Comments (0) 
Sol ute, sol inne och sol i hjärta, sol i sinne. Det blev som vanligt en mycket trevlig torsdagslunch på Evenstorps gård. Gulaschsoppan som Sandra Olsson lagat smakade ljuvligt. Den var värd varenda tår vi grät, när vi kvällen innan skalade några kilo lök till den.
Till kaffet blev det en knäckigt god äpplekaka med vaniljsås. Ungefär 25 personer kom och lät sig väl smaka. Den 27 november är alla välkomna igen.
Samling
Liksom förra året måste det självklart även i år finnas med ett jaktreportage här på sidan. Jag fick följa med jaktlaget ”Sundals ryr östra” en dag i slutet på oktober. Samling vid gamla kyrkan kl 9, stod det i mailet som skickades ut till alla i jaktlaget. Jag kollar in vädret kvällen innan, det verkar som att det kan bli lite duggregn. Bäst att ta stövlar. Men när vi kliver ur bilarna vid samlingsplatsen är det betydligt mer än duggregn. Ska det fortsätta såhär, kommer detta bli en blöt historia.
Det avhandlas vad man sett för älgar senaste dagarna. Rapporter om en tjur som setts dagen innan eller flera stora älgar som betat i rapsen i går kväll, läggs det inte så stor vikt vid. Däremot ko med kalv som setts vid ”gamla fotbollplanen” i morse. För kalv är just exakt vad som finns kvar på tilldelningen i laget. Jaktledaren Gunnar visar på karta och går igenom vilka pass var och en ska stå på. Det är mycket att tänka på. Var gränserna går mellan olika jaktlag, vindriktningen, åt vilket håll man kan skjuta från olika pass och mycket mer. Jag ska gå med hundföraren och hålla mig så tyst och osynlig jag bara kan.
På sök
Vi åker bil en bit och när vi parkerar upphör regnet. Höstlöven glimmar gula och det kan nog bli en fin dag. Hunden får ett halsband med GPS-sändare på, bössan hängs över axeln och vi börjar gå. Vi går i kanten på en åker, följer en smal trädridå och går in i skogen så att vi kommer bakom platsen där man tror älgarna finns, från passkyttarna sett. Hunden är ivrig och drar i kopplet. Ett kort meddelande i komradion om att vi är på plats, redo att släppa hunden. Vi får till svar att alla jägare sitter på sina pass. Min jägare lägger några patroner i bössan, knäpper loss kopplet från hunden, klappar henne på huvet och som en grå pil far hon iväg, Bira en 6-årig jämthundsdam som har en fin meritlista när det gäller älg.
Sakta går vi genom skogen medan hunden söker av området framför oss, än är hon till höger och än till vänster. Ibland kommer hon och hälsar, som om hon vill försäkra sig om att husse är med. Jag går så tyst jag kan för att inte störa, men det är inte lätt i den täta skogen, jag hör hur grenar skrapar mot min jacka och ibland klafsar vattnet om mina stövlar. Jag hoppar till när en stor fågel helt oväntat flyger upp strax bredvid oss, jag blev säkert mer skrämd än fågeln. Snart är hela skogsbiten genomsökt, här finns nog ingen älg.
Men så plötsligt börjar Bira plötsligt skälla. Ett högt och taktfast skall med en klang som hörs långt. Jag stannar i steget och vågar inte röra mig. Hundföraren viskar att det är älg, det hör han på hunden, han kan också se på GPSen att hon fått fast älgen, dvs hon håller älgen eller älgarna stilla på en plats, genom att ställa sig framför och skälla på dem när de försöker springa. Jag inser att det krävs en hel del pondus och mod för att stoppa en älg. Men Bira tvekar inte, det är det här hon är gjord för, det är det här hon älskar.
Medan hon skäller för fullt, jag räknar till 100 skall i minuten, smyger vi oss sakta närmare för att kunna se vad det är för älg. Är det kon med kalv som man sett i morse? Det är så spännande. När GPS-bilden visar att hunden bara är drygt 50 meter framför oss, ser vi dem genom den täta slyiga skogen. Mycket riktigt, det är kon och kalven. Biras vita svanskringla lyser och jag kan se att älgkon lägger öronen bakåt och ser hotfull ut. Men hunden bara dansar undan ett par steg och skäller sedan ännu ivrigare. Som om hon ville säga till älgen –stå still och uppför dig annars biter jag dig.
Nu gäller det att komma till att skjuta, det är sannerligen inte lätt i den täta skogen. Om älgmamman hör eller känner lukten av oss kommer hon och kalven springa iväg. Alla rörelser sker sakta, sakta. Jägaren hukar sig ner för att kunna se under några täta grangrenar. Bira skäller. Tiden går. Bössan höjs till axeln, sakta, sakta. En kort sekund finns det en chans att skjuta kalven, men just då är hunden rakt bakom den och ingen jägare skulle riskera att träffa en hund. Åter igen väntan på rätt läge, Bira skäller. Men så plötsligt förändras allt på en sekund. Det brakar till, älgkon har känt vittringen av oss och springer åt motsatt håll. Bira slutar skälla och tar upp jakten.
