Category: Jakt och skytte

Kroppefjälls siste björnjägare

Av , oktober 14, 2018 8:00 e m

Höst och jakttid.

Blir det inget om jakt på hemsidan snart undrar vän av ordning. Jo, det blir det. Men det blir långt och mycket text. För att göra denne man rättvisa borde berättelsen ändå varit mycket, mycket längre.

Det är nu mer än 150 år sedan den beryktade Llewellyn Lloyd jagade och fiskade runt om i skandinaven. Han var en legend redan under sin livstid och historierna om honom lever kvar, speciellt i Värmland och Dalsland. Det finns inte särskilt mycket skrivet om herr Lloyd eller Loyden som han kallades i folkmun, men Vänersborgs museum har givit ut ett häfte om honom, som heter ”I björnjägare Lloyds fotspår, sanning och sägen”

Llewellyn föddes i en förmögen familj i London år 1792, han får en fin utbildning men hans stora intresse är jakt, natur och zoologi och istället för att läsa och arbeta, jagar han runt om på de Brittiska öarna. Under en tjuvjakt, troligen omkring år 1819, råkar han med ett oturligt vådaskott skjuta ihjäl en skogsvaktare. Till följd av detta behövde han snabbt lämna landet och åker därför norrut till det exotiska Skandinavien. I England har han mest jagat fågel, men här fanns de stora djuren, björn, varg och lo. Älg fanns det också även om de var sällsynta på den tiden. Han reste runt i Sverige, Norge och Finland men hamnade så småningom i området kring Värmland, Dalsland, Göta älvdalen och bosatte sig till slut i Vänersborg.

Han rörde sig ledigt mellan olika samhällsklasser och kallades av allmogen för det charmigt försvenskade ”Lars Lejd”. Han bodde ofta hos torpare och bönder ute på landsbygden och klädde sig även stundom i böndernas praktiska vadmalskläder. Men han beskrivs som arrogant och svår att ha att göra med och han pratade en svårförståelig svenska.

Han hade ett stort intresse för zoologi och etnologi. Han beskrev djurlivet, faunan i norden och allmogens seder och bruk i ett antal böcker som fann stor spridning i såväl England som Sverige. Lloyd brevväxlade även med Charles Darwin. Hans reseguide ”Jagtnöjen i Sverige och Norrige” från 1830 är hisnande läsning och ger mycket intressanta inblickar i 1800-talets Sverige. Lloyd var en av 1800-talets största jägare och det påstås att han varit med i över 100 björnjakter!

Lloyds metod att jaga björn var oftast med hundar och skidåkning. Kunde han skjuta björnen i eller vid idet, gjorde han det. Men kom björnen upp och gick undan, fanns det ingen som var så ihärdig som Loyden. Dagar, veckor, ja, hela vintern kunde han förfölja en björn som han en fått spår på.

Här kommer ett utdrag ur hans egen berättelse, då han tillsammans med jaktkamraten Elg, hunden paijas och flera bönder från trakten är ute på en av sina många björnjakter. Exakt var kan man inte veta eftersom han många gånger hoppade över namnet för att han inte visste vad platsen hette eller hur det stavades, man vet därför inte säkert var jakterna ägt rum, men kanske hände detta i våra trakter….

Under föregående natt hade ett yrväder inträffat och det fortfor ännu stundtals hela dagen, således stannade en mängd snö på träden. Då vi hade några graders köld samt mulet och stormigt väder upplenades icke skaren utan skidorna gingo förträffligt.

Vi formerade på gamla viset en linie och genomsökte skogen framför oss. Flera timmar gingo förbi utan att vi sågo några tecken till den björn som vi sökt.

Klockan ett, under ett starkt snöfall, började Paijas skälla i ett tätt men lågt snar, hundrade steg framför oss. Jag såg icke hunden med då han stod stilla på ett ställe, och det ej var sannolikt att fogel satt i så låg skog, förmodade jag att han råkat på björnen. Jag tog min dubbelbössa ur fodralet, i hvilket jag hittills för säkerhets skull burit henne, och skyndade så fort jag förmådde till stället.

