Vårfest 2018

Av , april 23, 2018 7:43 e m

Så kom då äntligen våren och med den vårfesten i Sundals ryr, eller är det kanske tvärt om? Borde jag istället skriva att ”i helgen var det vårfest och då kom våren…”

Stämningen är hög redan i hallen, detta är en riktig hemvändarhändelse. Gamla och nya bekanta träffas, man ser både kända och okända ansikten.

Kören bjöd i vanlig ordning på traditionella vårsånger under ledning av Barbro Magnusson, som detta år leder sin 10e vårfest. Årets vårtalare var Eva Hjalmarsson. År 2005 var hon den som drog igång väntjänst i Brålanda, nu är hon en ungdomlig 91-åring som i sitt tal bland annat pratade om årstiderna, vårblommor och fåglar.

 

Därefter bjöds vi på kaffe, smörgås och hembakad kaka. Det var dragning i lotterierna och flera lyckliga vinnare fick fina priser. Sedan lutar vi oss tillbaka knäpper på fjärrkontrollen, årets tema är nämligen ”Tv-soffan”. Genom tv´n får vi träffa en rad karaktärer och se intressanta program. Vi har tex barnprogrammet där två småflickorna sjunger en visa. Naturprogram med den närsynte bofinken Knut och ett matlagningsprogram som frestar med pizza och pasta.

 

Naturligtvis blir det också nyheter och väder. Utrikes är det mest elände, men de lokala nyheterna berättar att Sundals ryrs sista ko kommer stoppas upp och ställas i svänga i Ryr, så att ungarna inte ska glömma hur en ko ser ut. Efter en bilorientering på fjället saknas det en deltagare från grannsocknen, sista spåren är två navkapslar som påträffats vid Muggeliden och Stuteröverna, men hemvärnet är ute och letar.  Och vi får reda på att gamla kyrkan sålts till en mjölkbonde från Gestad, detta innebär att kyrkans kor kommer att bytas mot bondens kor.

Sporten meddelar att årets roddtävling på Bollungsjön slutade oavgjort. Hakerudsälvens roddklubb tappade årerna och Dälpans båtförening krockade med kattön.

I dejtingprogrammet får vi träffa ”Flirtige knut” som har en alldeles fantastisk tjusarlock i pannan och fångar ännu en BH till genom sången… Sen går min högra hand, till hennes BH-band! Bandet har resår, Dra ut så långt det går. Så det blir en katapult, När det dragits ut för fullt…

En bra tv-kväll innehåller såklart även ett tävlingsprogram och det hela avslutas med två lag som tävlar i  ”Så ska det låta”. Rätt svar i tävlingen blir ”timmarna går så fort” och det är bara att instämma. Tiden går fort när man har roligt och när den eminenta Sundals ryrskören står för underhållningen.

/Susanne Borssén

 

.

 

Nu är det dags för….

Av , april 16, 2018 7:00 f m

Kanoterna är på plats

Av , april 14, 2018 1:01 e m

Nu finns kanoterna på plats vid Bollungen för den som vill låna dem.

För bokning kontakta Maria Carlring 0702-743978 eller maria.carlring@hotmail.com

Det kostar 20 kr/dag, lättast är att swisha till byalagets konto 123 0988 303

/Byalaget

 

.

Mulles dag på Granan

Av , april 12, 2018 8:00 f m

Påminnelse

Av , april 9, 2018 11:26 f m

Sundals ryrs vatten och bredbandsförening

har årsmöte tisdag den 17/4 kl 19.00

i församlingshemmet.

 

 

.

