Någon gång på 50-talet fanns det i tidningen en serie artiklar som gick under benämningen ”Glimtar från Dal”. Här kommer en mycket färgstark berättelse, som härrör från våra trakter.
Möten med vargar 
Förr i världen fanns det gott om vargar i Dalsland. Det heter till och med ”så där för hundra år sedan, då såg de, som bodde uppe på sluttningarna av Kroppefjäll , i alla dess väderstreck vargaögon lysa uppe från skogshöjderna”. Orden är hämtade från en rundintervju i de dalsländska bygderna, de är knappast tilltagna i underkant men ger i alla fall en viss uppfattning om det dalsländska vargbeståndet på 1850-talet.
Att det funnits vargar på Dal och inte så få heller, därom förtäljer –om än inte så målande- många andra berättare trots att det var längesen den sista jakten på de hatade gråbenen ägde rum. Att döda varg var förresten en allom behaglig gärning. På sina håll fast knappast i Dalsland, korsfästes vargen, när den hade fångats…
Jonas Larsson i Hägnan i Sundals-ryr, föddes 1809, när finnkriget och fältsjukan rasade. Hans sonson berättar: När farfar var sex år gammal, gick han valle med korna, de äldre hade revat in honom i en gammal päls så han inte skulle frysa den dagen som han låg i diket och sov och blev överrumplad av vargen. Odjuret släpade Jonas med sig, hur han sen bar sig åt, över tre åkerstycken gick den hiskliga färden, men pojken skrek och gav hals så det hördes vida omkring. Och vargen släppte sitt rov, för min farfarsfar kom rusande över gärdena med en påk i handen. När vargen fick se honom, då stack han svansen mellan benen och gav sig därifrån i vild karriär. På så sätt blev farfar min räddad till livet.
Också björnar fanns det på den tiden. Det blev Jonas varse en kväll när han skulle åstad och fria till Kari i Högetaka. Han tog genvägen över Hallan och på den gårdens marker fanns det en stuga som kallades Mamsellerud. Just när Jonas skulle runda stugan och styra inåt skogen igen, såg han på åkern en stor vild svartludenbest, som ryckte och slet i rågnekarna och smackade och åt. En björj var det som kalaserade där på rågfältet, mellan tuggorna röt han som det vilddjur han var. Konstigt att inte Mamsella vaknade vid oljudet, men hon hörde visst dåligt, hade därtill sytt hela dagen och var trött. Att sy frestar på när det ska gå i ett från morgon till kväll, och fina broderier sedan, som riktigt måste lirkas dit där de ska sitta.
Mång fina fruar kom till Mamsellerud på den tiden för att tala vid Mamsella om kuddprydnader och broderier men de gästade Mamsellerud på dagen, nu var det frampå kvällen i mörkningen och en björna höll till på rågfältet, som Jonas i Hägnan skulle till att passera för att komma vidare på sin friarestig till Kari i Högetaka. Och skuggor kom marscherande över fjällsluttningen som ett led fjärrstyrda soldater. De de täckte snart bergstopparna, var de kom ifrån alls. Också vargar hörde den natten, ett sorgesamt hungrigt läte, som snart stegrades till vrålande lystna tjut. Ju flera vargar som samlades desto högljuddare blev tjuten. Och björnen röt i Mamselleruds rågfält.
Då vände Jonas och han gick hemöver mot Hägnan. Medan skymningssoldaterna trängde fram över bergskrönen och ner i dalarna, över hela den vida slätten, som snart låg i mörker.
Sedan gifte sig Jonas, det blev inte med flickan i Högetaka, utan med en annan, hon hette Johanna Olovsdotter och kom från Grubbetorp. Han köpte gård i Frändefors och bosatte sig där. Köpebrevet finns ännu kvar med stämplar och sigill och sirliga underskrifter.
Nu hände de sig att Jonas för andra gången kom ut för vargar. På den tiden for bönderna för det mesta till Uddevalla med det de hade att avyttra, med sig tillbaka hade de sill och andra varor, men allra mest sill. När isen låg över sjöarna tog man gärna vägen över dem, då kom man fortare fram än på landsvägen, och vägen var genare. Över blåhackare och Nättjebacka gick färden.
En vinterdag befann sig Jonas på hemvär från Uddevalla och släden var fullastad med sill. På Sjöbottensjön var det, där kom i skymningen tre vargar och strök i vida lovar kring åkdonet. Tre uthungrade bestar med magar där tarmarna skrek efter mat och med tungorna hängande röda ut ur de ångande käftarna.
Den största av vargarna, ett raggigt gammalt odjur gjorde ett språng mot släden men hejdade sig och vek morrande tillbaka. Hästen sprang för livet, hovslagen ljöd över isen som förstämda trummor, vargarnas ögon glödde som eldkulor i mörkret.
Jonas tog slädstaken och träffade en av vildbestarna. Hans kamrater kastade sig över honom, vilda av blodlukten, de fläkte stora stycken ur den sårade vargen, åt honom bokstavligt talat, medan han ännu levde. Men andra gråben tjöt på avstånd, snart glödde vargögon på nytt kring Jonas, och den fasansfyllda leken började igen. Då kastade Jonas ut sill på isen för att uppehålla gråben, han riktigt vräkte ut gudslånet till dem. På så sätt fick han andrum, men den vilda jakten fortsatte ända tills släden kom in på fasta land, vid Knarrudden, där skogen tog vid.
/Susanne Borssén
.