Comments (0)

Av Borssén, april 24, 2022 3:10 e m

Polisen och skallgångskedjan gav upp efter mer än en veckas sökande på fjället. Gamla Anna stod inte att finna någonstans. Men så plötsligt ringde en telefon. Anna var hittad av några fiskare som, när de inte fick napp vände blicken mot bärbuskagen i skogen. Där i skogen hörde de svaga rop på hjälp, de hittade Anna och bar henne till ekan och rodde över sjön efter hjälp.

Bosse Elofsson var med i skallgångskedjan den gången för länge sedan, och det är han som berättar historien om gamla Anna Hansson som levde i sitt lilla torp i skogen tills hon var över 90 år och som många i de äldre generationerna i Sundals Ryr känner väl till.

Blåsippor bildade blåa mattor längs stigarna i naturreservatet

De som lyssnar till Bosses historier är 16 till antalet, om man inte räknar de tre hundar som också tagit sig upp till Snappan vid foten av Granan. Vandringen som ledde fram till torpgrunden efter Annas hus utmed “Uddevallavägen” hade startat några timmar tidigare hemma på Bosses gårdsplan mellan det vita boningshuset, de röda gårdshusen, utedasset och den gamla allén som inte längre leder någonstans.

Bosse Elofsson visar bilder på hur det såg ut förr för de intresserade åhörarna

Då, vid vandringens start blåste det snålt om öronen och molnen dolde varje tillstymmelse till sol. Men allt eftersom sällskapet tog sig runt bland torpruiner, svartbäckar, rullstenar och idegranar blev luckorna i molntäcket fler och större och när det var dags för fika värmde solen skönt, denna den sista söndagen i april.

Blåst och kyla hindrade inte de 16 vandrarna som samlades på Bosse Elofssons gårdsplan före avmarschen

Idegranar finns det endel i naturreservatet vis Snappan. Barken på träden har visat sig kunna vara en viktig ingrediens i modern cancermedicin

Att Bosse känner sin trakt väl är helt klart och kanske inte så konstigt med tanke på att släkten bott på samma ställe sedan 1700-talet. Bosse själv tillhör den sjunde generationen. Det fanns också fler i sällskapet som kunde hjälpa till och fylla på med ännu fler fakta och anekdoter om människorna som bott där och brukat jorden för länge sedan.

Lagom till fikapausen skingrades molnen och solen värmde sällskapet lika mycket som kaffet i termosen

Stort tack till Bosse och alla som vandrade med i vårsolen.

Christel Thuresson

Sundals Ryr Byalag

Comments (0)

Av Borssén, september 3, 2017 7:05 e m

Skolorna har börjat och för de flesta är semestern slut, adjöss med lata dagar och sena grillkvällar.  Dags för omstart, med förhoppning att allt ska bli bättre. En version 2.0 som ska äta nyttigare, stressa mindre, motionera mer och ta tag i alla ”borde göras”. På datorn trycker man ctrl-alt-delete och vips har man gjort en omstart, tänk om livet vore lika enkelt.

Vill man utnyttja kvällarna, som fortfarande är ljusa, till att ta en promenad finns det många trevliga rundor och platser att gå till i Sundals ryr. Lite jobbig, men väl värd besväret, är promenaden till grottan.

Bilen parkeras utmed vägen som går upp till Granan. Första biten är stigen bred och fin, när man tagit av mot vänster vid skylten ”Bustugegrottorna” blir den smalare. Uppför, uppför, knixigt och brant. Ett litet träd får fungera som ledstång. Grottan är ganska stor och har två ingångar. Det är en spännande plats, inte minst med tanke på att det är brant precis utanför. Man undrar vad som hänt här genom historien. Har den varit boplats, gömställe eller kanske hemlig mötesplats?

En titt in i grottan men sedan fortsätter jag uppåt, ända upp på toppen av berget. Det är där utsikten finns. Är vädret klart kan man se långt. Silon i Brålanda, kyrkan, vindkraftverk, ja till och med Hallesnipen i Vargön kan man se. Man förvånas över hur saker ligger i förhållande till varandra. 

Kanske är det här sommarens sista kväll eller är det höstens första? Det mesta är fortfarande grönt men några lönnar har börjat skifta i rött och luften är sval och klar. Tröskor tuggar i sig den mogna spannmålen på åkrarna långt där nere. Här kan man sitta och begrunda världen en stund. Fundera på livet, ekorrhjul och meningen med allt, under tiden som höstlöven gulnar. Allt är så tyst att man kan höra sina andetag.