 

 

Filmen om Tora

Av , april 7, 2018 5:56 e m

I torsdags besökte ca 35 personer församlingshemmet för att se filmen om Tora Alfredsson, Hopperud. Jan G Andersson har gjort filmen och han fanns på plats för att visa den. Även Tora själv var med för att under kvällen svara på frågor. I filmen fick vi följa Toras spännande liv. Hon utbildade sig till sjuksköterska och arbetade sedan i så väl Kiruna som Afrika! Tora berättar i filmen att hon har erfarenhet av olika grupper och religioner då hon gömt människor i sitt hem under 20 års tid. I filmen får vi stifta närmare bekantskap med en av dem, Kavian Ferdowsi. Kavian bor numera i Stockholm där han, varje morgon, 365 dagar om året, går runt bland de hemlösa och delar ut frukost. Frukost som han själv hämtar gratis från olika kaféer, bagerier etc. Tora och Kavian har en nära relation och kallar varandra mamma och son.


Utifrån filmen, samt det Tora själv säger till oss i publiken, så förstår vi att det är en människa med ett stort hjärta och som förespråkar vikten av att ta tillvara på det liv vi fått. Hon säger saker som att hat föder hat och att vi istället behöver älska varandra för att kunna förändra världen. Kärlek ger kärlek, men det kan dröja lite ibland.
Tora uppmanar oss också att vi ska lära våra barn och ungdomar att leva sitt liv så att de har något att berätta när de blir gamla.      
Efter filmen bjöds det på smörgås, kaffe och kaka.

/Maria Carlring

 

.

Filmvisningar

Av , april 1, 2018 7:33 e m

Torsdag den 5 april kommer Jan G Andersson till församlingshemmet och visar sin film om Tora Alfredsson från Gestad. Det börjar kl 18,30 och efter den 45 min långa filmen bjuds det på fika. Denna visning är ett samarbete mellan byalaget och kyrkan.

 

Det blir även en filmvisning den onsdag den 11 april, kl 18,30, då visas en film från 1966 som heter ”i vilande skogen”. Den handlar om mjölkbönder i Sundals ryr.  Denna visning står inte med i byabladet så sprid gärna vidare.

 

Alla är hjärtligt välkomna!

 

Årsmötet 2018

Av , mars 29, 2018 7:42 e m

 

I onsdags hölls byalagets 17e årsmötet i caféet på Evenstorps gård. Först bjöds det på kaffe med våfflor, sylt och grädde. Därefter blev det sedvanliga årsmötesförhandlingar.

Som så många gånger tidigare fick Roger Johansson förtroendet att hålla i klubban under mötet. Det beslutades att styrelsen det närmsta året ska bestå av ordförande Robert Olsson, Häljebyn, Sekreterare Maria Carlring, Katteberg, Kassör Marie Karlsson, Årbol, Andreas Karlsson, Bollerud, Louise Karlsson, Sallebyn och Anders Fryklund,  Torgärderud. Revisorer är Kent Nilsson och Anita Aarsrud. I styrgruppen för aktivitetslederna sitter Susanne Broberg, Kristina Johansson och Bo Elofsson.  I valberedningen sitter Roger Johansson och Sandra Olsson.

Anders Fryklund läste upp årsberättelsen som berättar att det under året varit en filmkväll för vuxna och en för barn. En föreläsning om medveten andning ordnades i samarbete med SK Granan, vi hade en guidad vandring i det nya naturreservatet Oxeklev, lerduveskytte, badplatsstädning, studiebesök på ”tassa in”, två after work kvällar och ett knytkalas, en glöggkväll och deltagande i tomtetåget. Byalaget har dessutom medverkat vid en friluftsgudstjänst, köpt två kanoter som finns att hyra vid bollungen och skrivit en skrivelse till vägverket om våra dåliga grusvägar.

Antalet medlemmar har år 2017 varit 95 familjer och elva enskilda, i kassan fanns 61175 kr vid årsskiftet.

Under övriga frågor väcktes frågan om byalaget kan tänkas att betala färg till de båda små husen vid skjutbanan, som med skänkta medel fått ny brädfodring förra året.

Till sist avtackades Katarina Appelgren som under många år gjort ett stort och viktigt arbete som byalagets sekreterare, men som nu flyttar från bygden.

Mötet avslutas med att Roger tackar alla för visat intresse och önskar styrelsen lycka till i sitt fortsatta arbete.

 

/Susanne Borssen

 

.

