Trandans och snigeljakt
20150720 Denna återblick får fungera som inledning till nedan berättelse.
Under morgonpromenaden träffade vi på (jag och Kollie) traktens tranpar. Vi möttes just där skog möter åker och jag kan erkänna att de såg mig först. Det kändes som om hela jag krackelerade mitt i steget. Jag blev ”tagen på sängen” så att säga eftersom jag gick där och tralladiradirallade för mig själv och tänkte på annat. Ett tranpar på nära håll har oanade röstresurser och är väääldigt stora. Ja jädrarimig. Jag strök förbi nära skogskanten för att inte störa mer än jag gjort och vi höll god koll på varandra. Allt gick fredligt till. Tranorna lyfte men inte jag och Kollie. Har aldrig sett dem på så nära håll förut (10m), inte ens vid Hornborgarsjön. Grym känsla att ha varit så nära (så här i efterhand).
20150716 Inledning del 2.
2’a augusti förra året berättade jag om hur jag överraskades av traktens (Sundals Ryr) egna tranpar. Under dagens morgonpromenad överraskades jag inte eftersom jag hörde de långt innan jag såg dem och märkte också att jag gick mot ljudet. De är kanske inte så praktfulla som påfåglar och deras sång kanske inte så vacker som en näktergals men jag känner mig privilegierad att ha dem som nära grannar under vårt varma halvår. Även denna gång fick jag komma dem ganska nära innan de lyfte och jag måste säga att de är magnifika i sin storhet. Häftig upplevelse.
20150717
Under morgonens promenad blev jag stående med öppen mun (en förbipasserande blåmes kunde lätt ha misstagit det för ett alternativt boende), helt överrumplad, förvånad, häpen och helt betagen av det skådespel jag bevittnade. Denna morgon hade jag med mig min kamera. Jag trotsade de negativa tankar jag har om mig själv som fotograf som jag utvecklat med tanke på alla de gånger jag tänkt ta kort på något dråpligt eller ett ståtligt djur bara för att se mig själv misslyckas totalt genom att motivet blivit så suddigt att betraktaren trott sig blivit drabbad av akut glaukom. Jag tänkte att en vacker dag kanske jag lyckas ta ett bildbevis på de historier jag berättar och idag är det faktiskt vackert. Således gick vi där Kollie, jag och till en början också Fiffie. Jag nynnade på ”Jag går i solen och på en visa trallar…” och lekte proffsfotograf plåtandes vyer, rådjursmamma med två kid (på avstånd), blommor, Kollie och en fjäril samt naturligtvis fick också Fiffie vara med på några plåtar. Efter ett tag vek jag av in från grusvägen till en stig genom skogen eftersom jag var lite sugen på blåbär. Där gick jag med kameran i handen och plåtade lite ditt och datt då jag plötsligt får syn på något som, till synes, kommer gående emot oss. Jag halar instinktivt in flexikopplet lite och hinner tänka att det är nog grannen med Shar Pei’n när jag plötsligt SÅG vad det var som gick där framme knappt tio meter ifrån oss. Jag blev stående såsom jag beskrev ovan, d.v.s. med öppen mun och kameran i hand. Jag hade chansen men jag var så förstummad att jag inte ens kom att tänka på att jag kunde försökt ta ett foto. Blixtsnabb är verkligen INTE mitt mellannamn. Där, framför oss, promenerar familjen Grus grus. Stora, ståtliga spankulerar de i skogsbrynet och jag tyckte mig höra dem nynna på ”Vi går i solen och på en visa trallar…”. Jag tycks ha prickat in tiden för tranornas morgonpromenad. Denna gång blev jag inte rädd utan kände mig mer fascinerad och sprittande glad för ynnesten att få beskåda dem så nära och de verkade inte heller bli skrämda av oss vilket känns underbart. Och vet ni vad? De var TRE! Imorgon ska kameran med igen. Kanske att jag lyckas, kanske.
För dig som vill veta mer bifogas länk http://fageln.se/art/trana.aspx.
Ps. De äter sniglar!!! De kan gärna få stanna till på min gräsmatta och ta sig ett skrovmål. Jag kan ta lite transkit om jag blir av med lite sniglar.
20150728
Ett antal dagar har nu förflutit sedan jag, med kameran i hand, mötte tranorna i skogen utan att komma mig för att ta en bild. Harmset kan jag konstatera att jag fortfarande inte lyckats föreviga dem. Vädret har inte varit kameravänligt, om jag så säger. Och de gånger vädret varit kameravänligt har jag tänkt att ”-Men nu är det ju fel tid på dygnet för att se dem.” . Det visade sig att jag inte besuttit några vidare kunskaper om arten Grus grus. Vid åtminstone två tillfällen skulle jag nog kunnat få magnifika bilder bara jag pliktskyldigt hade plockat med kameran och faktiskt också använt den. Senast igår kväll träffades vi, lilltranan och jag men igår kväll var en av de gånger jag tänkte –Näe, nu är de inte ute och ränner men det borde jag ju ha anat. Jag menar jag har ju barn själv, även om hon nu är vuxen. Nåväl, med risk för att upprepa mig säger jag –En vacker dag…
Harmset kan jag konstatera att vi har flera snigelätare här i trakten men de gör uppenbarligen inte sitt jobb! Både grävlingar och tranor samt också kopparormen äter sniglar. Dock får jag säga att den kopparormen som bodde i mitt växthus verkligen gjorde sitt jobb. På självaste nationaldagen bestämde jag mig för att ta mod till mig. Jag tog ut en kopparödla ur växthuset med bara händerna, dock med grova handskar på. Det var med klappande hjärta och svettpärlor i pannan, jag gjorde det. Jag är nämligen rädd för ormar. Den största anledningen till att jag plockade ut den var att jag trodde att den skulle svälta ihjäl därinne men sen läste jag på och de äter ju sniglar så det var ju dumt. Hursomhelst, jag släppte den precis utanför så om den vill in igen återses vi säkert därinne igen tänkte jag sedan. Och visst blev det så eller om det var kompisen som jag efter någon vecka, träffade på då jag skulle vattna där inne. Jag blev både glad och bekymrad. Glad för jag såg tydligt skillnad på antal sniglar i växthuset före och efter mitt (hjälte)dåd. Till mitt eget förtret konstaterar jag dessutom att jag utförde detta dåd när jag hade behövt ha ormen därinne som allra bäst, nämligen då jordgubbarna mognar. Jag kan fastslå att vi slogs om jordgubbarna, sniglarna och jag. Dock får jag väl erkänna att jag är mer mordisk och hämndlysten eftersom jag likviderar dem på löpande band. Bekymrad blev jag för att jag, även om det är en irrationell rädsla, ändå är skraj. Skraj för att den ska överraska mig då jag står där och plockar av mina grödor. Jag intalar mig att mer ekologiskt kan det inte bli. Ormen/ödlan äter upp sniglarna och jag får ha mina växter i fred. Båda parter nöjda. Kanske att jag en dag rent av kan ta i dem utan handskar. Vem vet? Faktum är att jag skulle önska att det var fler kopparormar på gräsmattan. Var är de alla undrar jag då jag bistert betraktar gräsmattan som är täckt av hundratals sniglar. Denna sommar, konstaterar jag, är sniglarnas och fästingarnas sommar. Kanhända att ormarna verkligen gör sitt jobb men inte hinner med i snigelinvasionen. De kanske ligger i sina gömmor bukstinna och tänker –Jag borde verkligen inte ha ätit så mycket…?
/Marjukka Sagesjö