Så var det då dags för årets älgjakts-reportage. Denna gång har jag besökt jaktlagen Hägnan och Klypen när de jagade tillsammans en lördag i oktober. Tidigare år har jag provat att gå i drevkedjan och gå med hundföraren, men nu ska jag testa att sitta på pass. Eftersom jag inte jagar eller ens har jägarexamen får jag bli som en liten skugga och följa en passkytt under dagen.
Det är en disig morgon när vi samlas kl 8 på Klypen. Grönklädda kvinnor och män hälsar alla på varandra innan jaktledarna drar upp riktlinjerna för dagen. Inte mindre än 16 skyttar, 3 hundförare, deras 4 hundar och några som liksom jag ”bara är med” ska alla delta. Det kräver en hel del planering, men de båda jaktledarna har full koll och går proffsigt igenom regler kring säkerhet och hur jakten ska genomföras. Vi får reda på att det finns både hondjur, en tjur och en kalv på tilldelningen. När de slutar med orden ”det finns gott om älg vi tror det kommer bli en bra dag”, ser jag att jägarna för en sekund får något drömskt i blicken.
Vi delas in i två grupper, jag ska följa med den som ska jaga österut på Hägnanlagets mark. Den andra gruppen ska börja på Klypens marker, men älgar och hundar kan mycket väl flytta sig mellan de båda områdena så det gäller att hålla koll på vad som händer även i det andra teamet. På en karta pekar jaktledaren ut vilka pass vi ska sitta på. Vi åker bil en bit men får sedan gå sista stycket innan vi kommer fram till en fin liten höjd i kanten på ett hygge, som ska vara vår plats en stund framöver.
Tyst och försiktigt ställer ”min” jägare rätt sin ryggsäck, laddar bössan och skruvar lite på sin radio. Han har en öronsnäcka där han hör allt som sägs och jag ber viskande att han ska berätta för mig om han hör något. Jag lägger mitt sittunderlägg i mossan och sätter mig till rätta. Det är en grå och ganska kall dag, efter bara en liten stund får jag fälla ner öronlapparna på den signalfärgade kepsen som jag lånat, dagen till ära. Men så gör jägaren tummen upp och viskar -nu är hunden släppt, då fäller jag upp öronlapparna igen och spetsar öronen. Vi lyssnar och väntar. Men det är inte den sortens jobbiga väntan som när man väntar på att numret som blinkar på displayen ska stämma med det nummer man har på sin kölapp, istället är det en rofylld väntan, förväntan, kryddad med spänning.
En fågel skriker men annars är det tyst. Så sprakar det i radion och hundföraren meddelar att hunden har hittat älg, men att det skenat rakt mot den andra gruppens område. Vid det stora diket gav hunden upp, men man nu tänker göra ett nytt försök och släppa henne på nytt. För oss är det bara att sitta kvar och fortsätta vänta. Diset gör höstens färger dova och mustiga. Några mörkröda lingon växer vid en stubbe. Vi hör på radion att hundarna i det andra laget också haft älgkontakt men att det gått iväg längre bort, från vårt håll sett. Jägaren tar fram sin termos och häller upp kaffe, jag gör likadant. Skönt att värma fingrarna runt koppen, det är bara några plusgrader ute och trots att jag har massor med kläder blir det kallt när man sitter stilla.
Så plötsligt hör vi hunden skalla och det låter nära, kanske bara ett par hundra meter ifrån oss. Men vi kan inte se något för skogen är tät åt det hållet. Taktfast och högt ljuder hunden, tiden går. Nu är det åter väntan, fast med betydligt högre puls än tidigare. Älgen kan stå stilla för hundens skällande i timmar, men blir den rädd kan den springa ifrån hunden och på någon sekund komma förbi vårt pass. Radion knastrar åter –Bira har ett vuxet djur, meddelar hundföraren. Hunden skäller tiden går, så blir det tyst några sekunder, innan hunden hörs igen, nu längre bort från oss men närmare våra passgrannar. Minuterna går, nu kommer skallet närmare igen. En halvtimma går. En timma. Biras skall sjunger genom skogen. Ska någon få möjlighet att skjuta? Längre bort.. och närmare igen. En och en halv timma. PANG! Ett skott ljuder och så blir allt blir tyst.
Efter en stund hör vi på radion att en kviga är skjuten och att hon ligger på platsen. Vi får klartecken från jaktledaren att lämna våra pass, det är stängt förbjudet att göra det innan man får tillåtelse. Vi packar ner våra kaffetermosar, jägaren tar ur patronerna ur geväret och hivar upp ryggsäcken på ryggen. Efter en del letande kommer vi fram till älgen och de andra jägarna, nu när hunden är tyst är det inte så lätt att hitta dem i den täta skogen.
Jag förstår direkt vem som skjutit när jag ser grankvisten i Larsas keps. Han ser glad ut, det var ett fint skott. Hunden ser också nöjd ut, men när alla tar i för att dra älgen dit det går att komma åt den med traktor, börjar hon skälla för full hals igen. Hennes instinkt säger att älgar som rör sig ska man skälla på tills de är stilla och nu rör den på sig, med jägarnas hjälp, genom skogen, alltså ska den skällas ut ordentligt igen. Strax ligger den i traktorskopan och flyttas till maskinhallen där den ska flås och hängas upp, då lugnar sig hunden och går tillsammans med ett gäng nöjda jägare ut ur skogen.
Det har varit en spännande dag, nu har molnen skingrats, solen tittar fram och värmer skönt. Långt ifrån alla jaktdagar får ett såhär lyckligt slut. När vi är tillbara vid morgonens samlingsplats kramar man ur de sista dropparna kaffe ur termosarna medan man pratar och skrattar. Den andra gruppen har inte haft någon tur under dagen, men det betyder bara att älgarna fortfarande finns kvar, att det blir fler jaktdagar och att det blir fler möjligheter till gemenskap med likasinnade. Eftersom man inte får önska lycka till i dessa sammanhang önskar jag istället ”skitjakt på er” alla jägare som fortsätter kämpa för fler lyckliga slut.
Klicka på bilderna om ni vill se dem större.
/Susanne Borssén