Man behöver inte gå den branta vägen ner igen, det finns en enklare snitslad väg från höjden. Snart är man tillbaka till stigen och vägen igen. En liten kvällspromenad till en fin plats i Sundals ryr….

/Susanne Borssén

.

Comments (0)

Av Borssén, april 23, 2017 10:26 f m

Våren har varit kall och blåsig men som vanligt hade vi tur med vädret när byalaget vandrade Oxeklev. Vår guide för dagen var Lennart Olsson som tidigare jobbar på länsstyrelsen. Oxeklevsreservatet är 48 ha och är bildat efter ett privat initiativ från markägaren.

För 150 år sedan fanns det nästan ingen skog alls på Kroppefjäll, den var nerhuggen för att bli bränsle och marken betades och hölls öppen av getter, får och kor. De flesta av träden är därför yngre än 150 år. Men i Oxeklevsreservatet finns många tallar som är 200-300 år.

Några av dagens vandrare

Vandringsleden i reservatet är ännu inte färdig, vår promenad genom terrängen blev därför ganska jobbig. En sak som dock är klar är stolparna vid ”ingången”, Lennart berättade att sådana finns vid alla länets reservat. I en del av dem sitter räkneverk för att kunna registrera antalet besökare. Det mest besökta reservatet, Delsjöreservatet utanför Göteborg, har fler besökare än Liseberg !

Gammal tall

Tallar som blir riktigt gamla får grov bark, medan gamla granar får vitaktig eller ljusgrå bark, det beror på gammalgranlaven. Man ser den nästan  aldrig på planterade granar eftersom de avverkas långt innan gammalgranlaven kommer.

Gran mad gammalgranlav

Dagens enda blomma var den lilla försynta tuvullen, den älskas av tjäderhönor såhär års. Senare kommer den bli som en vit liten bomullstuss.

Tuvull

Får ni en stund över så ta gärna en tur i reservatet, kolla in de gamla träden och den fridfulla naturen.

/Susanne Borssén

Comments (0)

Av Borssén, april 28, 2016 8:11 e m

Knektebruket

Det snöade på morgonen, dagen då vårens vandring skulle äga rum. Men det blev uppehåll, molnen skingrades och solen tittade fram lagom till klockan blev två. Bilarna ställdes i Paradiset och vi gick norrut. Vi stannade flera gånger för att se och höra om intressanta platser. Första stoppet var vid en liten, liten äng som lång inklämd mellan bergen. Platsen kallas Lindeskogarns och här har funnits en liten backstuga, där Johannes Olsson bodde med sin hustru Sofia. Första huset var ett sommarhus som var så litet att bara en säng och en spis fick plats, Sofia fick då sova på trappan. Nästa hus Johannes byggde var lite större, ungefär 15-20 kvadrat. Ängen var tillräckligt stor för att föda en get.

Härligt inbjudande vägar på vandringen

Vi gick vidare förbi en plantering av masurbjörk och kom till ruinerna av en gård som kallades Knektebruket eller ”fiskarns”. Aplar och syrener vittnar om att det en gång bott människor här och en liten åkerplätt hålls fortfarande öppen. Här finns en bänk där man kan sitta och tänka på forna dagar eller bara vila en stund. Fina skogsvägar, genom en skog som alldeles snart kommer explodera av vår, leder oss vidare till torpet Kringlemyr. Här bodde paret Adolf och Matilda Olsson som delvis försörjde sig på hantverk, Adolf var duktig träskomakare och Matilda vävde.  Deras son Johan bodde kvar ända fram till 1966, men nu är det fina lilla torpet en sommarstuga. Läget i en dalgång mellan bergen gör att platsen känns varm och ombonad. Ännu varmare blir vi när vi kämpat oss upp på ett av bergen för att njuta av vår matsäck. Solen, kaffet, smörgåsen och sällskapet, just där och då känns allt perfekt. Inte blir det sämre av att en fiskgjuse seglar över oss.

Kringlemyr

Kaffe ute smakar alltid bra

Solen gassar under vår fikapaus

Men de fina skogsvägarna kallar och till slut går vi vidare ner mot Bollungen.  Vi följer vägen utmed sjön. En flock kanadagäss som går och betar på ett fält räddar sig ner i vattnet. Vi går förbi sommarstugan som heter Långkaserna, den ligger fint med utsikt över sjön. Till slut är vi tillbaka i Paradiset, blåsippor och vitsippor blommar lite tveksamt, de tycker nog att det är aningen för kallt än. Här finns också gott om gullvivor som är redo att förgylla marken så fort våren bestämt sig.