Midt framför hunden var en liten öppning i snaret, der fanns likväl intet anmärkningsvärdt utom ett hål af en fots bredd i snön, som i öfrigt var slät, invid detta stod hunden och skällde ursinnigt. Jag fann genast att det var björnens lya, och dessutom infann sig Paijas och biträdde till yttermera visso. Jag behövde icke länge öfverväga, utan åkte fram så att en skida blef på hvardera sidan om hålet.

Då jag såg ned uti gropen – ty snön var rundt omkring tre till fyra fot djup, såg jag björnen väl hoprullad på botten. Nu hade djuret vaknat från sin sannolikt flera månaders långa sömn, och började röra sitt hufvud likasom för att se hvad som föregick. Jag riktade min bössa nedåt emellan mina fötter alldeles lodrätt, och tryckte af, men olyckan ville att låset klickade, antingen hade snö fallit på stålet, eller föll fängkrutet ned då bössan hölls i denna ställning. Jag aftryckte nu den andra pipan, men äfven den nekade att göra sin tjenst, och klickade.

Björnen hade rest sig då Elg räckte fram min studsare redan spänd, jag afsköt den i ögonblicket, och fastän mynningen ej var mer än en fot ifrån björnens hufvud, sköt jag bom. Jag gissar att man misstänker min rädsla såsom orsak härtill, men jag tror att det endast skedde af brådskan, ty jag hann verkligen icke taga korn. Jag fann sedemera att min kula skrubbat hans hufvud.

Björnen sprang nu upp från sitt läge mellan mina ben, och kom upp till snökanten, så att vi voro, efter ordspråket ”i flock och farnöt” med hvarandra. Då han nu stod grinande emot mig, stötte jag min bössa med all styrka under hans öra, hvarigenom jag till någon del bidrog att hjelpa honom upp. Denna bedrift, kom mer af min harm öfver att hafva åter skämt en jagt, än af någon fruktan för det anfall han verkligen syntes sinnad att göra. Lyckligtvis lät han sin förargelse utbryta emot studsaren, om hvars pipa han grep allvarligt tag, med tänderna en half aln från mynningen, men derpå ansåg han förståndigast att gå sin väg.

Till lycka för mig var denna björnen icke stor, han hade väl eljest sannolikt brutit halsen af mig. Flykt var omöjlig och både Elg och jag stodo fullkomligt obeväpnade, sedan jag afskjutit min studsare. Det är sant att den ene bonden hade yxa, men han var långt bakom oss, och för öfrigt är det ovisst huruvida han vågat tillkomma af en allvarsam strid.

Jag laddade åter min reffelbössa, dubbelbössans lås voro fyllda af den fallande snön och jag hade icke tid att åter ställa henne i ordning och vi började genast sjelfa jagten.

Under det dröjsmål som laddningen medförde, tycktes björnen ifrigt ha använt sina ben, ty då hundarne ifrigt förföljde spåren, märkte vi likväl att han hade godt försteg. Snön var i god ordning för skidlöpningen, och således skyndade vi framåt med raskaste fart. I början hade vi att streta emot en backe och hindrades af en ganska vidsträckt och tät småskog, men sedan vi öfvervunnit dessa svårigheter gick farten bättre, och vi märkte tydligt att vi hastigt närmade oss drefvet och björnen.

Efter tre fjerdedels timma, under hvilken tid djuret gått undan i rak linie ifrån den punkt der han först började sitt lopp, upphunno vi honom vid en kulle åtminstone så att vi sågo honom, ehuru på ett afstånd af tvåhundradefemtio steg. Han sprang i långsamt galopp, men stannade imellanåt för att se sig om efter hundarne som ungjorde hans eftertroppar.

Nu störtade vi fram med största möjliga hast. Skogen omkring oss var öppen och med marken sluttande nedåt, och allt så till vår fördel att vi snart medelst en halsbrytande fart hunno sextio eller sjutio steg nära björnen. Vi stadnade, Elg stack åt mig bössan och jag sköt, björnen var ännu i galopp men på sidan om mig. Kulan gjorde önskad verkan, djuret föll i ögonblicket ned i snön utan att röra sig. Kulan hade gått midtigenom hufudet.

