaren utan skidorna gingo förträffligt.

Vi formerade på gamla viset en linie och genomsökte skogen framför oss. Flera timmar gingo förbi utan att vi sågo några tecken till den björn som vi sökt.

Klockan ett, under ett starkt snöfall, började Paijas skälla i ett tätt men lågt snar, hundrade steg framför oss. Jag såg icke hunden med då han stod stilla på ett ställe, och det ej var sannolikt att fogel satt i så låg skog, förmodade jag att han råkat på björnen. Jag tog min dubbelbössa ur fodralet, i hvilket jag hittills för säkerhets skull burit henne, och skyndade så fort jag förmådde till stället.

Midt framför hunden var en liten öppning i snaret, der fanns likväl intet anmärkningsvärdt utom ett hål af en fots bredd i snön, som i öfrigt var slät, invid detta stod hunden och skällde ursinnigt. Jag fann genast att det var björnens lya, och dessutom infann sig Paijas och biträdde till yttermera visso. Jag behövde icke länge öfverväga, utan åkte fram så att en skida blef på hvardera sidan om hålet.

Då jag såg ned uti gropen – ty snön var rundt omkring tre till fyra fot djup, såg jag björnen väl hoprullad på botten. Nu hade djuret vaknat från sin sannolikt flera månaders långa sömn, och började röra sitt hufvud likasom för att se hvad som föregick. Jag riktade min bössa nedåt emellan mina fötter alldeles lodrätt, och tryckte af, men olyckan ville att låset klickade, antingen hade snö fallit på stålet, eller föll fängkrutet ned då bössan hölls i denna ställning. Jag aftryckte nu den andra pipan, men äfven den nekade att göra sin tjenst, och klickade.

Björnen hade rest sig då Elg räckte fram min studsare redan spänd, jag afsköt den i ögonblicket, och fastän mynningen ej var mer än en fot ifrån björnens hufvud, sköt jag bom. Jag gissar att man misstänker min rädsla såsom orsak härtill, men jag tror att det endast skedde af brådskan, ty jag hann verkligen icke taga korn. Jag fann sedemera att min kula skrubbat hans hufvud.

Björnen sprang nu upp från sitt läge mellan mina ben, och kom upp till snökanten, så att vi voro, efter ordspråket ”i flock och farnöt” med hvarandra. Då han nu stod grinande emot mig, stötte jag min bössa med all styrka under hans öra, hvarigenom jag till någon del bidrog att hjelpa honom upp. Denna bedrift, kom mer af min harm öfver att hafva åter skämt en jagt, än af någon fruktan för det anfall han verkligen syntes sinnad att göra. Lyckligtvis lät han sin förargelse utbryta emot studsaren, om hvars pipa han grep allvarligt tag, med tänderna en half aln från mynningen, men derpå ansåg han förståndigast att gå sin väg.

Till lycka för mig var denna björnen icke stor, han hade väl eljest sannolikt brutit halsen af mig. Flykt var omöjlig och både Elg och jag stodo fullkomligt obeväpnade, sedan jag afskjutit min studsare. Det är sant att den ene bonden hade yxa, men han var långt bakom oss, och för öfrigt är det ovisst huruvida han vågat tillkomma af en allvarsam strid.

Jag laddade åter min reffelbössa, dubbelbössans lås voro fyllda af den fallande snön och jag hade icke tid att åter ställa henne i ordning och vi började genast sjelfa jagten.

Under det dröjsmål som laddningen medförde, tycktes björnen ifrigt ha använt sina ben, ty då hundarne ifrigt förföljde spåren, märkte vi likväl att han hade godt försteg. Snön var i god ordning för skidlöpningen, och således skyndade vi framåt med raskaste fart. I början hade vi att streta emot en backe och hindrades af en ganska vidsträckt och tät småskog, men sedan vi öfvervunnit dessa svårigheter gick farten bättre, och vi märkte tydligt att vi hastigt närmade oss drefvet och björnen.

Efter tre fjerdedels timma, under hvilken tid djuret gått undan i rak linie ifrån den punkt der han först började sitt lopp, upphunno vi honom vid en kulle åtminstone så att vi sågo honom, ehuru på ett afstånd af tvåhundradefemtio steg. Han sprang i långsamt galopp, men stannade imellanåt för att se sig om efter hundarne som ungjorde hans eftertroppar.

Nu störtade vi fram med största möjliga hast. Skogen omkring oss var öppen och med marken sluttande nedåt, och allt så till vår fördel att vi snart medelst en halsbrytande fart hunno sextio eller sjutio steg nära björnen. Vi stadnade, Elg stack åt mig bössan och jag sköt, björnen var ännu i galopp men på sidan om mig. Kulan gjorde önskad verkan, djuret föll i ögonblicket ned i snön utan att röra sig. Kulan hade gått midtigenom hufudet.

