Hösten är här. Löven skiftar färg och luften är krispig och klar. Om ett tag kommer gråhösten, då någon lägger en fuktig filt över allt och alla, men än är det mest finhöst och det finns många ljustimmar kvar att njuta av innan halka och mörker anländer.
Skörd från trädgård och åker är bärgad, bär och svamp är plockade, vi har fått belöningen för årets möda. Det är snart tid för bonden att åter vända den mörka sidan upp på åkrar och fält. För många minskar antalet måsten när dagarna blir kortare. Det är tid att sakta ner, att känna tacksamhet. Att avsluta årets säsong… Eller är det nu allt börjar?
Förr var skörden förutsättningen för att man skulle kunna leva ännu ett år, utan den klarade man inte vintern. Utan skörd kan man inte heller så på nytt. Det som vissnar och dör ska ge näring åt det nya, om inget dog skulle heller inget födas. Ett evigt kretslopp som varken har början eller slut. Vi väljer själva om vi vill se glaset halvfullt eller halvtomt, om hösten är början eller slutet.
Oktober är den längsta av alla månader. 31 dagar, plus en timma extra när sommartiden åter blir normaltid. Luften är hög och klar, solljuset är inte skarpt som på våren eller intensivt som på sommaren, istället letar det sig trevande och försiktigt ner och får löven att glimma i vackra färger. Skogen med sina slingrande stigar och leder, ligger där och bara väntar. Lockande, kom, kom och se vad som finns bakom nästa krök. Se om det finns nya spår, nya skiftningar i trädens färger, nya porlande bäckar, nya möjligheter…
Vänta lite, jag ska bara… NEJ, det går inte att vänta. Snart kommer vintern och täcker allt med snö, förkylningar som gör näsan täppt, dagarna blir till år som gör benen trötta.
Nu, det måste göras nu.
Ut, ut, steg efter steg, andetag efter andetag, hjärtslag efter hjärtslag.