Det gäller att fånga livet i de flyende flätorna. Jädrar vad fort det går. Nu är hösten här men jag är faktiskt inte riktigt färdig med sommaren. Hur det än är måste jag ju acceptera faktum. Hösten ÄR här. Det fantastiska är att den är så njutbar, jag tröttnar aldrig. Jag tröttnar aldrig på dofterna, vyerna, den höga svala luften och de fantastiska färgerna. Jag vinkade hej då till ett gäng gäss som flög söderut igår. -Vi ses om några månader igen, hojtade jag till dem där de flög i en v-formation ovanför oss på vår promenad. Min och Kollies alltså. Även om jag gått samma sväng hundratals gånger finns det alltid något nytt att se och uppleva. Att vara här och nu är verkligen något som naturen inbjuder till. Ibland kan det vara att blicken faller på en ensam, vacker och skir liten blomma som pockar på uppmärksamhet på grund av sin skira skönhet. Andra gånger kan det vara en solnedgång som tar andan ur en och därigenom gör att man stannar upp och beundrar den och rent av förlorar sig själv i den. Det kan också vara något djur som man överraskas av och som inger en en vördnad av att få vara där och då, och hälsa på det på dens hemmaplan. Min erfarenhet är att det är lättare att låta naturen ta över ens sinnen och fångas upp och vara närvarande, det vill säga släppa alla andra tankar, än att låta staden göra det. I staden finns så oerhört mycket som pockar på uppmärksamhet. Det är hela tiden ett sorl och ett brus. Samtidigt finns där också en föränderlighet som också pockar på uppmärksamhet. Detta i form av att folk hela tiden rör sig. Bilar åker fram och tillbaka, folk cyklar och går och det råder en kakofoni av ljud. Detta leder, för mig, till att förändringarna blir så snabba att jag kan känna mig utmattad av det. Rent av känna att jag inte hinner med, åtminstone inte hinner vara i nuet och njuta förrän något annat händer som pockar på uppmärksamheten.
Men även landsbygden kan bjuda på en händelserikedom som får en att häpna. Härom kvällen korsades vår väg av en älgko med sin kalv. Kon stod på skogssidan av vägen och höll ögonen på sin kalv. Kalven stod på andra sidan på havreåkern. Vi stannade, Kollie och jag, i vår framfart. Jag tänkte att jag inte ville att vi skulle hamna mitt emellan. Varför oroa och reta upp kon i onödan? Jag riktade mig till kon och frågade om det var okej att vi passerade där, Kollie och jag. Kon stod och tittade på mig som om hon begrundade frågan. Till slut vände hon sig om och lunkade till skogs. Det var uppenbarligen en mycket klok ko eftersom den begrep att det ju inte fanns något annat sätt att svara mig på, som jag skulle begripa. Hade den svarat, -Javisst det är okej, medelst bröl hade jag nog krackelerat i flisor och tacksamt nog innehade hon ödmjukheten att bespara mig och sig ett sådant scenario. Jag tackade henne och frågade den lille om den inte skulle följa med sin mamma. Den tycktes inte vilja lämna havreåkern och det kan jag mycket väl förstå. Vi väntade tålmodigt, jag och Kollie. Jag ville inte utmana ödet genom att gå emellan. Vi hade inte bråttom. Kalven velade en liten stund och snurrade runt på stället några varv men bestämde sig sedan för att följa med sin mamma och då var det ju fritt fram för oss. Jag tackade och både ko och kalv som stannade en liten bit in i skogspartiet och betraktade oss då vi passerade. Ett härligt möte med det vilda som ger mig minnen jag kan blicka tillbaka på under mörka vinterkvällar, i brasans sken, när vinden viner i knutarna och timret rister i stormen och kung Bore befinner sig på bushumör.