Ehuru jagten var kort, var han dock skarp, så att vi voro strängt upphettade. För att skydda oss mot förkylning, uppträdde vi en sprakande eld, och då vi ej varit i hvila sedan första dagbräckningen, bekom oss mat och stillhet förträffligt, och man förglömde icke heller grafölssupen.

Det finns mängder av historier, vandringssägner och skillingtryck om denne ryktbare man. Om hans ”tama” björnar, alla uppstoppade djur, om hans fiskeäventyr och om hans högdragna sätt. Det sägs även att han var en riktig kvinnokarl som hade stor framgång bland de svenska pigorna. Så vitt man vet blev han far till minst åtta barn med fem olika kvinnor. Men han gifte sig aldrig. En av hans söner är den kände upptäcktsresande Charles John Andersson.

Björnjägare Lloyd bosatte sig till slut i Vänersborg där han dog år 1876, 84 år gammal.

/Susanne Borssén

Comments (0)

Av Borssén, mars 7, 2018 1:49 e m

8 mars, internationella kvinnodagen, vad passar väl bättre än att skriva om en fantastisk kvinna.

För några år sedan fick jag höra delar av en historia som jag haft svårt att släppa. Lösryckta fraser om seglingar runt jorden, storm och fartygsförlisning. Ord som trasig räddningsflotte, varken vatten eller mat och hungriga hajar i vattnet, hörde jag. Sedan dess har jag undrat, vad var det som hände? Vad är sanning och vad är skröna? Och hur hamnade hon i Sundals ryr.  Det är ju en bit mellan Västra blekan och Stilla havet.

Unnur Beck, försvenskat blir det ”Unni”, är född på Island 1943. Som ung flyttade hon till Los Angeles i USA och började arbeta på ett ålderdomshem. Hon träffade en dansk sjöman, tycke uppstod och hon flyttade med honom till Danmark. Han övertalade henne att ta jobb på en båt tillsammans med honom. Unni berättar att hennes första segling gick till Afrika och att man på den tiden mönstrade på för ett helt år i taget. Inte direkt något 8-5 jobb alltså. Hon städade, tvättade, lagade mat och diskade. Besättningen bestod av 36 män och Unni. Båten var gammal och dålig och det fanns inte något lås på dörrarna till varken toalett eller dusch, så hennes fästman fick hålla vakt utanför. Unni berättar om kackerlackor och knivslagsmål i hamnar och jag inser att det inte är mycket som kan rubba lugnet hos denna starka kvinna.

Så tar hon fram ett album fyllt med tidningsurklipp och börjar allvarligt berätta om en annan resa. Den med fartyget ”Heering Kirse” som förliste när de seglade från Mexico till Japan. Bara en vecka efter att man lämnat hamnen, när de befann sig 1000 sjömil nordväst om Honolulu, råkade man ut för ett hemskt oväder. Det blåste orkanvindar och vågorna var 10-12 m höga. En lucka i ett lastrum slogs sönder av de kraftiga vågorna och lasten som bestod av majs försköts. Fartyget kantrade över på sidan, lade sig i 45 grader och började ta in vatten. Den 9/12 år 1971 klockan 13:40  sände man ut SOS signaler och hoppades att dessa skulle uppfattas av någon. Unni berättar att det gjorde detsamma om man gick på väggen eller golvet, allt lutade och allt var halkigt av vatten. Fartyget krängde i de höga vågorna och lutade så mycket att det var omöjligt att få ner livbåtarna. Kapten Hansen gav order om att ta på räddningsvästarna och att de skulle bege sig akterut och inta räddningsflottarna. Det var jättesvårt att ta sig dit i den starka vinden, när skeppet höjde sig upp och ner 10-15 meter. Alla var dessutom barfota eftersom man inte fick ha skor i gummiflottarna.

På denna resa bestod besättningen av 6 kvinnor och 30 män och det beslutades att kvinnorna skulle i den första räddningsflotten. Håren reser sig på mina armar när Unni berättar att man fick hålla sig i ett rep, ungefär som en lian, och när man var mitt över flotten ropade de andra att man skulle släppa. Istället för att landa i flotten landade hon i vattnet. En svensk sjöman lyckades få tag i henne och få upp henne i flotten, annars hade vi inte suttit i hennes hemtrevliga kök och druckit kaffe nu. Hon pekar på en bild i albumet, det var han som räddade mig, säger hon.

Så började ett par fruktansvärda dygn för de 12 i räddningsflotten. Först måste man paddla så långt ifrån fartyget som möjligt för att inte sugas med ner när den stora båten sjunker. Man klarar det med nöd och näppe. Nästan direkt börjar gummiduken som utgör golv, gå sönder. Man försöker täta med sina kläder, men det är lönlöst och det kommer in vatten oavbrutet. Vi öste och öste hela tiden, om vi hade slutat bara för en stund så skulle vi drunknat allihop, läser jag i en av tidningsartiklarna. I flotten skulle det funnits vatten, proviant och nödraketer, men det fanns inget förutom lite, lite vatten. Mindre än en liter, som de tolv hade att dela på. Stormen fortsatte, man översköljdes av vågor, många var sjösjuka och kräktes, man höll sig fast i flottens gummiringar eftersom golvet nu var helt trasigt och man öste hela tiden. Så fruktansvärt det måste ha varit.