Genom skogen och ut på de öppna åkrarna bär det av, en av passkyttarna ser dem, men det är för långt håll för att skjuta. På GPSen ser vi var hunden är och att hon är hack i häl på älgarna tvivlar vi inte på. Nu går det över gränsen säger jägaren. Ett par minuter senare hör vi hundens välbekanta skall när hon åter fått stopp på älgarna. Men både älgar och hund är inne på grannens mark, någon älg blir det inte i dag. Bira är för långt bort för att höra när husse visslar, och även om hon hört hade hon säkert låtsats vara döv. För en hund finns inga gränser, så hon kommer säkert skälla en bra stund i förhoppning om att husse ska komma dit och göra sitt jobb, nu när hon gör sitt.
Jägarnas kepsar lyser ikapp med höstlöven
Innan vi går ur skogen tar jägaren ur patronerna ur bössan, vi går mot bilen och åker till samlingsplatsen vid gamla kyrkan. Ingen verkar besviken över att det inte blev något skjutet. Tillsammans dricker vi kaffe och äter smörgåsar, frågor som var, varför, när och hur, resoneras fram och tillbaka. Skrattande kan alla enas om att om inte OM hade funnits, då hade många älgar blivit skjutna….
Vad passar väl bättre i höstrusket än en värmande soppa.
På torsdag 30/10 serveras gulaschsoppa, med nötfärs från Evenstorps gård.
Till det blir det hembakat bröd. Och till kaffet äpplekaka med vaniljsås.
Kockar denna gång är Susanne Broberg och Sandra Olsson.
Maten står framdukad mellan kl 12-13, men man får naturligtvis sitta kvar och prata så länge man vill!
Kostnad 60 kr och alla är varmt välkomna!
Rune och Jan berättar om filmen
Ljuset i församlingshemmet släcktes ner och vi förflyttades tillbaka i tiden. Tillbaka till tiden då stordriften inte ännu slagit igenom. Tillbaka till spannmjölkningen och liens tid.
Lukterna av ladugård, känslan av fuktig morgondimman mot bara armar, en kossas mjuka varma skinn, katterna som solar sig vid ladugårdsväggen, allt kommer tillbaka och blir åter verkligt, när vi ser Jans filmer om Rune på Stigstorp. Igenkännande suckar hörs från flera håll i publiken.
Filmerna slår an en sträng av nostalgi och minner om en tid då tempot var långsammare och de små sakerna påtagligare. En tid som säkert var mer arbetsam, men då man också hade förmåga att se glädje i det lilla som fanns nära. En hackspett i ett träd, en kalv som föds eller riklig skörd och fint tröskväder.
Trots att filmerna redan visats flera gånger runt om i Dalsland och Bohuslän var det en välbesökt visning. 55 vuxna och 5 barn bidrog till att filmkvällen, som ordnades av LRF och byalaget, blev riktigt lyckad. Vi fick se film 1 och 2. Många sa sig vilja ha fler filmkvällar, självklart ska vi därför försöka ordna fler visningar av filmerna om Rune.
/Susanne Borssén
Välkomna
till SUNDALS RYRS FÖRSAMLINGSHEM
att se filmerna om Rune på Stigstorp
av Jan Andersson Troneberg Brålanda
Rune med familj driver ett småskaligt jordbruk på 1970-tals vis
med 10 kor utanför Brålanda.
Filmaren Jan Andersson och Rune är närvarande vid visningarna
”Om Rune hinner ” å gera lagårn före”.
Något för alla
Lärorikt för yngre – nostalgi för äldre – trevligt för alla
Serien omfattar 7 st filmer om vardera ca 45minuter och de två första visas med start kl. 19.oo enligt följande:
Del 1 och 2 torsdagen den 23 oktober 2014
Arrangör: Sundals Ryrs byalag och LRF
Entré 80 kr barn under 15år gratis.
Entusiastiskt tackade jag ja, då tillfrågad om jag kunde skriva om Hubertusjakten på byalagets hemsida. Föga anande att jag skulle få expertkonkurrens. Ttela var på plats för att göra ett reportage. För att klara pressen från pressen försöker jag ignorera stressen från pressen med denna versen. Jag ber om ursäkt för ingressen och ber er ha överseende då undertecknad är obildad och pressen bildad. Det ger bildligt talat en ojämnhet mellan vågskålarna men det överlåter jag till läsaren att bilda sig sin egen bild om. Nu nog om detta.
En härlig promenad med min ständige vapendragare Kollie i det vackra höstvädret genom ett färgsprakande Sundals Ryr ledde oss till skådeplatsen för den stora händelsen. Smedstorpet hade gästvänligt slagit upp portarna och upplät delar av sina ägor till evenemanget. Man hälsade alla tillresta välkomna, från när och fjärran, för att beskåda och vara delaktiga i detta fantastiska evenemang. Vi anlände, jag och Kollie, till Smedstorpet precis då starten gick för den första klungan. Kvar på gården blev några åskådare samt inte minst de som försedde alla med fika, grillad korv och andra förnödenheter. För att inte tala om alla välvilliga händer som klappade Kollie. Vid upptäckten av detta Mecca ansåg Kollie att här kunde vi slå rot ett tag och njuta.
