Comments (0)

Av Borssén, juli 29, 2015 5:39 e m

20150720 Denna återblick får fungera som inledning till nedan berättelse.

Under morgonpromenaden träffade vi på (jag och Kollie) traktens tranpar. Vi möttes just där skog möter åker och jag kan erkänna att de såg mig först. Det kändes som om hela jag krackelerade mitt i steget. Jag blev ”tagen på sängen” så att säga eftersom jag gick där och tralladiradirallade för mig själv och tänkte på annat. Ett tranpar på nära håll har oanade röstresurser och är väääldigt stora. Ja jädrarimig. Jag strök förbi nära skogskanten för att inte störa mer än jag gjort och vi höll god koll på varandra. Allt gick fredligt till. Tranorna lyfte men inte jag och Kollie. Har aldrig sett dem på så nära håll förut (10m), inte ens vid Hornborgarsjön. Grym känsla att ha varit så nära (så här i efterhand).

20150716 Inledning del 2.

2’a augusti förra året berättade jag om hur jag överraskades av traktens (Sundals Ryr) egna tranpar. Under dagens morgonpromenad överraskades jag inte eftersom jag hörde de långt innan jag såg dem och märkte också att jag gick mot ljudet. De är kanske inte så praktfulla som påfåglar och deras sång kanske inte så vacker som en näktergals men jag känner mig privilegierad att ha dem som nära grannar under vårt varma halvår. Även denna gång fick jag komma dem ganska nära innan de lyfte och jag måste säga att de är magnifika i sin storhet. Häftig upplevelse.

20150717

Under morgonens promenad blev jag stående med öppen mun (en förbipasserande blåmes kunde lätt ha misstagit det för ett alternativt boende), helt överrumplad, förvånad, häpen och helt betagen av det skådespel jag bevittnade. Denna morgon hade jag med mig min kamera. Jag trotsade de negativa tankar jag har om mig själv som fotograf som jag utvecklat med tanke på alla de gånger jag tänkt ta kort på något dråpligt eller ett ståtligt djur bara för att se mig själv misslyckas totalt genom att motivet blivit så suddigt att betraktaren trott sig blivit drabbad av akut glaukom. Jag tänkte att en vacker dag kanske jag lyckas ta ett bildbevis på de historier jag berättar och idag är det faktiskt vackert. Således gick vi där Kollie, jag och till en början också Fiffie. Jag nynnade på ”Jag går i solen och på en visa trallar…” och lekte proffsfotograf plåtandes vyer, rådjursmamma med två kid (på avstånd), blommor, Kollie och en fjäril samt naturligtvis fick också Fiffie vara med på några plåtar. Efter ett tag vek jag av in från grusvägen till en stig genom skogen eftersom jag var lite sugen på blåbär. Där gick jag med kameran i handen och plåtade lite ditt och datt då jag plötsligt får syn på något som, till synes, kommer gående emot oss. Jag halar instinktivt in flexikopplet lite och hinner tänka att det är nog grannen med Shar Pei’n när jag plötsligt SÅG vad det var som gick där framme knappt tio meter ifrån oss. Jag blev stående såsom jag beskrev ovan, d.v.s. med öppen mun och kameran i hand. Jag hade chansen men jag var så förstummad att jag inte ens kom att tänka på att jag kunde försökt ta ett foto. Blixtsnabb är verkligen INTE mitt mellannamn. Där, framför oss, promenerar familjen Grus grus. Stora, ståtliga spankulerar de i skogsbrynet och jag tyckte mig höra dem nynna på ”Vi går i solen och på en visa trallar…”. Jag tycks ha prickat in tiden för tranornas morgonpromenad. Denna gång blev jag inte rädd utan kände mig mer fascinerad och sprittande glad för ynnesten att få beskåda dem så nära och de verkade inte heller bli skrämda av oss vilket känns underbart. Och vet ni vad? De var TRE! Imorgon ska kameran med igen. Kanske att jag lyckas, kanske.

För dig som vill veta mer bifogas länk http://fageln.se/art/trana.aspx.

Ps. De äter sniglar!!! De kan gärna få stanna till på min gräsmatta och ta sig ett skrovmål. Jag kan ta lite transkit om jag blir av med lite sniglar.