Ehuru jagten var kort, var han dock skarp, så att vi voro strängt upphettade. För att skydda oss mot förkylning, uppträdde vi en sprakande eld, och då vi ej varit i hvila sedan första dagbräckningen, bekom oss mat och stillhet förträffligt, och man förglömde icke heller grafölssupen.

Det finns mängder av historier, vandringssägner och skillingtryck om denne ryktbare man. Om hans ”tama” björnar, alla uppstoppade djur, om hans fiskeäventyr och om hans högdragna sätt. Det sägs även att han var en riktig kvinnokarl som hade stor framgång bland de svenska pigorna. Så vitt man vet blev han far till minst åtta barn med fem olika kvinnor. Men han gifte sig aldrig. En av hans söner är den kände upptäcktsresande Charles John Andersson.

Björnjägare Lloyd bosatte sig till slut i Vänersborg där han dog år 1876, 84 år gammal.

 

/Susanne Borssén

Lerduveskyttet

Av , maj 1, 2018 3:18 e m

I dag var vädret inte på vår sida. Kyla och regn gjorde att allt som hände den 1 maj fick en lite tråkigare stämning över sig, än om solen och värmen hade fått regera. Ett dussin skyttar kom ändå till lerduveskyttet och gjorde upp om vem som ska få ha det åtråvärda vandringspriset ett år framöver.

Vinnare blev Glenn Johansson som sköt dagens enda serie med 9 träffade duvor. Fem personer, Nicklas Hansson, Peder Hansson, Roger Johansson, Tore Johansson och Alex Hansson, sköt var sin 8a och fick genom särskjutning göra upp om andra platsen, som tillföll Nicklas Hansson.

Som vanligt fanns det ett digert prisbord skänkt av följande företag : Frendo, Söderberg o Haak, Brålanda trä, Frändefors trä, Frändefors oljehall, Vänersborgs bostäder, Jakthandlarn i Åsaka, Lundgrens bygg, Wildmarks partner, Tores däck, Tc-måleri, Rasta och Kenneths golv.

Fotona är tagna av Lotta Söderlund.

 

.

Skjutningen är avgjord

Av , maj 1, 2017 8:08 e m

Så är ännu en 1 maj tävling i lerduvans tecken avklarad.  Våren som hittills varit snål med värme, blev helt plötsligt generös och höjde temperaturen flera grader, till glädje för både skyttar och publik. De flesta år har några och ibland flera av skyttarna bjudit på serier med både nio och tio träffade duvor. Men trots det fina och nästan helt vindstilla vädret, kom ingen upp till mer än 8 träffade i dag. De fyra som nådde upp till denna nivå var Sven Nilsson, Thomas Bäck, Alex och Nicklas Hansson.

Publik, skytt eller funktionär, alla hjälper till. Här skickar Roger iväg duvor.

 

Dagens vinnare och tävlingsledare Nicklas

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev en spännande särskjutning där skyttarna gång på gång träffade duvorna som kom från tornet men bommade de som kom från lådan och som gick i en lägre bana. Men till slut stod Nicklas Hansson som vinnare före tvåan Thomas, trean Alex och fyran Sven. Därefter följde ett helt gäng skyttar som skjutit sju eller färre i grundomgången.

Extra roligt var det att det i år var två damer som deltog och sköt var sin serie. Där vann den norska sommarstugegästen Nina Takvam före Lisa Borssén.

Vinnare i damklassen Nina Takvam

Prisbordet på denna tävling brukar vara välfyllt, men i år var det nog rekordstort. Fina elverktyg, oljor, fågelholkar, check på blitvätt, leksaker, elektronikladdare, kepsar, trädgårdsredskap mm.  Där fanns något för alla, till och med för de som haft hand om att skicka iväg lerduvorna. Ett stort tack till de fantastiska sponsorer som bidrar till att denna tävling har ett så fint utbud av priser : Brålanda Trä, Frändefors Trä, Fredno/Q star, Rasta, Road Building, Kennets golv, Jakt o uteliv, Frändefors Oljor, Vänersborgsbostäder.  Tack också till tävlingsledare Nicklas Hansson som gör en stor insats för att denna traditionsfyllda tävling ska leva vidare.  