Till slut lugnade sig stormen. En bit ifrån flotten ser man nu de blanka fenorna på hajar som kretsar runt dem. Hungriga, törstiga, frusna och trötta fortsatte de ösa vatten. Jag frågar vad man tänker på i en sådan situation och Unni säger att hon inte tänkte på om hon skulle dö, hon tänkte mest på sin pappa och om de där hemma visste vad som hänt. Unnis fästman var med på samma flotte, men för en av de andra kvinnorna var oron stor, eftersom hon inte visste vad som hänt med sin man.

SOS signalerna hade tack och lov nått fram till Hawaii och efter två dygn drivandes på stilla havet, såg de flyg som letade efter dem. Man försökte påkalla uppmärksamhet genom att göra solkatter med en spegel, men planet flög vidare och man trodde inte man blivit upptäckta. Men det hade man. I Unnis album är alla urklipp och kort svartvita, alla utom ett. Det här är världens vackraste båt säger hon och visar färgbilden på den norska båten ”Puna” som räddade dem.

Ombord på ”Puna” fick man vatten och mat, man fick duscha och det lånades ihop kläder till dem. Ett dygn senare fick man reda på att ytterligare 19 man från ”Heering Kirse” räddats från en annan gummiflotte, av ett fartyg i närheten. Nu seglar man mot japan, där rederiet ser till att de blir inkvarterade på lyxhotell. Unni skrattar lite när hon berättar att personalen tittade misstänksamt på dem när de kom där i sina udda, lånade kläder. Att hitta skor och kläder i Japan som passande i storlek till storväxta nordbor, visade sig inte helt enkelt. Vi fick klämma in fötterna i alldeles för små skor. Men vad gör väl lite skoskav, när man faktiskt lever! Så väl gick det ju tyvärr inte för alla. De sista fem i besättningen, däribland kaptenen, har aldrig återfunnits. Ingen vet vad som hände med dem och vraket ligger så djupt, att man aldrig kommer att kunna få reda på om de kunde lämna fartyget eller om de följde med ner i djupet när hon sjönk.

Före jul flögs man hem till Danmark och kunde återförenas med sina familjer. I januari började sjöförhör och rättegång. Det utreddes om kaptenen eller rederiet gjort något fel. Men ingen blev dömd och vädrets makter går ju inte att åtala. I en månad höll rättegången på. Vad gjorde du sedan frågar jag. Jag mönstrade på igen, svarar Unni, och jag förstår nu innebörden av att sitta upp i sadeln igen, efter att man trillat av. Hon är tuff som en isländsk vikingakvinna.

Men hur hamnade du i Sundals ryr? Min mans syster bodde i Ör och vi tyckte det var fint. Så när vi fick möjlighet köpte vi hus här och jag har blivit kvar. Jag gick i land 1981 efter att ha seglat flera varv runt jorden och sedan har jag arbetat i hemtjänsten, tills jag blev pensionär. Hon har en son, två barnbarn och två barnbarnsbarn på Island, som hälsar på henne ibland.

En fantastisk historia och en fantastisk kvinna. Island, USA, Danmark, de sju haven och nu den fina, välskötta lilla gården i Västra bleken. Jag dricker ur mitt kaffe och tänker att när man hittat rätt, så ska man stanna upp och sluta leta…

/Susanne Borssén

.

Comments (0)

Av Borssén, februari 21, 2018 7:21 e m

I tusentals år har människan haft nötkreatur, det är de som utgjort grunden för den svenska bondekulturen och det är betande djur som har format det vackra svenska landskapet. Sundals ryr är en lantbruksbygd och här har det funnits mjölkkor sedan urminnes tider. Det är med sorg i hjärtat vi nu konstaterar att under 2018 kommer den allra sista mjölkbonden i socknen att sluta. Nötkreatur för köttproduktion kommer även fortsättningsvis finnas kvar. Men de sista mjölkkorna, juvelerna i lantbrukets krona, kommer att försvinna i slutet av sommaren.

Sundals ryrs siste mjölkproducent Bertil ”Raggarn” Herlogsson har bestämt sig för att gå i pension efter 28 år som mjölkbonde. Våren 1990 tog han över gården efter sin far Arne. Då fanns det mjölkkor på minst 10 gårdar till i socknen och man såg betande djur överallt. Sedan dess har han själv skött om, utfodrat och mjölkat de 20 korna på gården i Ryr, vardag som helg, morgon och kväll. Ett ladugårdspass tar 2,5 timmar, däremellan ska han sköta allt annat som hör lantbrukarlivet till.