20150728

Ett antal dagar har nu förflutit sedan jag, med kameran i hand, mötte tranorna i skogen utan att komma mig för att ta en bild. Harmset kan jag konstatera att jag fortfarande inte lyckats föreviga dem. Vädret har inte varit kameravänligt, om jag så säger. Och de gånger vädret varit kameravänligt har jag tänkt att ”-Men nu är det ju fel tid på dygnet för att se dem.” . Det visade sig att jag inte besuttit några vidare kunskaper om arten Grus grus. Vid åtminstone två tillfällen skulle jag nog kunnat få magnifika bilder bara jag pliktskyldigt hade plockat med kameran och faktiskt också använt den. Senast igår kväll träffades vi, lilltranan och jag men igår kväll var en av de gånger jag tänkte –Näe, nu är de inte ute och ränner men det borde jag ju ha anat. Jag menar jag har ju barn själv, även om hon nu är vuxen. Nåväl, med risk för att upprepa mig säger jag –En vacker dag…

Harmset kan jag konstatera att vi har flera snigelätare här i trakten men de gör uppenbarligen inte sitt jobb! Både grävlingar och tranor samt också kopparormen äter sniglar. Dock får jag säga att den kopparormen som bodde i mitt växthus verkligen gjorde sitt jobb. På självaste nationaldagen bestämde jag mig för att ta mod till mig. Jag tog ut en kopparödla ur växthuset med bara händerna, dock med grova handskar på. Det var med klappande hjärta och svettpärlor i pannan, jag gjorde det. Jag är nämligen rädd för ormar. Den största anledningen till att jag plockade ut den var att jag trodde att den skulle svälta ihjäl därinne men sen läste jag på och de äter ju sniglar så det var ju dumt. Hursomhelst, jag släppte den precis utanför så om den vill in igen återses vi säkert därinne igen tänkte jag sedan. Och visst blev det så eller om det var kompisen som jag efter någon vecka, träffade på då jag skulle vattna där inne. Jag blev både glad och bekymrad. Glad för jag såg tydligt skillnad på antal sniglar i växthuset före och efter mitt (hjälte)dåd. Till mitt eget förtret konstaterar jag dessutom att jag utförde detta dåd när jag hade behövt ha ormen därinne som allra bäst, nämligen då jordgubbarna mognar. Jag kan fastslå att vi slogs om jordgubbarna, sniglarna och jag. Dock får jag väl erkänna att jag är mer mordisk och hämndlysten eftersom jag likviderar dem på löpande band. Bekymrad blev jag för att jag, även om det är en irrationell rädsla, ändå är skraj. Skraj för att den ska överraska mig då jag står där och plockar av mina grödor. Jag intalar mig att mer ekologiskt kan det inte bli. Ormen/ödlan äter upp sniglarna och jag får ha mina växter i fred. Båda parter nöjda. Kanske att jag en dag rent av kan ta i dem utan handskar. Vem vet? Faktum är att jag skulle önska att det var fler kopparormar på gräsmattan. Var är de alla undrar jag då jag bistert betraktar gräsmattan som är täckt av hundratals sniglar. Denna sommar, konstaterar jag, är sniglarnas och fästingarnas sommar. Kanhända att ormarna verkligen gör sitt jobb men inte hinner med i snigelinvasionen. De kanske ligger i sina gömmor bukstinna och tänker –Jag borde verkligen inte ha ätit så mycket…?

/Marjukka Sagesjö

Comments (0)

Av Borssén, juli 27, 2015 9:08 f m

Nu är snart ett nytt Byablad med höstens spännande aktiviteter på väg till din brevlåda. För dig som inte bor i Sundals ryr eller om du vill läsa det redan nu så finns det under fliken ” på gång i bygden”.

Vår förhoppning är att det ska finnas något för alla, men vill du vara med och påverka vad som händer eller ge förslag på aktiviteter får du gärna höra av dig till någon i styrelsen.

Ha en fortsatt bra sommar och en fin höst, hälsar byalagets styrelse.

Comments (0)

Av Borssén, juli 18, 2015 7:43 e m

Öppen kyrka i Sundals ryr onsdag – torsdag (22-23 juli)

Klockan 15-19 är kyrkan öppen båda dagarna. Några av kyrkans inventarier visas och det serveras kaffe.

På Onsdagen kl 16.30 är det kyrkogårdsvandring, guidad av Gunnar Karlsson i Ryr och Kl 18 är det musik och andakt, med sång av Carl-erik Carlsson.

På torsdagen kl 18 är det veckomässa av Anette Jarsved Carlsson

Comments (0)

Av Borssén, juli 12, 2015 9:25 e m

Stenkärring på Kroppefjäll

Semestertider. Tid att ladda batterierna. Tid att fly från mediabrus och ständig tillgänglighet. Tid att byta uppkopplad mot avkopplad.

