Comments (0)

Av Borssén, april 28, 2013 12:15 e m

Den första maj är det inte bara skjutning i sundals ryr.

Det är även kosläpp på Evenstorps gård, klockan 15.00

Gårdsbutiken och cafét är öppet mellan 14-17.

Välkomna!

Comments (0)

Av Borssén, april 24, 2013 8:28 e m

1 maj är det åter dags för den årliga lerduveskyttetävlingen. Lite märkligt kan man tycka, att inleda säsongen med tävling för att därefter ha träning varannan onsdag ända fram till hösten. Men efter att ha frågat runt lite bland skyttarna inser jag att alla redan är i toppform, eller i alla fall säger sig vara i toppform… 😉

Det åtråvärda vandringspriset ”vandringsälgen” vanns förra året av Sven Nilsson. Sven har nu vunnit den två gånger och Peder Hansson två gånger, det kommer bli en tuff kamp dem emellan. Den som erövrar ”vandringsälgen” för tredje gången får den för all framtid. Roger Johansson och Nicklas Hansson har vunnit en gång var och är säkert också laddade för ännu en seger.

Precis som tidigare har Nicklas ordnat ett fantastiskt prisbord. Elhyvel, fågelholkar,  metspö, knivar, bilvårdshink, keps, säck med granplantor, svampkit,  grillkol mm mm

Sponsorer är Outlife for you, Brålanda motorsågar, Brålanda trä, Bilisten, Rasta, Frändefors trä, Andrésen, Granngården, Tempo, Vida skog, TC måleri, Vänersborgs bostäder, Brålanda chark och privata sponsorer.

Tävlingen börjar kl 11 och det finns möjlighet att skjuta ända fram till kl 14. Ta med skott. Korv, bröd och kaffe finns till försäljning. Liksom förra året kommer tävlingen ”en klurig tjäder” finnas med, ev blir det även andra tävlingar. Outlife for you kommer att visa solglasögon för jakt och friluftsliv.

Både skyttar och publik är varmt välkomna till skjutbanan i Västra blekan.

Comments (0)

Av Borssén, april 14, 2013 7:04 e m

Det är hög tid att presentera ännu en företagare i Sundals ryr : Agneta Larsson och hennes företag  Agnetas honung och örter. Agneta bor i sitt föräldrahem på gården Kärr. Sitt intresse för biodling har hon ärvt efter sin far Ivan Fransson, intresset för örter och växter kommer från mamma Hilka. När Ivan blev sjuk år 2003 började Agneta på allvar lära sig biodlingens konst och så småningom tog hon över sin far bisamhällen.

Med hjälp av sina bin tillverkar  hon alla tänkbara  honungsprodukter och säljer dem  sedan på flera ställen i vår närhet.  T ex i butikerna Nature och Klöver o timotej i Vänersborg, på Evenstorps gård här  i Sundals ryr och i Gallerian i Brålanda. Vid Evenstorps gård har hon flera av sina  bikupor uppställda, bina hjälper till att pollinera hallonen och bidrar till god skörd  och Agneta får honung. Ett sammarbete som båda parter tjänar på.

Det är till Gallerian man ska bege sig om man vill träffa Agneta och prata biodling. Hon säljer inte bara honung och en mängd honungsprodukter, även redskap och alla tillbehör som behövs kan man köpa i hennes trevliga butik.

Honungen får olika färg och smak beroende på var bina  samlat sin nektar. Hallonhonung är nästan vit i färgen  medan hösthonung som mestadels kommer från ljung, är  mörkare och smakrikare.  Man kan också smaksätta den vid  tillverkningen med tex lime, svart vinbär eller  pepparmynta. Från en bikupa kan man få mellan 30 och 100  kg honung om året! Agneta säljer också bipollen, propolis,  honung som lindrar halsont, honungsgodis mm mm och hon  är generös med provsmakningen 🙂

Vill man ha lokalproducerad honung i morgon teet, kanske stärka sitt immunförsvar med bipollen, är sugen på honungspastiller, intresserad av biodling och funderar på att skaffa sig ett eget samhälle eller om man bara är nyfiken och vill veta mer om binas fantastiska värld, är Agneta helt rätt person att vända sig till. Hennes telefonnummer är 073-1586004, Gallerian är öppen alla lördagar 10-13.

Comments (0)

Av Borssén, april 3, 2013 7:31 e m

Vår, långhelg, god mat och vila. Men det kan lätt bli för mycket i lättjans vågskål, för att  väga upp det hela en smula passade det bra att ta årets första tur på leden. Det går  naturligtvis bra att gå, cykla, rida eller springa på lederna året om, men i vinter har det mest  blivit vägar för min del.  Så nu var det dags för årets premiär. Sjöbottenleden stod på tur. På  kartan har den nr: 2, men prickarna skymmer varandra och det kan vara lite knepigt att se stigen. Så här ser den i alla fall ut på en annan karta. Det är inga problem att hitta stigarna i  verkligheten.