När jag hälsar på hos Bertil och korna i ladugården, håller han som bäst på att utfodra eftermiddagsmaten. 18 brun-vita och 2 svart-vita damer tittar nyfiket på mig med lugna och kloka ögon. En räls i taket och ett spjut genom rundbalen gör det lätt att köra in ensilaget. Kon som står längst ut i raden sträcker ut sin långa tunga och når precis att få tag i en tugga, fast inte Bertil öppnat grindarna till foderbordet än.

Han berättar han att han förra året var ledig en halv dag. Sammanlagt har han varit ledig ungefär 14 dagar under de 28 åren. En imponerande arbetsinsats! Tidiga mornar och långa dagar är något som kännetecknar mjölkbondens liv och man förstår att han nu ser fram emot att kunna vara mer fri.

Samtidigt som den ljusa SRB-kon sträcker fram sin mule för att bli kliad, berättar Bertil att det blir ungefär 900 liter mjölk som Arlas mjölkbil kan hämta varannan dag. Genom åren har det varit både upp och nergångar att vara mjölkproducent. För ett par år sedan var det riktigt dåligt, men just nu är det ganska bra.

De söta kalvarna som hoppar och skuttar i sina rejält stora boxar, ska säljas och om ett halvår får mjölkkorna åka på den sista resan till Dahlbergs i Brålanda. Bertil är en sann djurvän och medger att kommer vara ledsamt den dagen som korna åker iväg. Men någon gång måste det ske, säger han. Han kommer fortsätta med växtodling på gården. Vallarna är redan upplöjda, endast den där korna ska beta sin sista sommar är kvar.

Vi känner vi en stor tacksamhet för allt som mjölkkorna och deras bönder gjort för oss. Ingen yrkesgrupp är väl så viktig, som den som tillverkar vår mat. Att det finns människor som jobbar på landsbygden under dagarna, när de flesta andra åker mot stad och arbete, inger trygghet. Betande kor på sommaren och det milda ljuset från ladugårdsfönstren en tidig vintermorgon, får vår trakt att kännas levande.

Att företag startar, byter inriktning eller lägger ner, händer hela tiden och det är inte något konstigt med det. Men när de allra sista mjölkkorna försvinner från en bygd och det inte finns ett enda tecken som tyder på att det skulle komma några nya, så känns det lite vemodigt. Som om en epok går i graven.

Vi önskar Bertil ett stort lycka till med det sista halvåret som mjölkproducent och med den nya tillvaron som spannmålsodlare. Efter många år som mjölkbonde är det honom väl unt att få vara mer ledig.

/ Susanne Borssén

.

Comments (0)

Av Borssén, maj 3, 2017 8:22 e m

För någon vecka sedan upptäcktes nya hällristningar vid Evenstorp.

Ödet eller slumpen ? De har funnits där i 3000 år, kanske mer och så helt plötsligt när ljuset kommer från ett speciellt håll och någon just då har uppmärksamheten riktad på dem blir de kända för eftervärlden.

Det är fyra symboler som upptäckts på hällen nära de blå bikuporna i Evenstorp. Ungefär 300 m ifrån den stora hällen med de tidigare kända ristningarna. Länsstyrelsen har målat i dem för att kunna dokumentera dem, men denna färg är inte beständig och kommer snart regna bort. Men även efter att färgen är borta kommer man säkert kunna se dem, dessa verkar vara djupare eller mindre bortslipade än de på den stora hällen.

Varför inte göra en liten utflykt och titta på bygdens senaste sevärdhet?

/Susanne Borssén

Comments (0)

Av Borssén, april 13, 2015 12:29 f m

Kyrkesten

När våren har kommit och helgdagarna är fler än vanligt passar det bra med en vandring. Man kan naturligtvis vandra på de fina lederna, men bor man som vi gör är möjligheterna näst intill oändliga. Stigar och vägar som längtar efter att bli trampade på, finns vart vi än vänder oss. Om ingen går på dem växer de igen och försvinner. Det finns heller inget som hindrar att man går där det inte finns stigar, så länge man inte stör eller förstör.

Hela stenen har varit full av psalm och bibeltexter

Ett trevligt besöksmål som man bara kan nå till fots är ”Kyrkesten” på kroppefjäll. Den ligger förvisso inte i Sundals ryr, utan i ör, men det är bara något hundratal meter från sockengränsen. Från parkeringen vid Hallesjön är det ett par kilometer att gå. Karta är ett måste, för det finns ingen markering, inte ens någon stig. ( 12 92 31 Ö  65 12 96 N är koordinaterna om man har gps)

Solen värmer och det torra fjolårsgräset prasslar runt fötterna när jag svänger av från vägen och går mot sydöst, jag följer vattendraget söderut, när det plötsligt kilar en liten ödla framför fötterna på mig. Hunden som är min följeslagare för dagen, blir överlycklig och börjar leta i gräset. Men hon går bet, ödlan är sedan länge försvunnen.