Jag bestämmer mig för en promenad i stenkärringarnas rike. Tar bilen mot Hallesjön på Kroppefjäll, men halvvägs svänger jag vänster in på Ringedalsvägen. Efter ett par kilometer finns en parkering, därifrån går en stig märkt med Länsstyrelsens orange markering.

Del av kartan som heter "Fjället"

Stigen går mot slättfjället, den ringlar sig fram, upp och ner, höger, vänster. På 1800-talet var här kalt och skoglöst, nu växer det skog men marken är mager och träden är små och knotiga. Jag vandrar över berghällar och myrar, ängsullen blommar med sina vita tussar och det gula fjolårsgräset prasslar runt fötterna. Den stimmiga världen försvinner, här är det mycket enkelt att vara.

Efter en kilometer får jag syn på den första, hon står på en kulle bara några meter från stigen. Stenkärringar är stenar staplade på varandra, ungefär lika höga som människor. Det sägs att de byggdes av barnen som vallade de betande boskapen. På slättfjället ser allt nästan likadant ut. Berg efter berg, myr efter myr, man kan lätt förstå att de behövde orienteringsmärken. När fjället var skoglöst syntes kärringarna på långt håll, de byggdes med en liten öppning längst upp. Kikade man igenom den skulle man kunna se antingen en annan stenkärring, ett hus eller en kyrka. Under årens lopp har kärringarna rasat och byggts upp igen, nu finns det inte längre någon öppning att kika genom.

Vandringen fortsätter, stigen är krokig och smal, precis så som en stig in i det vilda ska vara. Lite otillgänglig, lite svår och lite spännande. Allt ska inte upptäckas på en gång. Var sak har sin tid.

Åt höger har jag nu en stor mosse och någonstans ute på den finns passet som jägarna kallar ”vita älgen”.  Dagen är ljus och vädret klart, men tänk att försiktigt smyga fram här en tidig älgjaktsmorgon i oktober, när mörkret gör det svårt att se var man sätter fötterna och berghällarna är hala av fukt. Allt är lättare om sommaren.

Stig mot det okända

Snart träffar jag på ännu en stenkärring och beslutar att dricka mitt kaffe vid den. En slogan på sundals ryrs kartor och vykort lyder ”tid för dig själv”. Ingenstans verkar det passa så bra som här. Här härskar lugnet. Det var säkert länge sedan någon gjorde denna stenkärring  sällskap. Den förra som åt sin matsäck här kanske var ett barn som hade till uppgift att hålla ordning på kreaturen. Smutsiga bara fötter, smala ben och en ränsel med några grova bröd. Vatten från en fjällbäck.  Denna höjd var nog en bra plats att hålla vakt från.

Sundals ryrs vykort

Naturen är den skickligaste formgiveren av alla. Skog, ängar och myrar i en mästerlig förening. Mjuka former skapade av hårdaste berg. Trädens grova bark har invecklade mönster. En skogstjärn svart som natten, en blå himmel med vita bommullsmoln.

Här har man verkligen tid för sig själv. Så länge mygg och knott håller sig borta finns det inget som stressar.  Detta är orrarnas och tjädrarnas rike. Jag spanar ut över mossen och fantasin skapar bilder. Björkstammar förvandlas till älgben och en krokig gren blir en fågelhals, men hunden ligger stilla så jag vet att det bara är inbillning.

Stenkärringarna har namn som Svingdalskärringa, Måkekärringa och Gammel-johanna, de flesta av dem står där sockengränserna mellan Ör, Sundals ryr och Högsäter möts. Gammel-johanna är störst av dem alla med sina två meter, jag funderar på var man hittat stenarna till dem. Det finns nästan inga lösa stenar här på det släta berget.

Träd med grov bark

Jag packar ner min termos i ryggsäcken och tackar den namnlösa stenkärringen för sällskapet. Hunden protesterar lite när jag går tillbaka mot bilen, hon hade nog tänkt sig att gå hela rundan runt Dalen och Ålestugan. Men snart kommer hon på andra tankar och börjar lukta efter spännande dofter vid sidan om stigen.

Tillbaka vid bilen ser jag att det kommit ännu en bil till parkeringen. Jag har inte mött någon så de måste ha valt en annan väg på sin utflykt. Valmöjligheterna är många, men nu kallar vardagen åter. Det får bli andra äventyr en annan dag.

/Susanne Borssén