16 augusti är en helig dag för många jägare, det är då som årets jaktsäsong inleds. Förvisso har man fått jaga både grävling och kråka ett tag, men det stora flertalet anser nog ändå att jaktsäsongen börjar med jakt på råbock. Den drar inte alls igång med buller och bång och folkvandring till skogs, som älgjakten. Man får inte heller använda hund utan måste helt enkelt smyga, sitta och vänta eller locka till sig en råbock.
En kväll den första jaktveckan följde jag med några Sundals ryrsjägare för att se med egna ögon vad det är som lockar med denna jaktform. Jag förhör mig om vad man ska ha med sig och på sig. Tysta kläder som inte prasslar och gärna en kikare. Fika då? undrar jag, men får till svar att det låter för mycket. Jag försäkrar att jag kan tugga tyst och inte tänker välja knäckebröd och på älgjakten var det ju helt okej att ha med en rejäl matsäck, men de tror ändå jag kommer väsnas för mycket med mitt fika så jag struntar i att ta med något.
Vi sätter oss på ett litet berg i åkerkanten, framför oss har vi flera hektar havre, bakom oss finns skog. Nu börjar väntan. I början känner jag mig rastlös. Jaha tänker jag, ska vi bara sitta här. Vad ska vi göra medan vi väntar? Ingenting, absolut ingenting och det kan vara nog så svårt. Men efter en stund går det bättre. Solen står fortfarande ganska högt på himlen, den värmer skönt. Det är en fin kväll. Jag hör en hackspett hacka efter insekter, en duva kuttrar och aspens löv prasslar. Väntan.
Det hörs något i skogen till höger om oss, det låter som ett par katter. Mycket riktigt, de tystnar och efter en stund kommer en katt gående längs diket. Ett par harar ser vi också, men inget rådjur. Solen har börjat dala. Så hör vi ett skott och efter en stund kommer ett sms från grannen på passet bredvid ”en räv” står det.
Men väntan fortsätter, kanske blir grannskapets hönor glada över att det nu finns en räv mindre, men det är ju en råbock vi vill ha. Ett par harar skuttar helt ljudlöst förbi, de stannar till, hoppar runt en stund och fortsätter sedan. Nu har solen börjar närma sig horisonten, den tidigare så varma kvällen börjar bli kylig. Så hör vi något bakom oss, det låter som ett hundskall och en råbock kommer i full fart ut från skogen en bit vänster om oss. Det går jättesnabbt och strax efteråt är allt lugnt igen. En lång väntan följt av en sekundsnabb chans. Bössan ligger kvar över jägarens ben. Den smidiga bocken hoppar med graciösa språng vidare över havreåkern.
Så går solen ner i en fantastiskt sprakande solnedgång för att skapa en efterlängtad morgon någon annanstans på jorden. Jag reser mig upp och försöker skaka liv i mina stela ben, som suttit stilla så länge. I kväll blev det ingen jaktlycka, men det gör absolut ingenting. Alla jägare är medvetna om att det går många jakttimmar på varje fällt byte, nuförtiden behöver ingen gå hungrig för det. Lugn och ro, frisk luft och en fin naturupplevelse gör att kvällen ändå känns lyckad. När jag går hemåt stiger en rund, gul fullmåne upp över skogskanten och skickar sitt milda sken över den vackraste platsen på jorden.
/Susanne Borssén