Kroppefjälls siste björnjägare
Comments (0) Höst och jakttid.
Blir det inget om jakt på hemsidan snart undrar vän av ordning. Jo, det blir det. Men det blir långt och mycket text. För att göra denne man rättvisa borde berättelsen ändå varit mycket, mycket längre.
Det är nu mer än 150 år sedan den beryktade Llewellyn Lloyd jagade och fiskade runt om i skandinaven. Han var en legend redan under sin livstid och historierna om honom lever kvar, speciellt i Värmland och Dalsland. Det finns inte särskilt mycket skrivet om herr Lloyd eller Loyden som han kallades i folkmun, men Vänersborgs museum har givit ut ett häfte om honom, som heter ”I björnjägare Lloyds fotspår, sanning och sägen”
Llewellyn föddes i en förmögen familj i London år 1792, han får en fin utbildning men hans stora intresse är jakt, natur och zoologi och istället för att läsa och arbeta, jagar han runt om på de Brittiska öarna. Under en tjuvjakt, troligen omkring år 1819, råkar han med ett oturligt vådaskott skjuta ihjäl en skogsvaktare. Till följd av detta behövde han snabbt lämna landet och åker därför norrut till det exotiska Skandinavien. I England har han mest jagat fågel, men här fanns de stora djuren, björn, varg och lo. Älg fanns det också även om de var sällsynta på den tiden. Han reste runt i Sverige, Norge och Finland men hamnade så småningom i området kring Värmland, Dalsland, Göta älvdalen och bosatte sig till slut i Vänersborg.
Han rörde sig ledigt mellan olika samhällsklasser och kallades av allmogen för det charmigt försvenskade ”Lars Lejd”. Han bodde ofta hos torpare och bönder ute på landsbygden och klädde sig även stundom i böndernas praktiska vadmalskläder. Men han beskrivs som arrogant och svår att ha att göra med och han pratade en svårförståelig svenska.
Han hade ett stort intresse för zoologi och etnologi. Han beskrev djurlivet, faunan i norden och allmogens seder och bruk i ett antal böcker som fann stor spridning i såväl England som Sverige. Lloyd brevväxlade även med Charles Darwin. Hans reseguide ”Jagtnöjen i Sverige och Norrige” från 1830 är hisnande läsning och ger mycket intressanta inblickar i 1800-talets Sverige. Lloyd var en av 1800-talets största jägare och det påstås att han varit med i över 100 björnjakter!
Lloyds metod att jaga björn var oftast med hundar och skidåkning. Kunde han skjuta björnen i eller vid idet, gjorde han det. Men kom björnen upp och gick undan, fanns det ingen som var så ihärdig som Loyden. Dagar, veckor, ja, hela vintern kunde han förfölja en björn som han en fått spår på.
Här kommer ett utdrag ur hans egen berättelse, då han tillsammans med jaktkamraten Elg, hunden paijas och flera bönder från trakten är ute på en av sina många björnjakter. Exakt var kan man inte veta eftersom han många gånger hoppade över namnet för att han inte visste vad platsen hette eller hur det stavades, man vet därför inte säkert var jakterna ägt rum, men kanske hände detta i våra trakter….
Under föregående natt hade ett yrväder inträffat och det fortfor ännu stundtals hela dagen, således stannade en mängd snö på träden. Då vi hade några graders köld samt mulet och stormigt väder upplenades icke skaren utan skidorna gingo förträffligt.
Vi formerade på gamla viset en linie och genomsökte skogen framför oss. Flera timmar gingo förbi utan att vi sågo några tecken till den björn som vi sökt.
Klockan ett, under ett starkt snöfall, började Paijas skälla i ett tätt men lågt snar, hundrade steg framför oss. Jag såg icke hunden med då han stod stilla på ett ställe, och det ej var sannolikt att fogel satt i så låg skog, förmodade jag att han råkat på björnen. Jag tog min dubbelbössa ur fodralet, i hvilket jag hittills för säkerhets skull burit henne, och skyndade så fort jag förmådde till stället.
Midt framför hunden var en liten öppning i snaret, der fanns likväl intet anmärkningsvärdt utom ett hål af en fots bredd i snön, som i öfrigt var slät, invid detta stod hunden och skällde ursinnigt. Jag fann genast att det var björnens lya, och dessutom infann sig Paijas och biträdde till yttermera visso. Jag behövde icke länge öfverväga, utan åkte fram så att en skida blef på hvardera sidan om hålet.
