
Samling
Liksom förra året måste det självklart även i år finnas med ett jaktreportage här på sidan. Jag fick följa med jaktlaget ”Sundals ryr östra” en dag i slutet på oktober. Samling vid gamla kyrkan kl 9, stod det i mailet som skickades ut till alla i jaktlaget. Jag kollar in vädret kvällen innan, det verkar som att det kan bli lite duggregn. Bäst att ta stövlar. Men när vi kliver ur bilarna vid samlingsplatsen är det betydligt mer än duggregn. Ska det fortsätta såhär, kommer detta bli en blöt historia.
Det avhandlas vad man sett för älgar senaste dagarna. Rapporter om en tjur som setts dagen innan eller flera stora älgar som betat i rapsen i går kväll, läggs det inte så stor vikt vid. Däremot ko med kalv som setts vid ”gamla fotbollplanen” i morse. För kalv är just exakt vad som finns kvar på tilldelningen i laget. Jaktledaren Gunnar visar på karta och går igenom vilka pass var och en ska stå på. Det är mycket att tänka på. Var gränserna går mellan olika jaktlag, vindriktningen, åt vilket håll man kan skjuta från olika pass och mycket mer. Jag ska gå med hundföraren och hålla mig så tyst och osynlig jag bara kan.

På sök
Vi åker bil en bit och när vi parkerar upphör regnet. Höstlöven glimmar gula och det kan nog bli en fin dag. Hunden får ett halsband med GPS-sändare på, bössan hängs över axeln och vi börjar gå. Vi går i kanten på en åker, följer en smal trädridå och går in i skogen så att vi kommer bakom platsen där man tror älgarna finns, från passkyttarna sett. Hunden är ivrig och drar i kopplet. Ett kort meddelande i komradion om att vi är på plats, redo att släppa hunden. Vi får till svar att alla jägare sitter på sina pass. Min jägare lägger några patroner i bössan, knäpper loss kopplet från hunden, klappar henne på huvet och som en grå pil far hon iväg, Bira en 6-årig jämthundsdam som har en fin meritlista när det gäller älg.

Sakta går vi genom skogen medan hunden söker av området framför oss, än är hon till höger och än till vänster. Ibland kommer hon och hälsar, som om hon vill försäkra sig om att husse är med. Jag går så tyst jag kan för att inte störa, men det är inte lätt i den täta skogen, jag hör hur grenar skrapar mot min jacka och ibland klafsar vattnet om mina stövlar. Jag hoppar till när en stor fågel helt oväntat flyger upp strax bredvid oss, jag blev säkert mer skrämd än fågeln. Snart är hela skogsbiten genomsökt, här finns nog ingen älg.
Men så plötsligt börjar Bira plötsligt skälla. Ett högt och taktfast skall med en klang som hörs långt. Jag stannar i steget och vågar inte röra mig. Hundföraren viskar att det är älg, det hör han på hunden, han kan också se på GPSen att hon fått fast älgen, dvs hon håller älgen eller älgarna stilla på en plats, genom att ställa sig framför och skälla på dem när de försöker springa. Jag inser att det krävs en hel del pondus och mod för att stoppa en älg. Men Bira tvekar inte, det är det här hon är gjord för, det är det här hon älskar.

Medan hon skäller för fullt, jag räknar till 100 skall i minuten, smyger vi oss sakta närmare för att kunna se vad det är för älg. Är det kon med kalv som man sett i morse? Det är så spännande. När GPS-bilden visar att hunden bara är drygt 50 meter framför oss, ser vi dem genom den täta slyiga skogen. Mycket riktigt, det är kon och kalven. Biras vita svanskringla lyser och jag kan se att älgkon lägger öronen bakåt och ser hotfull ut. Men hunden bara dansar undan ett par steg och skäller sedan ännu ivrigare. Som om hon ville säga till älgen –stå still och uppför dig annars biter jag dig.
Nu gäller det att komma till att skjuta, det är sannerligen inte lätt i den täta skogen. Om älgmamman hör eller känner lukten av oss kommer hon och kalven springa iväg. Alla rörelser sker sakta, sakta. Jägaren hukar sig ner för att kunna se under några täta grangrenar. Bira skäller. Tiden går. Bössan höjs till axeln, sakta, sakta. En kort sekund finns det en chans att skjuta kalven, men just då är hunden rakt bakom den och ingen jägare skulle riskera att träffa en hund. Åter igen väntan på rätt läge, Bira skäller. Men så plötsligt förändras allt på en sekund. Det brakar till, älgkon har känt vittringen av oss och springer åt motsatt håll. Bira slutar skälla och tar upp jakten.
Genom skogen och ut på de öppna åkrarna bär det av, en av passkyttarna ser dem, men det är för långt håll för att skjuta. På GPSen ser vi var hunden är och att hon är hack i häl på älgarna tvivlar vi inte på. Nu går det över gränsen säger jägaren. Ett par minuter senare hör vi hundens välbekanta skall när hon åter fått stopp på älgarna. Men både älgar och hund är inne på grannens mark, någon älg blir det inte i dag. Bira är för långt bort för att höra när husse visslar, och även om hon hört hade hon säkert låtsats vara döv. För en hund finns inga gränser, så hon kommer säkert skälla en bra stund i förhoppning om att husse ska komma dit och göra sitt jobb, nu när hon gör sitt.

Jägarnas kepsar lyser ikapp med höstlöven
Innan vi går ur skogen tar jägaren ur patronerna ur bössan, vi går mot bilen och åker till samlingsplatsen vid gamla kyrkan. Ingen verkar besviken över att det inte blev något skjutet. Tillsammans dricker vi kaffe och äter smörgåsar, frågor som var, varför, när och hur, resoneras fram och tillbaka. Skrattande kan alla enas om att om inte OM hade funnits, då hade många älgar blivit skjutna….