Dagens gentleman Oscar, som gav bort sitt pris till Ellen som var med i publiken.

 

Nu börjar onsdagsträningarna på skjutbanan. Ojämna onsdagar kl 18, med början 10 maj.

Foto: Lasse Hoffmann

 

.

Pyrschjakt på rådjur

Av , augusti 20, 2016 6:47 e m

IMG_3835

16 augusti är en helig dag för många jägare, det är då som årets jaktsäsong inleds. Förvisso har man fått jaga både grävling och kråka ett tag, men det stora flertalet anser nog ändå att jaktsäsongen börjar med jakt på råbock. Den drar inte alls igång med buller och bång och folkvandring till skogs, som älgjakten. Man får inte heller använda hund utan måste helt enkelt smyga, sitta och vänta eller locka till sig en råbock.

En kväll den första jaktveckan följde jag med några Sundals ryrsjägare för att se med egna ögon vad det är som lockar med denna jaktform. Jag förhör mig om vad man ska ha med sig och på sig. Tysta kläder som inte prasslar och gärna en kikare. Fika då? undrar jag, men får till svar att det låter för mycket. Jag försäkrar att jag kan tugga tyst och inte tänker välja knäckebröd och på älgjakten var det ju helt okej att ha med en rejäl matsäck, men de tror ändå jag kommer väsnas för mycket med mitt fika så jag struntar i att ta med något.

Vi sätter oss på ett litet berg i åkerkanten, framför oss har vi flera hektar havre, bakom oss finns skog. Nu börjar väntan. I början känner jag mig rastlös. Jaha tänker jag, ska vi bara sitta här. Vad ska vi göra medan vi väntar? Ingenting, absolut ingenting och det kan vara nog så svårt. Men efter en stund går det bättre. Solen står fortfarande ganska högt på himlen, den värmer skönt. Det är en fin kväll. Jag hör en hackspett hacka efter insekter, en duva kuttrar och aspens löv prasslar. Väntan.IMG_3839

Det hörs något i skogen till höger om oss, det låter som ett par katter. Mycket riktigt, de tystnar och efter en stund kommer en katt gående längs diket. Ett par harar ser vi också, men inget rådjur. Solen har börjat dala. Så hör vi ett skott och efter en stund kommer ett sms från grannen på passet bredvid ”en räv” står det.

Men väntan fortsätter, kanske blir grannskapets hönor glada över att det nu finns en räv mindre, men det är ju en råbock vi vill ha. Ett par harar skuttar helt ljudlöst förbi, de stannar till, hoppar runt en stund och fortsätter sedan. Nu har solen börjar närma sig horisonten, den tidigare så varma kvällen börjar bli kylig. Så hör vi något bakom oss, det låter som ett hundskall och en råbock kommer i full fart ut från skogen en bit vänster om oss. Det går jättesnabbt och strax efteråt är allt lugnt igen. En lång väntan följt av en sekundsnabb chans. Bössan ligger kvar över jägarens ben. Den smidiga bocken hoppar med graciösa språng vidare över havreåkern.

IMG_3841

Så går solen ner i en fantastiskt sprakande solnedgång för att skapa en efterlängtad morgon någon annanstans på jorden. Jag reser mig upp och försöker skaka liv i mina stela ben, som suttit stilla så länge. I kväll blev det ingen jaktlycka, men det gör absolut ingenting. Alla jägare är medvetna om att det går många jakttimmar på varje fällt byte, nuförtiden behöver ingen gå hungrig för det. Lugn och ro, frisk luft och en fin naturupplevelse gör att kvällen ändå känns lyckad. När jag går hemåt stiger en rund, gul fullmåne upp över skogskanten och skickar sitt milda sken över den vackraste platsen på jorden.

/Susanne Borssén

Älgbanan

Av , augusti 11, 2016 4:46 e m

IMGP4296

 

I flera år har byalaget ordnat en träningsresa inför jakten. I lördags var det elva skyttar som mötte upp och åkte till älgbanan i Bolstad för att träna. Man skjuter fyra skott i varje serie. Först ett när älgen står stilla, sedan ett när den springer åt vänster, ytterligare ett när den står stilla och ett sista skott när den springer åt höger.

