Det är tidigt, morgonen är tyst och vacker. Den nordiska sommarnatten är för fin för att sovas bort. Dimmorna ligger som slöjor över
åkrarna. Ännu en del av leden ska utforskas till fots. Vi ska springa en kombination av Sundals ryrs leden och en led i naturreservatet på Kroppefjäll. Bilen parkeras på Ringedalsvägen. Kommer man från V Blekan kör man mot Hallsjön, efter några kilometer ser man de röda markeringarna visa åt vänster in på Ringedalsvägen. Efter knappt två kilometer kommer man till parkeringen.
Kroppen känns stel, fast lite trögstartad har man väl rätt att vara denna tid på dygnet. Solen som fortfarande bara kommit en liten bit över horisonten värmer oss i ryggen. Lungorna fylls av krispig morgonluft. Vi springer i andäktig tystnad. Bara det rytmiska trampet av våra fötter hörs svagt. Ett två, ett två, i takt som soldater. Men motståndaren är ingen grönklädd militär som väntar vid fronten. Fienden är den tidiga timman, lättjan och tröttheten. Men sängen övergiven och skorna är på, så mer än halva segern är redan vunnen.
Såsmåningom vaknar kroppen och stegen känns lättare. Grusvägen avslutas med en vändplan och vi följer de röda snitslarna rakt ut i terrängen. Över myr och grenar. Fåglarna har startat sin morgonkonsert. Daggen i det mjuka gräset blöter våra bara ben. Allt är stilla när plötsligt en orrhöna flaxar upp strax jämte oss. Förlåt lilla höna, vi vill inte störa, bara vara gäster i naturen för en kort stund.
Snart är vi ute på en grusväg igen, Trötavägen. Det är här någonstans som Tröta-tomten bor, men i dag syns han inte till. Efter bara en liten bit svänger vi in på en smal stig åt höger. Från Sundals ryrs ledens röda snitslar och in i reservatet. Här är det orange markeringar som gäller. Stigen är smal och inte särskilt vältrampad. Några omogna hjortron glimmar rött. I kanten av en myr klafsar vattnet i våra skor tjipp, tjipp, tjipp , men det är sommar och varmt så det bekymrar oss inte ett dugg.
Över norra änden av sjön Ålevattnet går en spång som sett sina bästa dagar. En del av den ligger helt under vattnet. Med små försiktiga hasande steg tar vi oss över. Ramlar man i här är det inte bara fötterna som bli blöta. Men det går bra och vi kan färdas vidare. När vi kommer till Ålestugan stannar vi, dricker ett par klunkar av vårt vatten och skriver i gästboken. Det var ett par månader sedan någon skrev i den sist. Synd, dessa stigar förtjänar ett bättre öde än att växa igen och glömmas bort.
Vi sätter fart på nytt. Detta är vildmark när den är som bäst. Varje steg är en njutning, varje andetag en gåva, varje hjärtslag en skänk från livet. Upp och ner, rötter och kvistar, hala berg och blöta myrar. Vackert men tidskrävande. På några ställen springer vi förbi ”stenkärringar”. Stenpyramider från gamla tider som man byggde för att lättare kunna hitta på fjället. På den tiden var det glest med skog och kikade man i ”hålet” som fanns längst upp på pyramiden såg man antingen till en annan stenkärring eller till ett kyrktorn. Men det finns inte längre några hål att kika igenom och hade det funnits, så skulle skogen ändå hindrat oss från att se till nästa. Den största har fått ett eget namn, hon heter ”Gammel-johanna” och finns ett stenkast från stigen efter den lilla sjön Oxögat.
Vi kommer till ”Dalen” här ser vi spår från de som levde på fjället för länge sedan. Halvt igenvuxna åkrar, stenmurar och äppleträd vittnar om att det bott människor här. Vi springer höger mot Vännestången medan tankarna färdas bakåt i tiden. Tänk att bo här och leva på dessa små åkerlappar. Så många stenar man brutit. Då arbetade och svettades man för att få något att äta, nu kämpar och svettas vi för att bli av med det vi ätit. Tiderna förändras. 
En skog är mer än bara träd, den är dofter, silat solljus, grönska och fuktig mossa. Jag ser mig omkring och memorerar så mycket jag kan av den underbara morgonen, till vintern ska jag värma mig vid minnet. Sänder en tanke till stackarna som springer på löpband med musik i öronen, inneslutna i sin egen bubbla, som en flykt från verkligheten. Tänk att aldrig få känna vassa snöflingor eller bländande solljus mot kinder som tårats av fartvinden. Aldrig få se den blanka ytan på ett skogstjärns mörka vatten. Aldrig besegra en backe så brant att man måste ta händerna till hjälp. Att till fots ta sig fram i vår vackra natur är en möjlighet ingen borde försumma.
Alltför snart ser vi bilen skymta mellan träden. 7.5 km äventyr är slut. Det kommer bli en varm dag, vi dricker upp resten av vattnet. Morgonen är förbi, världen kallar oss tillbaka. Denna del av leden och turen in i reservatet är vild och vacker. Kanske lämpar den sig bättre för vandring än löpning. Tänker man göra en bra kilometertid bör man tänka om, men den är absolut värd varenda minut det tar. Efter den korta bilturen hem väntar en efterlängtad frukost. Det har varit en underbar start på dagen.
Comments (0) 
Themocracy