Strax ser jag den stora stenen. I boken ”Fjället” av Ingmar Andersson uppskattar man att den väger ungefär 100 ton. En mäktig bjässe. Man känner sig liten när man sitter jämte och dricker sitt kaffe.

Soffi på kyrkesten

Historien om hur Kyrkestenen har fått sitt namn är ganska lik den som berättas om stora flyttblock på andra håll.  Efter att kristendomen kommit till Dalsland och kyrkan i Ör byggdes, blev jätten som bodde i grottan under Borekulle så störd över kyrkklockornas ringande, att han tänkte kasta en stor sten på kyrkan för att få lugn och ro. I den våldsamma ansatsen råkade han emellertid tappa stenen som hamnade här.

En gång i tiden lär stenen varit täckt av inristade psalmverser och bibelord. Många syns fortfarande, men är lite svåra att tyda. Jag kan urskilja delar av ”morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod…”

Vårbäck

Vårsolen värmer skönt, det är lätt att bli sittande kvar och fundera på hur det kan ha varit förr. En bit ifrån stenen finns resterna av ett torp. Den sista som levt där var ”Soffi på kyrkesten”, hon dog 1940, då var hon 82 år. Den sista sommaren som hon levde var hon för skröpplig för att bo kvar, då bodde hon istället hos sin son Johan i Blixerud. En morgon hade sonen som vanligt släppt korna för bete på fjället, vid middagtid ville Soffi  gå och titta till dem. På kvällen hittade man henne död vid torpet där hon levt i hela sitt liv. Hon fick det slut som hon önskat sades det.

Solglitter i lilla Hallesjön

Hunden knuffar på mig, drick upp ditt kaffe så vi kan gå nu, säger hon. Ja ja, vi ska… Vi tar en liten omväg till bilen. Har man ändå kommit hit kan man lika gärna se sig om. Vattnet porlar i bäcken. På några ställen ligger det lite snö kvar, med dess dagar är nog räknade. Jag knäpper upp tröjan, det blir varmt att gå. Flera stora tjädertuppar blir skrämda av oss och flyger tungt iväg mellan tallarna. När vi nästan är tillbaka till parkeringen ser jag hur solen glittrar i vattnet i Lilla Hallesjön.

Våren är underbar och en perfekt tid för vandring i skog och mark.

/Susanne Borssén

Comments (0)

Av Borssén, februari 15, 2015 8:32 e m

Här på hemsidan finns en flik som heter ”sundals ryr”, därunder finns det till exempel tips på sevärdheter och litteratur om bygden. En bok som det tipsas om är Sommaren med sjunde. Här kommer en kort återberättelse av boken.

Året är 1940, det är krig och orostider i Europa. Tyskland har föresatt sig att ta revansch för förlusten i 1:a världskriget och inrätta ett stort imperium. De har ett drygt halvår tidigare gått in i Polen. Den 9 april är en mulen och kall dag i dubbel bemärkelse, då det meddelas på radion att både Danmark och Norge invaderats av tyskarna. Från den dagen sändes det ut hundratusentals inkallelseorder till män över hela landet. Så även till mannarna i sjunde kompaniet vid I9 i Skövde. Trots att vårbruket snart stod för dörren fanns det inget annat att göra än att inställa sig för tjänst. Redan den 12 april anlände de första mannarna till deras utrustningsplats i Axvall och efter ett par dagar var de marschfärdiga.

Den 17 april transporterades de med tåg, i boskapsvagnar.  Slutdestinationen var okänd för de flesta. Så småningom skymtade man Göteborg och där växlades tåget norrut. Mitt i natten kom man fram. Trötta och hungriga mannar lastade av hästar, kärror, pjäser, tält och förråd. Man sökte efter namnet på stationen men var skylten övermålad. Inne i stationshuset väntade lottor med ett rejält mål mat och de kunde berätta att man kommit till Mellerud.

Nu var det en mil att gå söderut till förläggningen som förtrupperna ordnat. Natten var svart, men efter flera vedermödor kom de vid halv tre, till slut fram till Eriksbyn i Ör som var slutdestination. De somnade omgående och först långt fram på dagen den 18e ställdes kompaniet upp och mönstrades. Ett kallt snöglopp klädde denna dag de dalsländska ängderna i vitt.