Tillbaka vid bilarna tackar vi vår guide Roger för en fin vandring, det har varit en mycket trevlig eftermiddag.

/Susanne Borssén

Comments (0)

Av Borssén, september 6, 2015 7:04 e m

Höga berget

I ett strålande väder träffades ett 15-tal vandrare för att följa med Gunnar i Ryr på höstens guidade vandring. Vi utgick från Brolins gårdsplan i Lersäter och dagens mål var bland annat att titta på två intressanta gränsmarkeringar med namnen Hattesten och Tjuvakistan.

Hattesten

Första anhalten var ”Höga berget” där vi konstaterade att allt är relativt, för trots sitt namn är berget inte särskilt högt, bara knappt ett tiotal meter högre än omgivningen. Men ändå var det mycket populärt bland barnen i Lersäters skola att åka skidor och pulka här på vintrarna. Vår vandring fortsatte och vi kom fram till Hattestenen, en gränssten mellan Lersäter och Bön, i litteraturen står den beskriven som en mycket stor sten, men precis som med höga berget kan storleken diskuteras. Däremot har den en ganska lustig form, med lite fantasi kan man lätt få den att likna en hatt. På både denna och flera andra gränsstenar finns det en fyrkant inristad.

Gränssten med inristad fyrkant

Solen värmde, men vattnet klafsade både i och utanför våra skodon när vi gick vidare. Gårdagens kraftiga regn och det faktum att vi gick strax jämte Kärrs-mosse undgick ingen. Men när vi kom fram till Tjuvakistan som är en gräns mellan Kärr och Lersäter, kunde vi sitta torrt och bekvämt och njuta av vårt fika. Sällan smakar det så gott som när man kan sitta ute i naturen. Tjuvakistan är en spricka i berget som troligen fått sitt namn för att man någon gång för länge sedan gömt något här. Det fanns inga skatter eller tjuvgods kvarglömde i den, vad vi kunde se, bara vatten och några kantiga stenar.

Tjuvakistan

På hemvägen stannade vi vid flera gamla torp och fick av vår förstklassige guide höra om spännande och märkliga livsöden. En mycket sorglig händelse inträffade år 1903 på torpet Skogen då två små barn 2 och 5 år gamla dog. För att spara på värmen inne i stugan täckte man delvis för rökhålet i skorstenen vilket slutade  med att barnen kvävdes av röken.

Gammal bild på torpet Skogen

Wilhelmere kallades en liten gård på vägen mellan Almerud och Kärrs mosse. Av gården finns inget förutom några stenar kvar. Här föddes år 1857 Johan Wilhelm, gården var fattig så för att försörja sig arbetade och bodde han periodvis i väderkvarnen i Lersäter, där han hjälpte till med att mala grynhavre. Johan förblev ogift och hade inga arvingar. Trots sin torftiga tillvaro donerade han när han dog år 1933, pengar till de fina glasmålningarna på korfönstren i Sundals ryrs nya kyrka. Som tack lät församlingen resa en gravsten på hans grav.

Kafferast vi Tjuvakistan

Efter en mycket trevlig och givande vandring tackade vi Gunnar och trots idel solsken är jag ganska säker på att flera av oss fick åka hem och torka strumporna, eftersom vi inte hörsammat hans rekommendation om stövlar 🙂

Comments (0)

Av Borssén, maj 10, 2015 1:18 e m

Gammal karta där det gröna är vatten. Vi fikade på den lilla udden som ligger mitt på kartan.

Sjön Åsunden vid Ulricehamn har sin historia med ”gårdarna runt sjön”. Dit kommer människor varje sommar för att åka runt med buss och se på gårdarna som ligger till grund för Birgit Sparres romaner. På lördagens vandring i Bollerud var temat ”torpen runt sjön” men någon buss var inte att tänka på. Istället fick vi en trevlig vandring på nästan 6 km. Någon sjö fanns det förresten inte heller eftersom man redan år 1875 sprängde och grävde en kanal som torrlade området.

Slutet på 1800-talet var en fattig period och för att få mer mark där man kunde skörda gräs till djuren torrlade man Bollerudssjön. I sjöns utlopp söderut låg en kvarn, men kvarnägaren var ovillig till att släppa ut mer vatten än han redan gjorde, hans inkomst hängde ju såklart på att det fanns vatten i sjön. Så man gjorde istället en helt ny kanal och tömde sjön på vatten.

