Hängmattans tid. En månad då allt tappar fart. Ett avbrott i vardagen. Sverige stänger ner, tar semester och återkommer i augusti.
Sola och bada, läsa böcker, renovera huset, umgås med vänner, resa både till när och fjärran. Kanske jagar vi upplevelser långt borta
och glömmer det som finns nära.
Kan en safari i Afrika vara mer värd, än att spana efter älg i skogskanten, just när en vacker kväll övergår i en ljus nordisk natt. Ska man försöka se en antilop på savannen, innan man en stilla morgon suttit tyst vid en tjärn på Kroppefjäll och sett en bäver sakta glida fram genom vattnet. Kan palats och ruiner på andra sidan jorden vara angelägnare att utforska, än våra egna hällristningar.
Är det viktigt att se kyrkor i Italien, om man inte sett takmålningarna i gamla kyrkan. Och smakar verkligen fikat bättre på en uteservering i Indien än på ett café i Sunddals ryr. Visst finns det märkvärdiga saker att se runt om i världen, men det finns det här också. Det som är exotiskt för någon är vardag för en annan.
Juli, tid för återhämtning. Tid att gå ur den fyrkantiga vardagen. Lämna de fyrkantiga datorerna och strunta i de fyrkantiga telefonerna. Vi är gjorda för något annat. Tankar som annars studsar mellan asfalt, datorskärmar, byggnader och bilar, behöver vila. Ögon som annars alltid fastnar på något nära, behöver se horisonten.
Blicken måste få stäcka ut mot fjärran, tankarna vandra i obrutna slingor genom skog och över fjäll. Lungorna längtar efter fyllas av luft som färdats lång väg. En gång har vi varit en del av naturen, vi har levt nära det levande. Nära det vilda och det vackra.
I en vardag med för många döda ting, instängda i klaustrofobiskt små utrymmen. I krampaktigt försök att hålla koll på alla sociala medier. Vem har gjort vad, och var och varför. Vem har flest likes? Tusen och åter tusen intryck på mycket kort tid. Resor kors och tvärs, så snabbt att själen inte hinner med. Aldrig tänka en tanke till slutet. Alltid bli avbruten. Kanske kan man överleva. Men är det att leva?
Djupt där inne finns ett minne som inte glömt, ett som längtar, som vill att vi öppnar dörren och kliver ut ur det fyrkantiga. Ut till det som sträcker sig mot horisonten, där väggar inte begränsar. Där vinden rufsar i håret och solen värmer kinden. Där ögonen kan vila långt borta och tankar färdas fritt, länge… länge. Ett litet minne från förr vill att vi stannar upp, lyssnar och luktar. Vågor mot strand, vindens sus, fågelkvitter och doft av varma barrträd. Kroppen blir lätt, spända axlar sänks. Andetagen saktar ner. Själen kommer ikapp. Hela kroppen finns på samma plats. Vi är här och nu.
Juli, tid för återhämtning.
/Susanne Borssén