Bollungens skola

Den 9 maj tågade sjunde kompaniet vidare. Regementet I9 hade fått på sin lott att försvara linjen Vänersborg-Uddevalla, med undantag för just sjunde kompaniet som skulle ha förpostering ett par mil norrut, för att hindra en fiende att från norska sidan tränga fram mot södra dal. ”vi gick den slingrande vackra leden i kanten av fjället längs västra stranden av Örsjön, förbi den höga Borekulle och de idylliska stugorna vi kvarnplatsen Åsmule. Men marschtränade var vi inte, när vi kom ner på slätten kring den stora kyrkan i Sundals ryr var vi trötta. Där vid Årbol lämnade andraplutonen och kulspruteplutonen vår kolonn och vek av västerut mot Bollungen. Några kilometer söderut vid Häljebyn övergavs vi av tre grupper ur tredjeplutonen, som nu hade en dryg halvmil kvar till Bollungsnäs skola. Huvudstyrkan fortsatte, men vid Hakerud tog vi också höger. De åtta återstående kilometrarna till Rådanefors blev en hård prövning med både skoskav och remskav”

Gården Kasa

För oviss framtid hamnade alltså Sjunde i trakterna kring Rådanesjön och Bollungssjön. Nu var det mycket att sköta om. Kokvagnen skulle igång, sjukvårdaren plåstrade om skavsår, stallplatser till hästarna ordnades och telefonförbindelse med resten av armén upprättades. Strategiskt hade de en utsatt position som förpost framför huvudförsvarslinjen, med uppgift att främst spärra de sjöpass vid södra Kroppefjäll som blev aktuella om fienden fick för sig att gå fram via Ed, Bäckefors, Högsäter och Stigen mot Frändefors och Vänersborg.

Bunkern vid Högetakan som den ser ut i dag. Foto Sigvard Lindhe

Vägspärrar, tankhinder, bunkrar, skyddsrum och kulsprutenästen skulle möjliggöra ett försvar räknade strategerna ut. Och med det sattes mannarna i arbete när våren övergick i sommar. Ännu kan man se spår efter några av dessa anordningar. Bunkrarna vid Bollungen och Högetakan finns fortfarande kvar och på flera ställen kan man se spår efter skyttegravarna som de grävde.

När lärarinnan Ellen Andersson i Bollungsnäs skola fick höra att hennes skola skulle bli militärförläggning blev hon först helt stum. Men hon fann sig snabbt och hjälpte sedan till att bära upp bänkar och böcker på vinden. I skolsalen bars det sedan in halm så att de 36 mannarna kunde sova på golvet. När Ellen efter ett tag lärt känna skaraborgspojkarna bjöd hon dem på både kaffe och tårta.

I Stuta-Lars stuga i Bollungen bodde befälen

På gården Kasa mellan Bollungesjöns nordända och Årbol fick 76 man sin förläggning. Det berättas att till midsommarfesten i Bollungen kom folk i rader med kakor till kaffet, stämningen ska till och med ha förstärkts med hembränt från Brålanda. Säcklöpningen mellan rekryterna lär ha blivit en mycket glad tillställning.

Bunkern vid Bollungen. Foto Sigvard Lindhe

Under fem månader sommaren 1940 levde ”Sjunde” här i trakten och berättar själva att de blev mottagna med stor gästfrihet. Med arbetet tog man det ganska lugnt, i efterhand frågar de sig hur så många kunde åstadkomma så lite. Fiske, bad, danser, kaffedrickning  och att hjälpa till med skörden på någon gård verkar ha upptagit stor del av tiden. Eller så är det helt enkelt så man i efterhand vill minnas orostider, för så särskilt glamoröst var det nog inte och gång på gång kom larm om höjd beredskap när man fått indikationer om att fienden var i antågande.

Läs gärna vidare om hur de hade det och om det allvarliga läget som rådde vid den tiden. Boken Sommaren med sjunde av Folke Tengeland finns på biblioteket i Brålanda.

/Susanne Borssén

Comments (0)

Av Borssén, augusti 24, 2014 5:12 e m

Taggtråd befrämjar skolgången!

Det blev ingen ordning på skolan förrän taggtråden kom! Det var väl det jag hade på känn. Den moderna varianten bör väl vara elstängsel då. Ja, det kan ju kanske hålla skolkarna inne? Fast nu var det ju inte det det handlade om utan att få landsbygdsbarnen att komma till skolan över huvudtaget. I slutet på 1800-talet (1896)  beslutades det att, och håll i hatten för nu kommer det krångliga, alla barn skulle gå i skola varannan dag mellan 15 januari till 15 maj. 15 maj till 15 oktober skulle de barn som behövdes till vallgång, dvs. vakta djuren, befrias från skolgång. Alla andra barn skulle gå i skolan alla dagar utom en varje vecka och den dagen som dessa barn var lediga skulle de barnen som befriats från skolan komma in för läxförhör. Så taggtråden var till för djuren, inte barnen. Då djuren inhägnades med taggtråd kunde även dessa barn gå i skola eftersom de inte behövde vakta djuren längre.