IMGP4298

 

IMGP4301

Förutom att det är bra träning inför stundande jaktsäsong, är det ett tillfälle att prata jakt och umgås med likasinnade. Nu hoppas vi att kikarsiktena är rätt inställda och att alla skott sitter där de ska under jakten. IMGP4305

 

 

 

 

Ett tack till Lasse Hoffmann for de fina korten

 

 

IMGP4299

 

 

 

 

 

 

 

/Susanne Borssén

 

Lerduveskjutning i Västra Bleken

Av , maj 1, 2016 4:49 e m

IMG_3480

Det minst sagt spännande vårvädret bestämde sig till slut för att ge oss sol på 1 maj. Men årets lerduveskytte blev däremot inte alls så rafflande som utlovats. Peder Hansson inledde sin första serie med en fullträff. 10 av 10 möjliga duvor förvandlade han till damm! När han skjutit ytterligare en bra omgång gick hans bössa sönder och med reservbössan gick det inte alls lika bra. Säkerligen bad han en stilla bön om att ingen skulle komma i närheten av hans första serie, för en särskjutning med reservbössan skulle troligen misslyckas helt.

Dagens vinnare

Dagens vinnare

Peder tar emot vandringspriset

Peder tar emot vandringspriset

I försök efter försök kämpade de andra för att få till en fullpoängare. Närmast var ”utsocknes” Lennart Kvick och Tomas Bäck som båda sköt 9. Alex och Nicklas Hansson och Sven Nilsson träffade 8 duvor. Lars Hoffmann och Tore Andersson klarade 7 vardera.

Peder blev bönhörd och klarade sig ifrån särskjutningen som klar vinnare av Sundals ryrs mästerskapet 2016. Efter några extra omgångar blev resultatet: 2a Tomas Bäck, 3a Lennart Kvick, 4a Alex Hansson, 5a Nicklas Hansson, 6a Sven Nilsson, 7a Tore Andersson, 8a Lars Hoffmann, därefter följde en mängd andra duktiga skyttar på nästan samma poäng. Totalt var det 15 som var med.

 

Lucas Hansson, dagens junior.

Lucas Hansson, dagens junior.

En spådom inför framtiden är att de äldre snart får se upp för den yngre generationen. Troligen kommer både Oskar Hoffmann och Glenn Johansson vilja vara med i toppen av resultatlistan inom en snar framtid. Dagens ende junior, Lucas Hansson, gjorde mycket bra ifrån sig med 5 träffade duvor.

Dagens fina prisbord

Dagens fina prisbord

Som vanligt fanns det ett praktfullt prisbord där alla deltagare fick minst ett pris var. Priserna var skänkta av Vida Skog, Svenska skogsplantor, Frendo, Brålanda trä, Jakt och uteliv i Trollhättan, Jakthandlarn i Åsaka, Kennets golv, Mattssons oljehall, Fixus, Rasta, Frändefors trä, Sallebyn gård.

Nu börjar tränings-skjutningarna,  ojämna onsdagar kl 18-20 med början den 11 maj.

Ett stort tack till tävlingsledare Nicklas för ännu en lyckad 1 maj.

Renovering på skjutbanan

Av , april 24, 2016 9:57 f m
DSC_0293

Oskar hade med både verktyg och ställning för att underlätta arbetet

Ett gäng bestående av 8 starka, händiga killar ägnade hela lördagen åt att renovera ett av de små husen på skjutbanan. Från början var det planerat att man bara skulle byta brädfodring, men när man började riva insåg man snabbt att det var mer att göra. Det var lika bra att byta allt som var ruttet och dåligt, när man ändå höll på. Alla bidrog med lite material var och man fick med gemensamma krafter ihop både reglar, brädor, spik och vindskiveplåtar.

En liten paus i arbetet

En liten paus i arbetet

När årets viktiga 1a maj tävling nästa helg går av stapeln, kommer man kunna gå upp i tornet och skicka iväg lerduvorna utan att riskera att braka igenom golvet!

