Semestertider. Tid att ladda batterierna. Tid att fly från mediabrus och ständig tillgänglighet. Tid att byta uppkopplad mot avkopplad.
Jag bestämmer mig för en promenad i stenkärringarnas rike. Tar bilen mot Hallesjön på Kroppefjäll, men halvvägs svänger jag vänster in på Ringedalsvägen. Efter ett par kilometer finns en parkering, därifrån går en stig märkt med Länsstyrelsens orange markering.
Stigen går mot slättfjället, den ringlar sig fram, upp och ner, höger, vänster. På 1800-talet var här kalt och skoglöst, nu växer det skog men marken är mager och träden är små och knotiga. Jag vandrar över berghällar och myrar, ängsullen blommar med sina vita tussar och det gula fjolårsgräset prasslar runt fötterna. Den stimmiga världen försvinner, här är det mycket enkelt att vara.
Efter en kilometer får jag syn på den första, hon står på en kulle bara några meter från stigen. Stenkärringar är stenar staplade på varandra, ungefär lika höga som människor. Det sägs att de byggdes av barnen som vallade de betande boskapen. På slättfjället ser allt nästan likadant ut. Berg efter berg, myr efter myr, man kan lätt förstå att de behövde orienteringsmärken. När fjället var skoglöst syntes kärringarna på långt håll, de byggdes med en liten öppning längst upp. Kikade man igenom den skulle man kunna se antingen en annan stenkärring, ett hus eller en kyrka. Under årens lopp har kärringarna rasat och byggts upp igen, nu finns det inte längre någon öppning att kika genom.
Vandringen fortsätter, stigen är krokig och smal, precis så som en stig in i det vilda ska vara. Lite otillgänglig, lite svår och lite spännande. Allt ska inte upptäckas på en gång. Var sak har sin tid.
Åt höger har jag nu en stor mosse och någonstans ute på den finns passet som jägarna kallar ”vita älgen”. Dagen är ljus och vädret klart, men tänk att försiktigt smyga fram här en tidig älgjaktsmorgon i oktober, när mörkret gör det svårt att se var man sätter fötterna och berghällarna är hala av fukt. Allt är lättare om sommaren.
Snart träffar jag på ännu en stenkärring och beslutar att dricka mitt kaffe vid den. En slogan på sundals ryrs kartor och vykort lyder ”tid för dig själv”. Ingenstans verkar det passa så bra som här. Här härskar lugnet. Det var säkert länge sedan någon gjorde denna stenkärring sällskap. Den förra som åt sin matsäck här kanske var ett barn som hade till uppgift att hålla ordning på kreaturen. Smutsiga bara fötter, smala ben och en ränsel med några grova bröd. Vatten från en fjällbäck. Denna höjd var nog en bra plats att hålla vakt från.
Naturen är den skickligaste formgiveren av alla. Skog, ängar och myrar i en mästerlig förening. Mjuka former skapade av hårdaste berg. Trädens grova bark har invecklade mönster. En skogstjärn svart som natten, en blå himmel med vita bommullsmoln.
Här har man verkligen tid för sig själv. Så länge mygg och knott håller sig borta finns det inget som stressar. Detta är orrarnas och tjädrarnas rike. Jag spanar ut över mossen och fantasin skapar bilder. Björkstammar förvandlas till älgben och en krokig gren blir en fågelhals, men hunden ligger stilla så jag vet att det bara är inbillning.
Stenkärringarna har namn som Svingdalskärringa, Måkekärringa och Gammel-johanna, de flesta av dem står där sockengränserna mellan Ör, Sundals ryr och Högsäter möts. Gammel-johanna är störst av dem alla med sina två meter, jag funderar på var man hittat stenarna till dem. Det finns nästan inga lösa stenar här på det släta berget.
Jag packar ner min termos i ryggsäcken och tackar den namnlösa stenkärringen för sällskapet. Hunden protesterar lite när jag går tillbaka mot bilen, hon hade nog tänkt sig att gå hela rundan runt Dalen och Ålestugan. Men snart kommer hon på andra tankar och börjar lukta efter spännande dofter vid sidan om stigen.
Tillbaka vid bilen ser jag att det kommit ännu en bil till parkeringen. Jag har inte mött någon så de måste ha valt en annan väg på sin utflykt. Valmöjligheterna är många, men nu kallar vardagen åter. Det får bli andra äventyr en annan dag.
/Susanne Borssén