Så som en luffare om våren längtar ut till vägarna, så längtar också jag. Kanske till och med mer till vägarna än till våren. Därför är det med glädje jag noterar att det förra året tillkom en ny sträcka på Sundalsryrsleden, en väg från halloncafét till Bollungesjön. En stäcka som är lätt att kombinera med de andra så att det bildas flera rundor i olika längder. Långt eller kort, helt efter vad man själv tycker passar.
Mitt i hallonodlingen går en grusväg, förbi de vackert blå bikuporna. Jag läser på skylten att bina är fredliga så länge de inte blir hotade eller störda och att de om sommaren jobbar som naturvårdare för en riklig skörd av frö, bär och frukt. Men nu är de tysta, jag gissar att de vilar inför sitt kommande uppdrag. Vila är dock inget jag ska tänka på. Nu ska det springas.
Vägen är bred och fin, på ena sidan är det skog och på den andra betesmark. Staketen vittnar om att det om somrarna går djur här. Jag fantiserar om ystra kalvar på gröna ängar. Det ligger lite snö kvar i diken och på skuggiga partier. Men med den hastighet tiden tycks ha nu för tiden, så är det inte långt kvar innan den är borta.
Vägen är härligt lättsprungen. Stela leder blir mjuka, blicken blir klar och kinderna rosiga, när fötterna gör det fötter är gjorda för. Vintern har varit grå. Jag vänder ansiktet mot söder i hopp om att fånga några D-vitamin bringande strålar. Det blir periodvis dåligt med den varan på dessa breddgrader. Så det gäller att passa på.
Meter läggs till meter, hjärtat bankar och lungorna njuter av den friska luften. Kanske är det bara en stilla förhoppning, men visst luktar det lite vår? Vinden kommer från söder, fåglarna låter ivrigare och kvällarna har blivit lite ljusare. Än kan det komma vinter, men någon riktig kraft kan väl kung Bore knappast ha så här sent.
Lite nerför, lite uppför, mer omväxlande än jobbigt. Efter någon kilometer dyker det upp en korsning. På kartan har jag tidigare sett att vänster betyder en längre runda, höger en kortare. Det får bli höger i dag. Det är bara mina steg, andetagen och granarnas sus som hörs. Det luktar gott av nyhugget virke, lövträdens siluetter bildar ett mästerligt konstverk mot den blyfärgade himlen och vid sidan av vägen är marken klädd med grön mjuk mossa. En vis man sa att man ska uppskatta de små sakerna i livet, för en dag kommer man se tillbaka och upptäcka att det var de som var de stora sakerna!
Allt för snart är grusvägen slut, den avslutas med en vägbom, men färdas man till fots är det inga problem att komma förbi. Ute på asfalten svänger jag höger. Jag springer förbi Rävsnäs, förbi vägen som går till Kärrs bergtäkt, förbi Kasen och förbi vägen till Flytut. Asfalt är inte lika trevligt som grus, man får se det som en transportsträcka för att få ihop det till en runda och rundor är alltid trevligare än att springa åt ett håll och sedan vända. När vägen mot Evenstorp dyker upp är det bara någon kilometer kvar till hallonodlingen där dagens tur startade.
Det börjar bli varmt och några av Karin Boyes rader dyker upp ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen, det är den av törst. Nog finns det mål och mening med vår färd. Men det är vägen som är mödan värd”. Så rätt hon hade, målet betyder inget men vägen betyder allt.
Tillbaka vid bikuporna konstaterar jag att rundan var drygt 4 kilometer, promenerar man tar det högst en timma, springer man går det på halva tiden. Den är lättsprungen, torr och fin och jag längtar ivrigt efter att få springa ännu en säsong på den och de andra fina lederna här i Sundals ryr. Att återigen få se vad som finns bakom nästa krök, hur mycket snö som finns kvar bakom berget, var det finns nya hålor i vägen och var knopparna först slår ut. Kanske var Karin Boye också löpare tänker jag när jag minns de sista raderna i dikten ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”.