Vår, långhelg, god mat och vila. Men det kan lätt bli för mycket i lättjans vågskål, för att väga upp det hela en smula passade det bra att ta årets första tur på leden. Det går naturligtvis bra att gå, cykla, rida eller springa på lederna året om, men i vinter har det mest blivit vägar för min del. Så nu var det dags för årets premiär. Sjöbottenleden stod på tur. På kartan har den nr: 2, men prickarna skymmer varandra och det kan vara lite knepigt att se stigen. Så här ser den i alla fall ut på en annan karta. Det är inga problem att hitta stigarna i verkligheten.
Bilen ställdes på den nya fina parkeringen efter gården Sjöbotten (mellan Häljebyn och Rådanefors). Jag tog ett djärvt beslut att låta vantarna ligga kvar i bilen. Det var ju de sista skälvande timmarna av mars, i morgon skulle det vara april. Det var hög tid för vantfri löpning, även om vintern och kylan envist bet sig kvar.
Jag sprang tillbaka ett hundratal meter på vägen och in vid den röda pilen. Eftersom
Sjöbotten även är ett naturreservat finns här också Länsstyrelsens orangea prickar att följa. Dessutom sitter det blå/vita snitslar som visar vägen till idegranarna som växer i reservatet. Stigen går uppför och det gäller att se var man sätter fötterna, många stenar och rötter gör sitt bästa för att få en att snubbla. Men benen kändes lätta och fötterna stadiga så än är inga problem. Strax kommer man till en spång över en liten bäck, direkt efter den är man ute på rundslingan och man kan välja åt vilket håll man vill springa. Jag väljer vänster och uppför. Springer man en runda och kommer tillbaka till samma plats borde ju antalet meter uppför och nedför jämna ut sig, även om det inte alltid känns så när mjölksyran rinner till.
Det ligger snö kvar på många platser. Jämte skogsvägen rinner en bäck, fast i dag rinner den inte, kalla nätter gör att alla vattendrag som solen inte kommer åt att värma, fortfarande är frusna. Här är det ödsligt, mystiskt och lite spännande. Vildmark. Det är inte långt hit, ändå får man känslan av att vara långt borta från resten av världen. Att det riktiga verkliga livet är här och nu, vad som händer någon annan stans har ingen betydelse. Träden kommer fortsätta susa, bäckarna kommer frysa och åter vakna till liv, grönska kommer spira och vissna, spira och vissna, igen och igen, oavsett vad som händer i resten av världen. Det är trolskt dunkel mellan träden, men inte skrämmande bara tryggt och välkomnande. 
Snart glesnar träden, solen har kommit åt att smälta snön och stigen ligger bar. Härligt. Jag springer nu på gamla Uddevallavägen? Med betoning på gamla och ett frågetecken efter vägen, för någon riktig väg har det knappast rört sig om. Nu börjar det gå nerför. Oj, hela nerförsbacken är en isränna. Hur ska detta gå? Dubbarna under skorna är bra, men klarar inte vad som helst. Jag väljer en mindre stig inne bland träden, den är inte fullt lika isig men tillräckligt för att jag ska halka till… I sista stund får jag tag med handen om en liten gran. Den räddar mig från att ramla omkull men skickar i gengäld en skur med torra granbarr över mig. Ja, ja bättre det än brutna ben i alla fall. Nedanför backen skakar jag av mig barren, de som inte redan letat sig in under tröjan i nacken vill säga.
Nu delar sig vägen och jag väljer återigen vänster för att komma upp till ”barlindermaden”. Där växer en mängd gamla idegranar, det är för deras skull som länsstyrelsen gjort området till naturreservat. När jag kommer fram går jag runt och tittar på de gamla träden en stund. Så fantastiska med sina veckade stammar och fjälliga bark. Virket lär vara ypperligt att tillverka pilbågar av och de platta barren är så giftiga att ett par gram räcker för att döda en häst. Tänk om dessa gamlingar kunde berätta om svunna tider. Nej, nu får det var nog med att strosa runt, händerna börjar bli kalla. Jag får sätta lite fart igen. 
Mossan på stigen är frusen och frasar när jag springer på den, men den är lättsprungen. Värre blir det när jag passerat stigen jag kom ifrån. Gammal grovkornig snö ligger djup över hela leden. Just så här måste det vara att springa i socker. Jag kommer nästan ingenstans, ett steg fram och två tillbaka, fy så jobbigt. Men händerna blir snabbt varma.
Till slut är jag i alla fall framme där det är dags att hoppa över ett dike och ta höger för att komma tillbaka dit där jag i början gick över den första spången. Om man väljer vänster här kommer man till paradisleden. Men vintern har gjort sitt med konditionen, det räcker med en led i taget. Nu är det i alla fall mindre snö på stigen, vårsolen värmer. När jag kommer ut på grusvägen är den mjuk av tjällossning. I yster vårglädje tar jag i lite extra i sista backen upp till parkeringen. Pannan blir svettig och hunden tokig av lycka. Vid bilen tittar hon frågande på mig, -vi kan väl ta ett varv till? Nej, inte i dag. Men visst ska vi springa denna härliga del av leden igen. Minnet av den sagolika skogen och de gåtfulla gamla idegranarna kommer sitta kvar länge, som en rofylld tanke när livet stressar på. Hoppas bara inte barren som fastnat i tröjan sitter kvar lika länge…
Klicka på bilderna om ni vill se dem i större format.