Årsmöte

Av , mars 25, 2018 3:27 e m

Nu är det dags för byalagets årsmöte.

Onsdag den 28 mars på Evenstorps gård. Mellan kl 18-19 bjuds det på kaffe och våffla och kl 19 börjar årsmötesförhandlingarna.

Alla är varmt välkomna!

En kvinna på kvinnodagen.

Av , mars 7, 2018 1:49 e m

8 mars, internationella kvinnodagen, vad passar väl bättre än att skriva om en fantastisk kvinna.

För några år sedan fick jag höra delar av en historia som jag haft svårt att släppa. Lösryckta fraser om seglingar runt jorden, storm och fartygsförlisning. Ord som trasig räddningsflotte, varken vatten eller mat och hungriga hajar i vattnet, hörde jag. Sedan dess har jag undrat, vad var det som hände? Vad är sanning och vad är skröna? Och hur hamnade hon i Sundals ryr.  Det är ju en bit mellan Västra blekan och Stilla havet.

Unnur Beck, försvenskat blir det ”Unni”, är född på Island 1943. Som ung flyttade hon till Los Angeles i USA och började arbeta på ett ålderdomshem. Hon träffade en dansk sjöman, tycke uppstod och hon flyttade med honom till Danmark. Han övertalade henne att ta jobb på en båt tillsammans med honom. Unni berättar att hennes första segling gick till Afrika och att man på den tiden mönstrade på för ett helt år i taget. Inte direkt något 8-5 jobb alltså. Hon städade, tvättade, lagade mat och diskade. Besättningen bestod av 36 män och Unni. Båten var gammal och dålig och det fanns inte något lås på dörrarna till varken toalett eller dusch, så hennes fästman fick hålla vakt utanför. Unni berättar om kackerlackor och knivslagsmål i hamnar och jag inser att det inte är mycket som kan rubba lugnet hos denna starka kvinna.

Så tar hon fram ett album fyllt med tidningsurklipp och börjar allvarligt berätta om en annan resa. Den med fartyget ”Heering Kirse” som förliste när de seglade från Mexico till Japan. Bara en vecka efter att man lämnat hamnen, när de befann sig 1000 sjömil nordväst om Honolulu, råkade man ut för ett hemskt oväder. Det blåste orkanvindar och vågorna var 10-12 m höga. En lucka i ett lastrum slogs sönder av de kraftiga vågorna och lasten som bestod av majs försköts. Fartyget kantrade över på sidan, lade sig i 45 grader och började ta in vatten. Den 9/12 år 1971 klockan 13:40  sände man ut SOS signaler och hoppades att dessa skulle uppfattas av någon. Unni berättar att det gjorde detsamma om man gick på väggen eller golvet, allt lutade och allt var halkigt av vatten. Fartyget krängde i de höga vågorna och lutade så mycket att det var omöjligt att få ner livbåtarna. Kapten Hansen gav order om att ta på räddningsvästarna och att de skulle bege sig akterut och inta räddningsflottarna. Det var jättesvårt att ta sig dit i den starka vinden, när skeppet höjde sig upp och ner 10-15 meter. Alla var dessutom barfota eftersom man inte fick ha skor i gummiflottarna.

På denna resa bestod besättningen av 6 kvinnor och 30 män och det beslutades att kvinnorna skulle i den första räddningsflotten. Håren reser sig på mina armar när Unni berättar att man fick hålla sig i ett rep, ungefär som en lian, och när man var mitt över flotten ropade de andra att man skulle släppa. Istället för att landa i flotten landade hon i vattnet. En svensk sjöman lyckades få tag i henne och få upp henne i flotten, annars hade vi inte suttit i hennes hemtrevliga kök och druckit kaffe nu. Hon pekar på en bild i albumet, det var han som räddade mig, säger hon.