Lasse bjöd på pyttipanna och rödbetor

Lasse bjöd på pyttipanna och rödbetor

Snickeriet tog lite mer tid än man beräknat och målningen får därför vänta till ett senare tillfälle. Men finns det någon som känner sig manad att ställa upp och stryka på lite färg, är det bara att säga till, all hjälp mottages tacksamt.

 

 

 

 

Ett stort tack till alla som var med !

 

Nu är tornet redo för 1a maj

Nu är tornet redo för 1a maj

Hemsidans årliga jaktreportage

Av , oktober 18, 2015 6:45 e m

Genomgång med jaktledarna

Så var det då dags för årets älgjakts-reportage. Denna gång har jag besökt jaktlagen Hägnan och Klypen när de jagade tillsammans en lördag i oktober. Tidigare år har jag provat att gå i drevkedjan och gå med hundföraren, men nu ska jag testa att sitta på pass. Eftersom jag inte jagar eller ens har jägarexamen får jag bli som en liten skugga och följa en passkytt under dagen.

Kartan studeras

Det är en disig morgon när vi samlas kl 8 på Klypen. Grönklädda kvinnor och män hälsar alla på varandra innan jaktledarna drar upp riktlinjerna för dagen. Inte mindre än 16 skyttar, 3 hundförare, deras 4 hundar och några som liksom jag ”bara är med” ska alla delta.  Det kräver en hel del planering, men de båda jaktledarna har full koll och går proffsigt igenom regler kring säkerhet och hur jakten ska genomföras. Vi får reda på att det finns både hondjur, en tjur och en kalv på tilldelningen. När de slutar med orden ”det finns gott om älg vi tror det kommer bli en bra dag”, ser jag att jägarna för en sekund får något drömskt i blicken.

På väg till passen

Vi delas in i två grupper, jag ska följa med den som ska jaga österut på Hägnanlagets mark. Den andra gruppen ska börja på Klypens marker, men älgar och hundar kan mycket väl flytta sig mellan de båda områdena så det gäller att hålla koll på vad som händer även i det andra teamet. På en karta pekar jaktledaren ut vilka pass vi ska sitta på. Vi åker bil en bit men får sedan gå sista stycket innan vi kommer fram till en fin liten höjd i kanten på ett hygge, som ska vara vår plats en stund framöver.

Väntan på passet

Tyst och försiktigt ställer ”min” jägare rätt sin ryggsäck, laddar bössan och skruvar lite på sin radio. Han har en öronsnäcka där han hör allt som sägs och jag ber viskande att han ska berätta för mig om han hör något. Jag lägger mitt sittunderlägg i mossan och sätter mig till rätta. Det är en grå och ganska kall dag, efter bara en liten stund får jag fälla ner öronlapparna på den signalfärgade kepsen som jag lånat, dagen till ära. Men så gör jägaren tummen upp och viskar -nu är hunden släppt, då fäller jag upp öronlapparna igen och spetsar öronen. Vi lyssnar och väntar. Men det är inte den sortens jobbiga väntan som när man väntar på att numret som blinkar på displayen ska stämma med det nummer man har på sin kölapp, istället är det en rofylld väntan, förväntan, kryddad med spänning.

"Larsa" med grankvist i mössan

En fågel skriker men annars är det tyst. Så sprakar det i radion och hundföraren meddelar att hunden har hittat älg, men att det skenat rakt mot den andra gruppens område. Vid det stora diket gav hunden upp, men man nu tänker göra ett nytt försök och släppa henne på nytt. För oss är det bara att sitta kvar och fortsätta vänta. Diset gör höstens färger dova och mustiga. Några mörkröda lingon växer vid en stubbe. Vi hör på radion att hundarna i det andra laget också haft älgkontakt men att det gått iväg längre bort, från vårt håll sett. Jägaren tar fram sin termos och häller upp kaffe, jag gör likadant. Skönt att värma fingrarna runt koppen, det är bara några plusgrader ute och trots att jag har massor med kläder blir det kallt när man sitter stilla.