Bilen ställdes på den nya fina parkeringen efter gården Sjöbotten (mellan Häljebyn och  Rådanefors). Jag tog ett djärvt beslut att låta vantarna ligga kvar i bilen. Det var ju de sista  skälvande timmarna av mars, i morgon skulle det vara april.  Det var hög tid för vantfri  löpning, även om vintern och kylan envist bet sig kvar.

Jag sprang tillbaka ett hundratal meter på vägen och in vid den röda pilen. Eftersom Sjöbotten även är ett naturreservat finns här också Länsstyrelsens orangea prickar att följa. Dessutom sitter det blå/vita snitslar som visar vägen till idegranarna som växer i reservatet. Stigen går uppför och det gäller att se var man sätter fötterna, många stenar och rötter gör sitt bästa för att få en att snubbla. Men benen kändes lätta och fötterna stadiga så än är inga problem. Strax kommer man till en spång över en liten bäck, direkt efter den är man ute på rundslingan och man kan välja åt vilket håll man vill springa. Jag väljer vänster och uppför. Springer man en runda och kommer tillbaka till samma plats borde ju antalet meter uppför och nedför jämna ut sig, även om det inte alltid känns så när mjölksyran rinner till.

Det ligger snö kvar på många platser. Jämte skogsvägen rinner en bäck, fast i dag rinner den inte, kalla nätter gör att alla vattendrag som solen inte kommer åt att värma, fortfarande är frusna. Här är det ödsligt, mystiskt och lite spännande. Vildmark. Det är inte långt hit, ändå får man känslan av att vara långt borta från resten av världen. Att det riktiga verkliga livet är här och nu, vad som händer någon annan stans har ingen betydelse. Träden kommer fortsätta susa, bäckarna kommer frysa och åter vakna till liv, grönska kommer spira och vissna, spira och vissna, igen och igen, oavsett vad som händer i resten av världen. Det är trolskt dunkel mellan träden, men inte skrämmande bara tryggt och välkomnande.  

Snart glesnar träden, solen har kommit åt att smälta snön och stigen ligger bar. Härligt. Jag springer nu på gamla Uddevallavägen? Med betoning på gamla och ett frågetecken efter vägen, för någon riktig väg har det knappast rört sig om. Nu börjar det gå nerför. Oj, hela nerförsbacken är en isränna. Hur ska detta gå? Dubbarna under skorna är bra, men klarar inte vad som helst. Jag väljer en mindre stig inne bland träden, den är inte fullt lika isig men tillräckligt för att jag ska halka till… I sista stund får jag tag med handen om en liten gran. Den räddar mig från att ramla omkull men skickar i gengäld en skur med torra granbarr över mig. Ja, ja bättre det än brutna ben i alla fall. Nedanför backen skakar jag av mig barren, de som inte redan letat sig in under tröjan i nacken vill säga.

Nu delar sig vägen och jag väljer återigen vänster för att  komma upp till ”barlindermaden”. Där växer en mängd  gamla idegranar, det är för deras skull som länsstyrelsen gjort området till naturreservat. När  jag kommer fram går jag runt och tittar på de gamla träden en stund. Så fantastiska med sina  veckade stammar och fjälliga bark. Virket lär vara ypperligt att tillverka pilbågar av och de  platta barren är så giftiga att ett par gram räcker för att döda en häst. Tänk om dessa gamlingar  kunde berätta om svunna tider.  Nej, nu får det var nog med att strosa runt, händerna börjar bli  kalla. Jag får sätta lite fart igen.  

Mossan på stigen är frusen och frasar när jag springer på  den, men den är lättsprungen. Värre blir det när jag  passerat stigen jag kom ifrån. Gammal grovkornig snö  ligger djup över hela leden. Just så här måste det vara  att springa i socker. Jag kommer nästan ingenstans, ett  steg fram och två tillbaka, fy så jobbigt. Men händerna  blir snabbt varma.

Till slut är jag i alla fall framme där det är dags att hoppa över ett dike och ta höger för att komma tillbaka dit där jag i början gick över den första spången. Om man väljer vänster här kommer man till paradisleden. Men vintern har gjort sitt med konditionen, det räcker med en led i taget. Nu är det i alla fall mindre snö på stigen, vårsolen värmer. När jag kommer ut på grusvägen är den mjuk av tjällossning. I yster vårglädje tar jag i lite extra i sista backen upp till parkeringen. Pannan blir svettig och hunden tokig av lycka. Vid bilen tittar hon frågande på mig, -vi kan väl ta ett varv till? Nej, inte i dag. Men visst ska vi springa denna härliga del av leden igen. Minnet av den sagolika skogen och de gåtfulla gamla idegranarna kommer sitta kvar länge, som en rofylld tanke när livet stressar på. Hoppas bara inte barren som fastnat i tröjan sitter kvar lika länge…

Klicka på bilderna om ni vill se dem i större format.