Det fanns gott om bäver i området

Bo Elofsson, som var vår guide för dagen, visade oss trakter vi annars knappast kommit till och berättade om torp och människor. Bitvis gick vi på den gamla skolvägen, där barnen som skulle till Bollerudsskola gick. De barn som hade längst att gå, kom ända ifrån Tröta uppe på Kroppefjäll.  Skolan byggdes 1875, samma årtal som finns inristat i berget, vid den sprängda delen av kanalen. År 1955 flyttade eleverna till den nya Skolan i Årbol.

Självklart hade vi fika med. Vår vandring medgav ett intag av 3,5 kanelbullar för att förbrukning och konsumtion skulle gå jämnt upp, så fikat får man inte missa. Vid resterna av torpet Vadboden, drack vi vårt kaffe. Påskliljorna som någon satt här för många, många år sedan blommade som solar i det annars lite gråa vädret. När sjön fanns hade detta torp vatten på tre sidor och man kan lätt förstå att namnet kommer från ordet ”vad” som i vada genom något blött…

Vi gick över den sprängda delen av kanalen

Strax innan vi var tillbaka till Andreas gårdsplan gick vi över kanalen. Vi ser årtalet 1875 inristat i berget. Tillbaka vid bilarna konstaterar vi att byalagets beställning av uppehållsväder har hörsammats, för bara några få regndroppar har kommit. Rundan blev lite längre än vad som först var meningen, för att vattnet på ett ställe spolat undan en bro. Men ingen är ledsen för det. Det var en fin vandring och den extra sträckan bidrog säkert med 1 kanelbulle. Vi tackar Bosse för en bra guidning!

/Susanne Borssén

Comments (0)

Av Borssén, september 15, 2014 12:24 e m

Drygt 15 personer var med på vandringen

I strålande sol vandrade vi tillsammans och fick guidning av Sigvard Lindhe. Han berättade bland annat att hans eget hus en gång varit ett soldattorp för Häljebygårdarna. Strax intill har soldattorpet för Sallebygårdarna legat. Men det huset är flyttat till Gustav Nymans gård i Sallebyn.

Vi fick höra berättelser om människor och händelser i trakten. Hur det gick till när den stora elledningen byggdes på 50-talet. Var man tagit grundstenarna till prästgården och mycket mer. Allt medan en brun kärrhök svävade över oss.

Brun kärrhök

Kärr-Ola´s jordkällare

Vårt medhavda kaffe njöt vi av på ”kyrkberget”, där sägnerna säger att man en gång tänkt bygga en kyrka, men jättarna satte stopp för hela projektet. Tänk så mycket jättar ställt till med genom tiderna på olika platser. Därefter gick vi till Kärr-Ole-tomta och beundrade resterna av den

fina jordkällaren. Vi gick tillbaka på skolvägen, den vägen som barnen gick på från Rådane och Katteberg till skolan i Sallebyn.

Taket i Jordkällaren

Vi avslutade med besök vid ett par varggropar och skildes sedan efter en fin eftermiddag. Ett stort tack till Sigvard för guidningen!

/Susanne Borssén

Comments (0)

Av Borssén, maj 12, 2014 4:25 e m

Lite regn hindrar inte vandrare

Trots det något ostadiga vädret mötte ett 15-tal vandrare upp för att gå med på den guidade vandringen i Fålbo och längs kanten på Skee mosse. Vår vägvisare Gunnar i Ryr berättade i vanlig ordning mycket intressanta berättelser om torp, gårdar och människor. Ivrigt påhejad av gök och andra fåglar som höll vårkonsert, trots gråvädret.

Av husen fanns inte mycket kvar, men man kan lätt förstå att det varit en fin plats att bo på. På de flesta ställena fanns bara stenfoten kvar, men syrener och andra trädgårdsväxter vittnade om att det en gång funnits bosättningar här.

Även om husen är borta lever historier och levnadsöden kvar tack vare hembygdsforskare som Gunnar. Vi fick bland annat höra om en av döttrarna från torpet Fålbo som startade hotellverksamhet i Ed, om en av sönerna från torpet ”Rabben” som utvandrade till Amerika och blev spårvagnschaufför i San Fransisko och om den olycksdrabbade  gården ”Uddarne” där ett barn dog år 1867 och inte mindre än tre barn dog år 1869, förmodligen av TBCM.