Då jag såg ned uti gropen – ty snön var rundt omkring tre till fyra fot djup, såg jag björnen väl hoprullad på botten. Nu hade djuret vaknat från sin sannolikt flera månaders långa sömn, och började röra sitt hufvud likasom för att se hvad som föregick. Jag riktade min bössa nedåt emellan mina fötter alldeles lodrätt, och tryckte af, men olyckan ville att låset klickade, antingen hade snö fallit på stålet, eller föll fängkrutet ned då bössan hölls i denna ställning. Jag aftryckte nu den andra pipan, men äfven den nekade att göra sin tjenst, och klickade.
Björnen hade rest sig då Elg räckte fram min studsare redan spänd, jag afsköt den i ögonblicket, och fastän mynningen ej var mer än en fot ifrån björnens hufvud, sköt jag bom. Jag gissar att man misstänker min rädsla såsom orsak härtill, men jag tror att det endast skedde af brådskan, ty jag hann verkligen icke taga korn. Jag fann sedemera att min kula skrubbat hans hufvud.
Björnen sprang nu upp från sitt läge mellan mina ben, och kom upp till snökanten, så att vi voro, efter ordspråket ”i flock och farnöt” med hvarandra. Då han nu stod grinande emot mig, stötte jag min bössa med all styrka under hans öra, hvarigenom jag till någon del bidrog att hjelpa honom upp. Denna bedrift, kom mer af min harm öfver att hafva åter skämt en jagt, än af någon fruktan för det anfall han verkligen syntes sinnad att göra. Lyckligtvis lät han sin förargelse utbryta emot studsaren, om hvars pipa han grep allvarligt tag, med tänderna en half aln från mynningen, men derpå ansåg han förståndigast att gå sin väg.
Till lycka för mig var denna björnen icke stor, han hade väl eljest sannolikt brutit halsen af mig. Flykt var omöjlig och både Elg och jag stodo fullkomligt obeväpnade, sedan jag afskjutit min studsare. Det är sant att den ene bonden hade yxa, men han var långt bakom oss, och för öfrigt är det ovisst huruvida han vågat tillkomma af en allvarsam strid.
Jag laddade åter min reffelbössa, dubbelbössans lås voro fyllda af den fallande snön och jag hade icke tid att åter ställa henne i ordning och vi började genast sjelfa jagten.
Under det dröjsmål som laddningen medförde, tycktes björnen ifrigt ha använt sina ben, ty då hundarne ifrigt förföljde spåren, märkte vi likväl att han hade godt försteg. Snön var i god ordning för skidlöpningen, och således skyndade vi framåt med raskaste fart. I början hade vi att streta emot en backe och hindrades af en ganska vidsträckt och tät småskog, men sedan vi öfvervunnit dessa svårigheter gick farten bättre, och vi märkte tydligt att vi hastigt närmade oss drefvet och björnen.
Efter tre fjerdedels timma, under hvilken tid djuret gått undan i rak linie ifrån den punkt der han först började sitt lopp, upphunno vi honom vid en kulle åtminstone så att vi sågo honom, ehuru på ett afstånd af tvåhundradefemtio steg. Han sprang i långsamt galopp, men stannade imellanåt för att se sig om efter hundarne som ungjorde hans eftertroppar.
Nu störtade vi fram med största möjliga hast. Skogen omkring oss var öppen och med marken sluttande nedåt, och allt så till vår fördel att vi snart medelst en halsbrytande fart hunno sextio eller sjutio steg nära björnen. Vi stadnade, Elg stack åt mig bössan och jag sköt, björnen var ännu i galopp men på sidan om mig. Kulan gjorde önskad verkan, djuret föll i ögonblicket ned i snön utan att röra sig. Kulan hade gått midtigenom hufudet.
Ehuru jagten var kort, var han dock skarp, så att vi voro strängt upphettade. För att skydda oss mot förkylning, uppträdde vi en sprakande eld, och då vi ej varit i hvila sedan första dagbräckningen, bekom oss mat och stillhet förträffligt, och man förglömde icke heller grafölssupen.
Det finns mängder av historier, vandringssägner och skillingtryck om denne ryktbare man. Om hans ”tama” björnar, alla uppstoppade djur, om hans fiskeäventyr och om hans högdragna sätt. Det sägs även att han var en riktig kvinnokarl som hade stor framgång bland de svenska pigorna. Så vitt man vet blev han far till minst åtta barn med fem olika kvinnor. Men han gifte sig aldrig. En av hans söner är den kände upptäcktsresande Charles John Andersson.
Björnjägare Lloyd bosatte sig till slut i Vänersborg där han dog år 1876, 84 år gammal.
/Susanne Borssén
Themocracy