Så plötsligt hör vi hunden skalla och det låter nära, kanske bara ett par hundra meter ifrån oss. Men vi kan inte se något för skogen är tät åt det hållet. Taktfast och högt ljuder hunden, tiden går. Nu är det åter väntan, fast med betydligt högre puls än tidigare. Älgen kan stå stilla för hundens skällande i timmar, men blir den rädd kan den springa ifrån hunden och på någon sekund komma förbi vårt pass. Radion knastrar åter –Bira har ett vuxet djur, meddelar hundföraren. Hunden skäller tiden går, så blir det tyst några sekunder, innan hunden hörs igen, nu längre bort från oss men närmare våra passgrannar. Minuterna går, nu kommer skallet närmare igen. En halvtimma går. En timma. Biras skall sjunger genom skogen. Ska någon få möjlighet att skjuta? Längre bort.. och närmare igen. En och en halv timma. PANG! Ett skott ljuder och så blir allt blir tyst.

Efter en stund hör vi på radion att en kviga är skjuten och att hon ligger på platsen. Vi får klartecken från jaktledaren att lämna våra pass, det är stängt förbjudet att göra det innan man får tillåtelse. Vi packar ner våra kaffetermosar, jägaren tar ur patronerna ur geväret och hivar upp ryggsäcken på ryggen. Efter en del letande kommer vi fram till älgen och de andra jägarna, nu när hunden är tyst är det inte så lätt att hitta dem i den täta skogen.

Hund och älg

Jag förstår direkt vem som skjutit när jag ser grankvisten i Larsas keps. Han ser glad ut, det var ett fint skott. Hunden ser också nöjd ut, men när alla tar i för att dra älgen dit det går att komma åt den med traktor, börjar hon skälla för full hals igen. Hennes instinkt säger att älgar som rör sig ska man skälla på tills de är stilla och nu rör den på sig, med jägarnas hjälp, genom skogen, alltså ska den skällas ut ordentligt igen. Strax ligger den i traktorskopan och flyttas till maskinhallen där den ska flås och hängas upp, då lugnar sig hunden och går tillsammans med ett gäng nöjda jägare ut ur skogen.

Älgen på plats i traktorskopan

Det har varit en spännande dag, nu har molnen skingrats, solen tittar fram och värmer skönt. Långt ifrån alla jaktdagar får ett såhär lyckligt slut. När vi är tillbara vid morgonens samlingsplats kramar man ur de sista dropparna kaffe ur termosarna medan man pratar och skrattar. Den andra gruppen har inte haft någon tur under dagen, men det betyder bara att älgarna fortfarande finns kvar, att det blir fler jaktdagar och att det blir fler möjligheter till gemenskap med likasinnade. Eftersom man inte får önska lycka till i dessa sammanhang önskar jag istället ”skitjakt på er” alla jägare som fortsätter kämpa för fler lyckliga slut.

Klicka på bilderna om ni vill se dem större.

/Susanne Borssén

Älgjakt

Av , oktober 11, 2015 7:00 e m

Andra måndagen i oktober, lika fast som en jättes handslag, lika orubblig som jul i december och midsommar i juni. En dag som går många förbi men som för andra delar in året i två delar, före och efter. Dagen då älgjakten börjar.

Natur och gemenskap, spänning och frisk luft, några dagar semester som inget kan ändra på. Men det är inte bara i verkligheten som jakten lockar, även texter och berättelser om jakt här på hemsidan brukar vara omtyckta. Ni jägare där ute får därför gärna höra av er med bilder eller berättelser. susanne.borssen@gmail.com eller 0768533576

Skjutträning på älgbana

Av , augusti 12, 2015 6:57 e m

Hösten och jakten närmar sig. Lördag den 15:e augusti åker alla skyttar som vill, till skjutbanan i Bolstad för att träna inför höstens jakt. Vi träffas vid parkeringen i Västra Blekan kl 14:30. Ta gärna med lite fika.  Vid frågor ring Jan Borssén 070-5750916 eller 35031.

Tveka inte, kom med på nyttig träning och trevlig gemenskap!

Panorama Theme by Themocracy