Comments (0) Vårens byablad är på gång, förhoppningsvis blir det klart under v 4,
men vi vill redan nu puffa för årets första aktivitet !
Onsdag den 10 februari är det filmvisning i församlingshemmet.
Annelie Olsson kommer och visar sin film
”Welkome to Järbo state”
Skriv in datumet i almanackan och håll utkik efter
byabladet i din brevlåda.
Som ni vet efterlyser vi texter och inlägg till byalagets hemsida för att göra den mer levande och aktuell. Kanske kan just du bidra med något, hör i så fall av dig till susanne.borssen@gmail.com
En som regelbundet levererar både texter och bilder är Marjukka. Här kommer ännu ett läsvärt inlägg från henne.
……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..
Det är dags att jag kliver fram och erkänner. Nu gör jag det. Håll i er nu, för nu tar jag sats. Här kommer det.
–Hej, jag heter Marjukka och är morfinist. Sådär, nu sa jag det. Ojoj, nu är det gjort. Men vad skönt det känns. Nu är det inte längre någon hemlighet. Det hela började för nästan åtta år sedan. Livet kändes tungt. Jag hade precis tillfrisknat från ett begynnande diskbråck men orken var borta. Jag visste inte hur jag skulle klara dagen och det var då jag föll för frestelsen. Jag ska väl erkänna att jag hade gjort det förut. Det var alltså inte första gången. Den gången bröt jag beroendet genom att bli gravid. Jag tänkte på barnet och tänkte att jag inte kunde utsätta det för en sådan pers. Dessutom orkade jag inte rent fysiskt med det, speciellt vid slutet av graviditeten. Jag höll mig borta från det i tretton år men sedan inföll dagen då jag föll för frestelsen igen.
Som jag tidigare nämnde hade jag precis tillfrisknat från ett begynnande diskbråck. Jag hade näst intill legat på rygg i en månad och den tillvaron tilltalade mig inte alls. Jag var visserligen på fötter nu men jag hade ingen ork. Det var då det hände. Jag tog till morfinet. Jag började i små doser och ökade efter hand. Stillheten och friheten här i Sundals ryr hjälpte mig att fortsätta. Det fanns ingen som kollade mig eller bevakade mig. Det var ingen som kritiserade min gångstil eller kommenterade min klädstil. Jag drog till och med in min hund i det hela. Samtidigt som jag injicerade mig själv med morfinet injicerade jag hunden. Ni kan döma mig men vid den tiden kändes det helt rätt och ska jag vara ärlig så ångrar jag absolut ingenting.
Efter att ha varit tvungen att hålla mig inomhus i några dagar, på grund av kylan, står det nu fullständigt klart för mig. Jag och Kollie blir höga av ruset vi får av miljön här. Blodet rusar i ådrorna och en stor tillfredsställelse infinner sig. Jag inandas djupt och njuter. Den friska luften, den ljuvliga stillheten, de fantastiska vyerna och de underbara dofterna gör att kropp och själ får sin dos av välbefinnande.
Eftersom jag är morfinberoende måste jag ju få i mig min dagliga dos. Således gick jag omkring inne i huset en timme morgon och kväll de dagar kylan var nere på minus femton och lägre. Kollie hängde inte på utan låg i sin favoritfåtölj och suckade djupt.
Jag gick och funderade på om jag skulle inhandla mig ett löpband. Jag tänkte att jag kunde ställa den framför TV’n och på så sätt få i mig den dagliga dosen. Jag funderade fram och tillbaka men tanken blev aldrig riktigt lockande. Jag saknade något och dessutom suckade Kollie tyngre och tyngre.
När så temperaturen stigit till minus tretton tog jag fram tossorna åt Kollie och tänkte att jag måste prova och se om det fungerar. Jag satte i små sockar i de enda tossorna som suttit kvar av alla de otaliga sorterna jag provat. Dessa är små gummitossar som är rätt kluriga att sätta på men väl på sitter de kvar. Det fungerade och glada över att äntligen befinna oss ute i det fria slog vi till med åtta och en halv kilometer i ett svep. Det var då det stod klart för mig att beroendet inte bara innefattar det kroppsegna morfinet för både Kollie och mig. Vi måste få en dos av den Sundals ryrska utomhusluften och vyerna. Jag blev så lyrisk vid ett tillfälle, närmare bestämt en kall morgon under våren 2015, att jag slängde ihop en dikt väl hemkommen från morfininjektionen.
