Äntligen blev det dags för premiärvisning av Jan Anderssons film om Bertil ”raggarn” Herlogsson. Första visningen var planerad till förra hösten, men det kom en pandemi emellan. Kanske var det ett års förväntan efter filmen eller var det helt enkelt längtan efter att äntligen kunna träffas igen, i vilket fall som helst tog alla biljetter till de båda första föreställningarna slut så fort Sundals ryrs byablad landat i postlådorna.
Bertil blev den siste mjölkbonden i Sundals ryr och filmen är inspelad i huvudsak år 2018, det året som korna lämnade gården i Ryr för sista gången. Vi får följa Bertil när han på sitt frimodiga och lite rättframma sätt ger oss en inblick i sitt liv. Kornas skötsel, Katten Sara som gärna får ligga på bordet, grävlingarna som han ger mat varje kväll, men även grannar och vänner får vi träffa i filmen. Att han alltid varit en sann djurvän förstår man när hans mamma berättar om hur han som liten samlade ihop rått-ungar i fickan och tog in dem i köket för att ge dem mjölk på fat. Vi får också veta att namnet till trots så har ”raggarn” inte ägt någon raggarbil i hela sitt liv.
Som på alla riktiga föreställningar var det paus i halvtid. Ljudnivån var hög när det serverades kaffe och smörgås. Att umgås, prata och skratta tillsammans är verkligen behövligt efter ett år med avstånd och isolering. Under premiärkvällen fanns filmens huvudperson med i publiken, vilket gjorde att stämningen var riktigt på topp.
Nästa föreställning den 7/10 är redan slutsåld. Men det kommer bli fler visningar, så alla som vill ska få chans att se filmen.
/Susanne Borssén