Måndag, regn och för de allra flesta var semestern slut. Inte årets roligaste dag med andra ord. Tveksamheten var stor. Ska jag, ska jag inte. Men ingenting har någonsin blivit sämre av frisk luft, därför föll valet till slut på ”jag ska”. Det visade sig vara ett mycket lyckat val.
Bilen parkerades på den nya parkeringen vid Bollungen. Skorna knöts med dubbelknut och dottern knäppte på gps-klockan. Ungdomar har ju inte riktigt förstått det där med att låta saker och ting ta den tid det tar, att springa utan att klockan är på går inte an. Dagens tur ska gå till Bollungsåsen, Granan och tillbaka till Bollungen. De ljusblå prickarna på kartan betyder att den inte får ridas, men till fots eller med cykel går det bra.
Uppför backen och sedan höger, en tydlig pil visar vägen. Det går fortfarande uppför men nu med gräs under skorna. Strax sluter sig skogen och vi befinner oss på den mysigaste lilla skogsväg man kan tänka sig. Över en liten stenbro, där dagens regnande gjort vattnet livligt. Det börjar bli jobbigt fast stigen är så fin, så jag vill inte att den ska ta slut. Men inget varar för evigt. Skogen övergår till ett hygge. Men vad är det där? Egyptens pyramider? Här?
Nej, såklart att det inte är några pyramider. Bara helt vanliga högar av krossat berg i Kärrs bergtäckt. Vi passerar en grusväg, men väljer att fortsätta leden rakt fram. Stigen blir lite smalare och ringlar sig fram genom skogen igen. Nu ser vi den första svarta pilen under vår strävan att utforska lederna, det måste undresökas. 
Bara ett stenkast bort finns ett litet gulligt timrat vindskydd. En lukt av ny sågat virke och tjära tyder på att det är nybyggt. Utsikten över slätten och över kärrs bergtäckt breder ut sig nedanför. Kommer man hit under arbetstid kan man se krossverk och lastmaskiner arbeta. Men nu är allt tyst, vi beundrar utsikten en stund och springer sedan tillbaka till leden. Nästa gång jag kommer hit ska kaffetermosen vara med.
Den mjuka, fina skogsstigen fortsätter ringla sig genom skogen, nu går det nerför, regnet har upphört och benen känns lätta. Underbart!
Oj, där är en svart pil till. Den pekar mot grottorna, det vet jag sedan tidigare. Väl värda ett besök, men inte i dag. Ett ganska okänt djungelordspråk lyder ”har en gammal tant fått upp farten i nerförsbacken är det bäst att inte försöka stoppa henne” Därför fortsätter vi.
Ett annat välkänt uttryck är ”underbart är kort” och det gäller även här. Allt för fort tar den härliga stigen slut och vi är ute på grusvägen. Här skulle vi kunna fortsätta rakt mot Snappan och västra Bleken men det sparar vi till en annan dag. Vänster och uppför får det bli. Uppför, uppför och uppför. Hjärtat bankar. Benen som nyss känts så lätta fylls med mjölksyra eller är det möjligen sommarens alla fikastunder som gjort dem så tunga.
Äntligen uppe vid Granan. Den jobbigaste delen är över och grusvägen är mjuk och springvänlig av regnandet. Som en återbetalning av all kraft vi fick lägga i uppförsbackarna går det nu lätt nerför. Vi möter en vit skogssnigel, den verkar betydligt fredligare än sina bruna kusiner som invaderat bygden. Kilometer läggs till kilometer, till slut tar grusvägen slut och vi kommer till asfaltsvägen, nu är det bara en lite bit kvar så är vi tillbaka där vi började. Lite tröttare men mycket nöjdare. Gps-klockan visade exakt 7 km. En verkligt trevlig runda som varmt kan rekommenderas.