Alla har vi väl våra historier från vår skoltid, lärare som vi älskade, hatade och rent av fruktade. Jag bor nu själv i en gammal skola, nämligen Bolleruds skola. Jag har hört några historier från några som gått här om hur lärarna här var. På den tiden var pennalism vanligt och så även här. Pekpinnen ven i luften och fingrarna var väl de som det oftast siktades på. Eisenbahn som tysken säger (uttalas ajsomfan, men det kan jag ju inte skriva). Själv var jag en fruktansvärt präktig elev så mina fingrar klarade sig fint men det fanns andra som utsattes för denna typ av tillrättavisning även då jag gick i grundskolan (1967-1973). Detta, i sig, är mycket anmärkningsvärt eftersom skolagan förbjöds redan 1 januari 1958. Rätten för föräldrar att aga sina barn togs bort 1966 men än idag försiggår det ju i en hel del hem vilket är oacceptabelt.

Jag minns när en klasskamrat ombads av en lärare vi hade för första gången, gå fram till tavlan och skriva förlåt hundra gånger för att han pratat och stört på lektionen. Han gick fram och började skriva och hann väl skriva 4-5 stycken förlåt innan läraren sa åt honom att gå och sätta sig igen. Nästa lektion vi hade med samma lärare kastade han plötsigt sin nyckelknippa rätt igenom salen över allas huvuden med den effekten att det blev knäpptyst i salen. –Sådärja, sa han, nu när jag har allas uppmärksamhet kanske vi kan gå in på viktiga saker. Hans lektioner blev roliga, effektiva och alla engagerade sig. Den läraren behövde inte, vare sig höja rösten eller ta till några andra åtgärder mer med vår klass efter nyckelkastningen. Han blev dessutom väldigt omtyckt.

Jag tänker mig att dessa väggar (väggarna på mitt hus) både sett och hört en hel del då detta fortfarande var en skola (och även efter det men det ska vi lämna därhän). Folkskolan byggdes 1875 och huset jag bor i blev lärarbostad och sedemera småskola enligt en säker källa.

Då vi flyttade hit (1999) trodde jag inte, då jag såg att det fanns en skola i Årbol, att den längre var i bruk. Jag var helt inställd på att min dotter skulle gå i Brålanda. Jag själv gick i en liten byskola och minns närheten och tryggheten samt öppenheten i den skolan jämfört med skolorna jag gick i från mellanstadiet och uppåt då det var 300 elever i skolan samtidigt. Döm om min förvåning då jag insåg att den faktiskt var i bruk. Min dotter fick privilegiet att gå sina första 6 år i skolan i Sundals Ryr. Det kändes extra bra då jag hörde mina kollegor berätta om deras barns skolor i Göteborg. De hade inte lärare, lärarvikarier (en kollegas barn fick vid ett tillfälle vara utan lärare i 2 veckor i sträck för att det inte fanns vikarier) och ofta inte tillgång till det material de behövde. För mig var det en stor trygghet att allt detta fanns för min dotter under de första 6 viktiga åren. Beklagligtvis har skolan nu fått stänga men jag hoppas innerligt att alla barn får samma stabila grund under småskoletiden eftersom det är så viktigt. Barnen är framtiden.

/Marjukka Sagesjö

Comments (0)

Av Borssén, april 13, 2014 5:46 e m

Nästan 50 personer slöt upp till föreläsningen med hällristningsforskaren Jan Stillström. Inte dåligt med tanke på att det var en sent påkommen aktivitet, som vi inte hann få med i vårens byablad.

Jan kommer från Uppsala och har arbetat som läkare i hela sitt liv, parallellt har han haft ett brinnande interesse för historia, framför allt för hällristningar och hällmålningar. Efter sin pensionering har han ägnat all tid åt forskning inom sitt intresseområde. Han tog själv kontakt med byalaget och berättade att han ville komma hit och titta mer ingående på ristningarna i Evenstorp. I samband med det besöket passade det ju utmärkt att ordna en kväll om hällristningarna i församlingshemmet.

Att återberätta allt skulle bli för långt. Men tolkningen av vår käre adorant, som syns i mitten av ristningen, måste vi såklart återge. Adorant betyder tillbedjare och Jan menar att han inte ska paras ihop med benen som finns jämte honom, som vi har gjort på byalagets logga. Han är en solgud och här som på andra hällristningar har han längre högerarm än vänsterarm! På höger hand har han fem fingrar och på vänster fyra. Precis som på hällristningarna i Enköping och på andra platser!

Raden med ben tros symbolisera döda människor på väg mot  dödsriket, som ligger i sydväst, och det är ingen slump att man längre  bort i den riktningen finner hällkistorna i Hägnan. Är adoranten på  väg att följa de döda till dödsriket? Och hur kommer det sig att han är  avbildad på samma sätt på helt olika platser i landet, detta var ju  långt, långt innan man skickade ett brev, kollade in det senaste på tv  eller gjorde en weekendresa till Enköping.

En annan intressant del av ristningen är den stora figuren i mitten,  som Jan menar föreställer en svan, med långa ben och lång hals. När  himmelsguden kommer till jorden för att befrukta och ge liv åt den,  gör han det i form av en svan. På stjärnhimlen motsvaras den av stjärnbilden ”svanen” på norra korsets stjärnkonfiguration.  En stjärnbild som i slutet av december, just när natten är som längst, ser ut att närma sig jorden som en dykande svan. Kanske är det ”svanen” som kommer till jorden med nytt liv och ljus? På ristningen har den en människoliknande arm som avslutas med en skålgrop som liknar en knuten hand.