Morgonpromenad i frostbeklätt landskap
Soluppgång
Hög luft
Fågelkvitter
Solen värmer de frostnupna knopparna
Förnimmelserna kroppen utsätts för
väcker alla sinnen till liv
Det ger en känsla av välbefinnande
att låta sinnena ta över
Se det vackra frostnupna glittriga landskapet
Höra vårfåglarna sjunga
Känna blandningen av kylan och solens värmande strålar
Smaken av kylan
Lukten av vår
Låta sig berusas
av allt detta
ger själen
livsnektar
som ger
livskvalitet
Jag ångrar inte det minsta att jag föll för frestelsen. Tvärtom, jag njuter! En stor glädje är varje gång jag är till läkare och får konstaterat att jag är frisk som en nötkärna. Alla värden är på topp och jag känner ju själv att jag mår så mycket bättre än för åtta år sedan. Det var nämligen då jag bestämde mig för att sluta röka och börja motionera. Jag hörde på jobbet av en hälsocoach att man bör hålla på i halvtimmesintervall för att det ska ge effekt och det tog jag fasta på. Till slut blev det två timmar per dag som blev dosen. Det är det morfinberoendet jag ligger på nu och trivs med. Jag rekommenderar dig att börja injicera om du inte redan gör det. Det kostar ingenting förutom skosulor och vintertid skodubb och tasstossar. Men jag lovar att det är värt det!
Jag skulle inte alls ha något emot att starta en AM-rörelse. Jag blev riktigt glad när jag, häromdagen, hörde på nyheterna att det nu är vetenskapligt bevisat att även promenader ger mycket goda hälsoeffekter länk: http://www.expressen.se/halsoliv/stor-studie-promenader-kan-forlanga-ditt-liv-nio-ar/ . Det kan jag verkligen intyga att det gör. Så låt oss morfininjicera tillsammans. Men du, vi gör det utan sil.
/Marjukka Sagesjö
Så var det då nytt år och generösa december är utbytt mot snåla januari. Handlare som för bara några veckor sedan lockade med rökt lax och oxfilé annonserar nu extrapris på blodpudding och falukorv. Tiderna skiftar och vi får hålla tillgodo. Januari bjuder också på snö, kalla vindar och isiga vägar. Oxveckorna har börjat och det är långt till nästa ledighet. Men de största hjältar är de som klarar av den grå vardagen, så vi biter ihop, kämpar på och försöker glädjas åt det lilla.
Den nya almanackan öppnas och börjar fyllas på. Först är det nästan lite högtidligt med helt rena blad. Ett nytt år med nya möjligheter, dag efter dag som vi får ta för oss av efter bästa förmåga. Men sedan blir det vardag, tiden rullar på och vi glömmer att se det fantastiska i varje ny dag som kommer till oss.
Kanske börjar vi ångra nyårslöftena. Tankar om att kilona ändå inte syns under tjocka vinterkläder och att det är långt till badsäsongen smyger sig på, samtidigt som de där sista efterlämnade pralinerna i julens chokladask ropar till oss –”ät mig, ät mig”. Det är lätt att löftena börjar vackla. Varför ska just ett nytt år innebära nystart. Är det lättare att sluta röka eller börja springa den 1 januari än en disig onsdag i november? Blir man en bättre människa bara för att klockan slår 12 på nyårsnatten? Knappast.
Men ett årsskifte är en stark symbol för nystart och ingen är så beundransvärd som de som lyckas få bort de oönskade kilona och aldrig låter dem komma tillbaka, de som dammar av vandrarkängorna och aldrig låter dem bli dammiga igen, de som för alltid vänder ryggen åt de lockande tobaksbolagen och inte låter sig lockas mer eller den som tar kontakt med en människa på glid och aldrig låter henne glida igen.
Så kämpa på med falukorven, den grå vardagen och nyårslöftena.
2016 kommer bli ett toppenår!
/Susanne Borssén
Panorama Theme by 
Themocracy