Så började ett par fruktansvärda dygn för de 12 i räddningsflotten. Först måste man paddla så långt ifrån fartyget som möjligt för att inte sugas med ner när den stora båten sjunker. Man klarar det med nöd och näppe. Nästan direkt börjar gummiduken som utgör golv, gå sönder. Man försöker täta med sina kläder, men det är lönlöst och det kommer in vatten oavbrutet. Vi öste och öste hela tiden, om vi hade slutat bara för en stund så skulle vi drunknat allihop, läser jag i en av tidningsartiklarna. I flotten skulle det funnits vatten, proviant och nödraketer, men det fanns inget förutom lite, lite vatten. Mindre än en liter, som de tolv hade att dela på. Stormen fortsatte, man översköljdes av vågor, många var sjösjuka och kräktes, man höll sig fast i flottens gummiringar eftersom golvet nu var helt trasigt och man öste hela tiden. Så fruktansvärt det måste ha varit.

Till slut lugnade sig stormen. En bit ifrån flotten ser man nu de blanka fenorna på hajar som kretsar runt dem. Hungriga, törstiga, frusna och trötta fortsatte de ösa vatten. Jag frågar vad man tänker på i en sådan situation och Unni säger att hon inte tänkte på om hon skulle dö, hon tänkte mest på sin pappa och om de där hemma visste vad som hänt. Unnis fästman var med på samma flotte, men för en av de andra kvinnorna var oron stor, eftersom hon inte visste vad som hänt med sin man.

SOS signalerna hade tack och lov nått fram till Hawaii och efter två dygn drivandes på stilla havet, såg de flyg som letade efter dem. Man försökte påkalla uppmärksamhet genom att göra solkatter med en spegel, men planet flög vidare och man trodde inte man blivit upptäckta. Men det hade man. I Unnis album är alla urklipp och kort svartvita, alla utom ett. Det här är världens vackraste båt säger hon och visar färgbilden på den norska båten ”Puna” som räddade dem.

Ombord på ”Puna” fick man vatten och mat, man fick duscha och det lånades ihop kläder till dem. Ett dygn senare fick man reda på att ytterligare 19 man från ”Heering Kirse” räddats från en annan gummiflotte, av ett fartyg i närheten. Nu seglar man mot japan, där rederiet ser till att de blir inkvarterade på lyxhotell. Unni skrattar lite när hon berättar att personalen tittade misstänksamt på dem när de kom där i sina udda, lånade kläder. Att hitta skor och kläder i Japan som passande i storlek till storväxta nordbor, visade sig inte helt enkelt. Vi fick klämma in fötterna i alldeles för små skor. Men vad gör väl lite skoskav, när man faktiskt lever! Så väl gick det ju tyvärr inte för alla. De sista fem i besättningen, däribland kaptenen, har aldrig återfunnits. Ingen vet vad som hände med dem och vraket ligger så djupt, att man aldrig kommer att kunna få reda på om de kunde lämna fartyget eller om de följde med ner i djupet när hon sjönk.

Före jul flögs man hem till Danmark och kunde återförenas med sina familjer. I januari började sjöförhör och rättegång. Det utreddes om kaptenen eller rederiet gjort något fel. Men ingen blev dömd och vädrets makter går ju inte att åtala. I en månad höll rättegången på. Vad gjorde du sedan frågar jag. Jag mönstrade på igen, svarar Unni, och jag förstår nu innebörden av att sitta upp i sadeln igen, efter att man trillat av. Hon är tuff som en isländsk vikingakvinna.

Men hur hamnade du i Sundals ryr? Min mans syster bodde i Ör och vi tyckte det var fint. Så när vi fick möjlighet köpte vi hus här och jag har blivit kvar. Jag gick i land 1981 efter att ha seglat flera varv runt jorden och sedan har jag arbetat i hemtjänsten, tills jag blev pensionär. Hon har en son, två barnbarn och två barnbarnsbarn på Island, som hälsar på henne ibland.

En fantastisk historia och en fantastisk kvinna. Island, USA, Danmark, de sju haven och nu den fina, välskötta lilla gården i Västra bleken. Jag dricker ur mitt kaffe och tänker att när man hittat rätt, så ska man stanna upp och sluta leta…

 

/Susanne Borssén

 

.

Panorama Theme by Themocracy