Den vanligaste tolkningen av en skålgrop är att de spelat en viktig roll inom fruktbarhetskulturens yttringar för god skörd. En hypotes är att man rituellt malde säd eller offrade i dem för att få god skörd. Ännu mer spännande blir det förstås när man ser att raden med ben, som Jan menar symboliserar döda människor, och som aduranten följer mot dödsriket är på väg rakt mot skålgropen. Kanske är det till och med så att de ska offras…

Som med så mycket annat blir mystiken runt hällristningarna och andra fornlämningarna bara mer spännande ju mer man hör berättat om dem. Frågorna blir fler än svaren och något facit finns inte. Men vi hade en mycket trevlig kväll och vår logga får även i fortsättningen se ut som en skrattande liten avhuggen gubbe.

Comments (0)

Av Borssén, oktober 2, 2013 4:47 e m

Det var en gång…
Alla platser har ett förflutet. Glädje och sorg, strävan och vila, vardag och fest, vävs ihop till en väv, som med tiden blir en bygds historia. Denna berättelse är en liten del av Sundals ryrs historia och kanske den hemskaste av dem alla.

Måndag den 15 september år 1930.
Sommaren dröjde sig kvar med en kvav värme, men vid horisonten hopade sig mörka moln. Långt borta började åskan mullra. På gården Högen, som var en av de första som fått elektricitet i bygden, sökte man sig inomhus när himlen mörknade och de första tunga regndropparna började falla.

Gården Backarne Högen målad 1920 av den kände gårdamålaren Gustaf Pettersson

Lantbrukare Karl Andersson 57 år, hans fru Anna-Kajsa, deras dotter Olga och tjänsteflickan Greta hörde åskovädret närma sig. Ett oväder som senare beskrevs som det värsta i mannaminne. Blixtar lyste oavbrutet upp himlen och nästan direkt hördes smällarna. Så kommer en explosion, ett vitt ljussken lyser upp den mörka eftermiddagen samtidigt som ett öronbedövande dån hörs. Åskan har slagit ner mycket nära och följer elledningarna till gården Högens nybyggda lada, som vid den här tiden på året är full med årets skörd. Där brinner ledningen av och faller sprakande ner på marken, på samma gång som ladan fattar eld.

Trots ovädret springer den 22-åriga Greta ut i för att se till så att inga djur finns i närheten av elden. Ovetande om faran tar hon tag i den sprakande elledningen för att dra den ifrån den nyuppförda ladan. Hon faller genast omkull livlös. Hennes husbonde skyndar till för att försöka rycka henne ifrån ledningen, men även han träffas av strömmen och faller ihop. Dottern Olga, 35år, inser nu att elledningen är livsfarlig och försöker med hjälp av en hacka rycka undan sin far och Greta från ledningen, men i det kraftiga regnet isolerar inte ens hackans träskaft mot strömmen. Även hon möter samma öde som de båda andra och tragedin är ett faktum.

Fru Andersson rycker i sin mans kläder, men får en kraftig stöt och drar sig undan. Rådiga grannar ingriper, stänger av strömmen i transformatorn och larmar brandkåren. Men från de tre olycksoffren finns inga livstecken. När Landsfiskal Wikström kommer till platsen försöker han med konstgjord andning. Men det är naturligtvis för sent. Doktor Häger från Vänersborg konstaterar senare att inga yttre skador finns ”blott den blåaktiga färgton å vissa kroppsdelar, som plägar utmärka den elektriska dödens offer”.

Brålanda brandkår, under ledning av Axel Eriksson, ryckte snabbt ut för att släcka den brinnande ladan. Men vägarna är vid denna tid dåliga och den sista 700 metrarna får brandsprutan fraktas med häst. Ladan går inte att rädda och brinner ner till grunden. Den hård prövade hustrun Anna-Kajsa är nu ensam. Kvar i livet har hon endast en son, i Amerika.

Elva dagar senare, den 26 september hålls begravningen i nya kyrkan. Många människor kommer för att ta farväl av de goda och vänliga människor vars liv så hastigt ändats. Det blir en mycket gripande begravning som förrättas gemensamt av både kyrkoherde Engström och komminister Lindblom. Kistorna med de tre döda sänks ner i en gemensam grav. En grav som kantas av en stor blomstergärd. Under den mycket rörande ceremonin medverkar även Brålanda sångkör.

En mörk och sorglig tråd vävdes in i bygdens historieväv, den där septemberdagen för 83 år sedan. En hög svarta gravstenen på den del av kyrkogården som ligger utmed vägen och ganska nära parkeringen, minner om händelsen. En sten där tre namn har samma dödsdatum….