När jag ändå är inne på ämnet älg kan jag lika gärna fortsätta. Jag har ju ett antal gånger beklagat mig över att jag inte har lyckats träffa på en älgtjur med stor och ståtlig krona. Inte vad jag har vetat om i alla fall. Troligen har jag ändå gjort det, inser jag nu eftersom jag nu på väldigt kort tid har gjort det vid tre olika tillfällen och det på riktigt nära håll. Jag har, många gånger, känt som att någon stått och iakttagit oss då vi promenerat fram undet våra promenader. Kanske det dessa gånger varit just en stor älgtjur? Hursomhelst blev jag varse en stor sådan som stod och betraktade oss vid pass fem till tio meter från oss en morgon under vår promenad. Anledningen till att jag ens såg den var att jag, av någon anledning, lät pannlampans sken svepa över åkern och då blev varse två ljusklot på en ansenlig höjd över marken. Min erfarenhet sa mig att där står en älg. Skenet från pannlampan var inte så stark så det enda den visade var dess ögon som två lysande klot samt en stor svart silhuett. Jag slog av lyset för att se mer och det var då jag såg kronan. Wow tänkte jag, denna är stor! Det var då jag fick den hisnande känslan av att hjärtat skenade iväg norrut och träffade tonsillerna med en avsevärd hastighet och studsade tillbaka igen likt en pingisboll. Jag insåg ju dessutom att han måste ha betraktat oss en stund, vilket ju gjorde att jag skälvde till extra mycket eftersom jag samtidigt insåg att jag vandrat rakt emot den en stund och det hade den haft koll på. Den skulle således ha haft en god stund på sig att skrapa med framklöven och planera en attack mot dessa inkräktare på hans territorium om han hade varit på det humöret och jag hade inte fattat vad som slog mig förrän det varit för sent. Jag har full respekt för skogens djur. Dock tror jag starkt på att vi lever i symbios, mina skogsgrannar och jag, och så länge ingen hotar den andre är allt okej. Jag lever också i den villfarelsen att om jag börjar prata, det vill säga förhandla, löser det sig alltid. Den villfarelsen kommer sig av erfarenhet. Det har fungerat hittills och gäller alla skogens djur som jag till dags dato träffat på under mina vandringar.
Nästa träff hade jag tydligen bokat ett par kvällar senare. Då promenerade vi vägen fram intet ont anande. Skogen övergick plötsligt i åker och där, fem meter från vägen står en stor ståtlig älg med den största krona jag sett på en levande älg i det vilda (och jag har ju, som sagt, inte många i min samling) men oavsett det är jag övertygad om att just dessa skovlar var aktningsvärda i storlek. Det var inte bara kronan som var stor, älgen som bar den var minnsann ingen liten fjoling eller liknande. Det var en stor bjässe och det såg den ut att veta om. Denne älg såg dock något överraskad ut av att vi kom gående från höger. Vi brukar komma från vänster och är det så att den stått där flera kvällar i rad så hade den banne mig rätt För detta hade den visst inte riktigt väntat sig men den tog det ändå med ro. Vände huvudet mot oss samtidigt som den höjde densamma vilket fick den, i mina ögon, att växa om ens möjligt ännu mer. Inte vet jag om det var med hjälp av sin storlek eller om den var cool av sig själv men den stod bara där och betraktade oss med sina vänliga ögon samtidigt som den tycktes tänka –Jaha, där är dom igen. Jag däremot hade aldrig sett denna älg förut. Undrar just hur många gånger den har lurat i buskarna? En liten diskret hostning, bara för att ange sin närvaro vore god ton kan jag tycka. Fast när jag tänker närmare efter skulle nog en diskret hostning från den älgen få mig att hoppa ur skinnet och lämna det kvar där samtidigt som jag pinnat på allt vad jag kunnat uppbåda. Den synen känns ju inte så betagande så således, ingen bra idé alltså. Lika bra han var tyst.
Den tredje gången var när ett snälltåg plötsligt korsade vår väg en kväll mitt i det natursköna Sundals Ryr. Snälltåget passerade rätt över grusvägen och fortsatte skenande rätt in över havreåkern. Det finns ju ingen räls här! V a d v a r d e t t a?!?! Vad var detta som sånär rammade oss i vår stillsamma kvällspromenad?! Detta något fick strumporna på fötterna att snurra runt tio varv av vinddraget och mössan for himmelvart i rena förskräckelsen. Lukten avslöjade vad det var. Hur många gånger har jag inte känt den lukten. Hm…det luktar älg här, tänkte jag och mycket riktigt. Där framför oss hade snälltåget saktat ner farten väsentligt och tagit skepnaden av en älg. Den hade också horn men de var mer som ett cykelstyre och den var inte alls lika stor som den förra. Jag har ingen aning om vad det var som fick den att skena så. Kanske var det ett utslag av plötslig lycka. Vad det än var så hade den tydligen fått ur sig allt då den nådde havreåkern och jag kunde ju inte hålla tyst så den kanske också samtidigt undrade vad det var för en konstig kuf som gick omkring där och lät. Den ställde sig där och betraktade oss nyfiket. Jag frågade varför den skenade så, samtidigt som jag förklarade att det var helt okej från mitt perspektiv. Den fick ju springa om den ville. Jag tillade att jag och Kollie skulle promenera förbi där helt lugnt och att vi inte tänkte jaga den, så att den behövde inte oroa sig alls. Den verkade nöjd med det och vi fortsatte vår promenad med korvade strumpor och mössan käckt på svaj.
/Marjukka Sagesjö