Tävlingsledare och initiativtagare Paulina Olensson hade bråda dagar innan själva tävlingsdagen. All logistik skulle fungera. Det skulle samlas in pallar, tunnor, höbalar till hindren. Det skulle bakas, informeras och tas emot anmälningar. Markägarna skulle också tillfrågas för att få lov att använda deras mark. Nästa år, säger Paulina, ska jag börja mycket tidigare och ragga mer hjälp. Att sätta upp hinder är ett tungt arbete. Pär, hennes man, välkomnar mer hjälp å det varmaste. Jag kan säga att jag förstår honom. I egenskap av ovärderlig hjälp åkte han i skytteltrafik mellan bland annat hemmet och Smedstorpet för att hämta nödvändig rekvisita och eftersom vi är grannar gick han, under min fyra km långa promenad till evenemanget, i repris så många gånger att jag nästan trodde att vi gick i sällskap.
Under morgonen för självaste dagen D stannade Paulina till hos undertecknad för att plocka med sig lite bord och stolar. Jag gick ut med den lilla laddning kakor jag bakat och tittade rakt in i ett leende så stort att inte ens självaste Mick Jagger skulle kunnat slå det och han är väl utrustad för att kunna lyckas. -Härligt, idag är det dags sa jag och ett underbart väder är det dagen till ära. -Ja replikerade en sprudlande Paulina och innan jag visste ordet av var kakor, bord, stolar och tävlingsledare med följe borta. Kvar stod jag och en fråga infann sig i min tankeverkstad. -Hon var väl inte angripen av magknip? Jag erinrade mig de gånger kollegor i förbifarten sagt till mig -Vad glad du ser ut! Det är ju snällt, kan jag tycka, men ibland har jag burit på en hemlighet. Ibland vid dessa tillfällen har jag lidit av just magknip och med anledning därav haft en min som gjort att det sett ut som om jag lett brett. Nåväl, jag väljer att tolka Paulinas leende som ren glädje.
Då starten hade gått för första klungan fick vi kvarvarande roa oss själva. Man kunde fika och umgås. Rävsvansen placerades strategiskt i skogsdungen och en timme förflöt ganska snabbt och vi började fundera på om klungan strax var på gång. Upploppet var placerat så att deltagarna skulle hoppa över hinder och sedan skulle mastern vinka förbi dem och de som tagit hindren kunde tävla om trofén. I vår väntan på klungan, då vi började bli otåliga, bjöds det ofrivilligt på lite dramatik. Plötsligt får vi på långt avstånd syn på en häst utan ryttare. Rådiga personer agerade snabbt. Man for med bil efter hästen som tagit sig upp på vägen och börjat trava åt motsatt håll. Vi på åskådarplats långt uppe vid målgången kunde se mastern rida i full galopp efter rymlingen. Lång väntan gav äntligen lugnande besked. Både ryttare och häst var oskadda. Båda blev väl omhändertagna och dramatiken slutade därmed lyckligt. Hästen var troligen på väg hem till Vara, fick jag höra sedan. Segern i denna klass gick till Jenny Olofsson. Grattis till ett väl genomfört lopp! Sedvanlig rosettutdelning genomfördes efter båda loppen.
Efter en välbehövlig lunch på grillad korv och vila, var det återigen dags för mastern att stiga upp på hästryggen. Denna gång var det dags för de mer vana ryttarna. Starten gick och klungan ryttare skulle rida 15 kilometer i varierad terräng och över utplacerade hinder. Nya åskådare var på plats och återigen blev det utrymme för fika och umgänge. Efter ungefär två timmar siktades klungan och spänningen steg. Man började med mastern i täten, ta sig över hindren och plötsligt gav hon tecken för upploppet och jakten på den efterlängtade rävsvansen var ett faktum. Detta var första gången jag varit med om denna typ av evenemang och jag måste säga att det är otroligt mäktigt att se alla dessa vackra glänsande ekipage (12 st) komma ridande i full galopp emot oss i publiken. Jag befann mig rakt framför målgången då ryttarna kom i full galopp. Jag vill här inflika att jag har full respekt för både ryttare och häst och just detta samspel, då tolv ekipage kom stormande i full galopp i ganska tät klunga rakt emot mig, var oerhört mäktigt att se. Jag uppfylldes av ödmjukhet inför det samspel jag åsåg mellan ryttare och häst samt ekipagen emellan. Fantastiskt! Jag vill rikta ett tack till ALLA som deltog samt till Sundals Ryr som levererade, för att jag fick uppleva detta! Segern och därmed trofén dvs rävsvansen, gick till Josefine Söderqvist. Stort Grattis till segern och väl genomfört lopp!
Jag lovade också Paulina att, å hennes vägnar, rikta ett STORT TACK till alla markägare som upplät delar av sin mark till detta och som därmed gjorde det hela möjligt. Alla vi som var där och förhoppningsvis ännu fler välkomnar detta som ett återkommande inslag i det årliga Sundals Ryrska programmet och lyckligtvis så även Paulina.
/Marjukka Sagesjö
Panorama Theme by 
Themocracy