Det som finns kvar av torpet Uddarne

Men utsikt över Skee mosse drack vi vårt medhavda kaffe. Skee kommer troligen från ordet ski, med betydelsen skilje eller gräns. Den ca 700 ha stora mossen utgör gräns mellan Brålanda, Frändefors och Sundals ryr. Under 1980-talet pågick här ett projekt där man försökte utvinna gas ur torvmossen. Planerna var stora. Kanske skulle gasen kunna värma alla hus i Brålanda, ja kanske till och med i hela Vänersborg. Men inte ens det första huset klarade man att värma och hela projektet gick i graven.

Utsikt över Skee mosse

Trots att vandringen avslutades i regn var alla nöjda och glada. Ett stort tack till dagens guide, som berättar så fängslande och visar oss platser som vi annars troligen aldrig upptäckt.

Comments (0)

Av Borssén, september 15, 2013 8:10 e m

Gunnar Karlsson

Ett knappt 20-tal mötte upp för att under trivsamma former träffas, vandra och lyssna på berättelser om svunna tider. Guide för dagen var den som vanligt inspirerande och kunnige ”Gunnar i Ryr”. Trots några enstaka regnstänk blev det en mycket lyckad vandring i trakterna kring Kärr.

I dag lyste förvisso löven gula i skogskanten, men annars är det numera mörkt i dessa trakter. Annat var det förr när man kunde se ljuset från många små torpstugor. Nu gör skogen på flera ställen sitt bästa för att återta och dölja de hus som en gång befolkats. Dock inte överallt, på flera ställen har aktiva markägare gjort nyodlingar för att än en gång återerövra åkermarken. Att det på nytt kommer lysa från små stugor i skogskanten verkar dock osannolikt.

Stenarna i Stensflyt

Torpet Stensflyt

Att återberätta alla intressanta fakta och spännande historier här är omöjligt, men här kommer några

bilder från torpet ”Stensflyt” som troligen fått sitt namn för att marken är lite blöt och att det strax intill ligger en massa stora stenar. Den gamla bilden på ladugården är från 30-talet, då stod en ännu äldre ladugård kvar bakom och man kan inte se några spår av alla de träd som nu växer där. Här bodde torparen ”Rostfria Larsson” som troligtvis fått sitt namn för att han sålde rostfria bunkar, något som på den tiden var nymodigheter.

Ladugården då…

Ladugården nu..

Kaffet smakar aldrig så bra som ute i det fria. Vid torpet ”smörhåla” tog vi en paus och åt vår matsäck. En gång i tiden har här säkert varit ett utmärkt läge med en öppning i skogen där åkermarken låg åt söder. Numera finns bara några stenar kvar som visar var huset stod.

De sista gårdarna vi passerade var de tre Kärr-gårdarna, Norrgården, Mellangården och Sörgården. Sundals-ryrs Bullerbyn där husen en gång i tiden varit riktigt fina ”rikemanshus”. Nu är minst ett par av dem så förfallna att de är bortom all räddning.

Stort tack till alla intresserade vandrare, men framför allt till Gunnar som delar med sig av sitt stora kunnande om hembygden.

Comments (1)

Av Borssén, maj 12, 2013 6:27 e m

Ett 15-tal vandrare mötte upp vid badplatsen för att följa med på vårens vandring.

Under ledning av Bosse Elofsson guidades vi via grusgropen, grottorna, Bustugan, Lindeskogen och tillbaka till Bollungen.

Vi följde den markerade leden, förbi gården som bebotts av tre generationer riksdagsmän! upp till överkanten av Kärrs bergtäckt. Vid vindskyddetet, med den storslagna utsikten, ovanför grusgropen njöt vi av vår matsäck. Efter ytterligare en stunds vandring vågade sig några sedan uppför den branta, hala stigen till grottorna.

På väg mot Bustugan kikade vi mellan träden och såg att berget på flera ställen  är gult av svavel, något som man annars aldrig tänkt på. Men på byalagets  vandringar får man upp ögonen för nya saker.

Ett stycke efter Bustugan viker vi av från leden och en härlig skogsväg tog oss via Mon och Lindeskogen tillbaka till bilarna. Strax före Bollungen gick vi förbi en av försvarsbunkrarna som ligger bara ett stenkast från vägen. Det finns mycket spännande att upptäcka i vår fina bygd.

Under den drygt 5 km långa vandringen bjöds på intressanta berättelser om platser och svunna tider. Naturligtvis ingick frisk luft och trevligt sällskap, som alltid på våra vandringar.

Ett stort tack till Bosse för en jättefin tur.