Category: Det var en gång……

En kvinna på kvinnodagen.

Av , mars 7, 2018 1:49 e m

8 mars, internationella kvinnodagen, vad passar väl bättre än att skriva om en fantastisk kvinna.

För några år sedan fick jag höra delar av en historia som jag haft svårt att släppa. Lösryckta fraser om seglingar runt jorden, storm och fartygsförlisning. Ord som trasig räddningsflotte, varken vatten eller mat och hungriga hajar i vattnet, hörde jag. Sedan dess har jag undrat, vad var det som hände? Vad är sanning och vad är skröna? Och hur hamnade hon i Sundals ryr.  Det är ju en bit mellan Västra blekan och Stilla havet.

Unnur Beck, försvenskat blir det ”Unni”, är född på Island 1943. Som ung flyttade hon till Los Angeles i USA och började arbeta på ett ålderdomshem. Hon träffade en dansk sjöman, tycke uppstod och hon flyttade med honom till Danmark. Han övertalade henne att ta jobb på en båt tillsammans med honom. Unni berättar att hennes första segling gick till Afrika och att man på den tiden mönstrade på för ett helt år i taget. Inte direkt något 8-5 jobb alltså. Hon städade, tvättade, lagade mat och diskade. Besättningen bestod av 36 män och Unni. Båten var gammal och dålig och det fanns inte något lås på dörrarna till varken toalett eller dusch, så hennes fästman fick hålla vakt utanför. Unni berättar om kackerlackor och knivslagsmål i hamnar och jag inser att det inte är mycket som kan rubba lugnet hos denna starka kvinna.

Så tar hon fram ett album fyllt med tidningsurklipp och börjar allvarligt berätta om en annan resa. Den med fartyget ”Heering Kirse” som förliste när de seglade från Mexico till Japan. Bara en vecka efter att man lämnat hamnen, när de befann sig 1000 sjömil nordväst om Honolulu, råkade man ut för ett hemskt oväder. Det blåste orkanvindar och vågorna var 10-12 m höga. En lucka i ett lastrum slogs sönder av de kraftiga vågorna och lasten som bestod av majs försköts. Fartyget kantrade över på sidan, lade sig i 45 grader och började ta in vatten. Den 9/12 år 1971 klockan 13:40  sände man ut SOS signaler och hoppades att dessa skulle uppfattas av någon. Unni berättar att det gjorde detsamma om man gick på väggen eller golvet, allt lutade och allt var halkigt av vatten. Fartyget krängde i de höga vågorna och lutade så mycket att det var omöjligt att få ner livbåtarna. Kapten Hansen gav order om att ta på räddningsvästarna och att de skulle bege sig akterut och inta räddningsflottarna. Det var jättesvårt att ta sig dit i den starka vinden, när skeppet höjde sig upp och ner 10-15 meter. Alla var dessutom barfota eftersom man inte fick ha skor i gummiflottarna.

På denna resa bestod besättningen av 6 kvinnor och 30 män och det beslutades att kvinnorna skulle i den första räddningsflotten. Håren reser sig på mina armar när Unni berättar att man fick hålla sig i ett rep, ungefär som en lian, och när man var mitt över flotten ropade de andra att man skulle släppa. Istället för att landa i flotten landade hon i vattnet. En svensk sjöman lyckades få tag i henne och få upp henne i flotten, annars hade vi inte suttit i hennes hemtrevliga kök och druckit kaffe nu. Hon pekar på en bild i albumet, det var han som räddade mig, säger hon.

Så började ett par fruktansvärda dygn för de 12 i räddningsflotten. Först måste man paddla så långt ifrån fartyget som möjligt för att inte sugas med ner när den stora båten sjunker. Man klarar det med nöd och näppe. Nästan direkt börjar gummiduken som utgör golv, gå sönder. Man försöker täta med sina kläder, men det är lönlöst och det kommer in vatten oavbrutet. Vi öste och öste hela tiden, om vi hade slutat bara för en stund så skulle vi drunknat allihop, läser jag i en av tidningsartiklarna. I flotten skulle det funnits vatten, proviant och nödraketer, men det fanns inget förutom lite, lite vatten. Mindre än en liter, som de tolv hade att dela på. Stormen fortsatte, man översköljdes av vågor, många var sjösjuka och kräktes, man höll sig fast i flottens gummiringar eftersom golvet nu var helt trasigt och man öste hela tiden. Så fruktansvärt det måste ha varit.

Till slut lugnade sig stormen. En bit ifrån flotten ser man nu de blanka fenorna på hajar som kretsar runt dem. Hungriga, törstiga, frusna och trötta fortsatte de ösa vatten. Jag frågar vad man tänker på i en sådan situation och Unni säger att hon inte tänkte på om hon skulle dö, hon tänkte mest på sin pappa och om de där hemma visste vad som hänt. Unnis fästman var med på samma flotte, men för en av de andra kvinnorna var oron stor, eftersom hon inte visste vad som hänt med sin man.

SOS signalerna hade tack och lov nått fram till Hawaii och efter två dygn drivandes på stilla havet, såg de flyg som letade efter dem. Man försökte påkalla uppmärksamhet genom att göra solkatter med en spegel, men planet flög vidare och man trodde inte man blivit upptäckta. Men det hade man. I Unnis album är alla urklipp och kort svartvita, alla utom ett. Det här är världens vackraste båt säger hon och visar färgbilden på den norska båten ”Puna” som räddade dem.

Ombord på ”Puna” fick man vatten och mat, man fick duscha och det lånades ihop kläder till dem. Ett dygn senare fick man reda på att ytterligare 19 man från ”Heering Kirse” räddats från en annan gummiflotte, av ett fartyg i närheten. Nu seglar man mot japan, där rederiet ser till att de blir inkvarterade på lyxhotell. Unni skrattar lite när hon berättar att personalen tittade misstänksamt på dem när de kom där i sina udda, lånade kläder. Att hitta skor och kläder i Japan som passande i storlek till storväxta nordbor, visade sig inte helt enkelt. Vi fick klämma in fötterna i alldeles för små skor. Men vad gör väl lite skoskav, när man faktiskt lever! Så väl gick det ju tyvärr inte för alla. De sista fem i besättningen, däribland kaptenen, har aldrig återfunnits. Ingen vet vad som hände med dem och vraket ligger så djupt, att man aldrig kommer att kunna få reda på om de kunde lämna fartyget eller om de följde med ner i djupet när hon sjönk.

Före jul flögs man hem till Danmark och kunde återförenas med sina familjer. I januari började sjöförhör och rättegång. Det utreddes om kaptenen eller rederiet gjort något fel. Men ingen blev dömd och vädrets makter går ju inte att åtala. I en månad höll rättegången på. Vad gjorde du sedan frågar jag. Jag mönstrade på igen, svarar Unni, och jag förstår nu innebörden av att sitta upp i sadeln igen, efter att man trillat av. Hon är tuff som en isländsk vikingakvinna.

Men hur hamnade du i Sundals ryr? Min mans syster bodde i Ör och vi tyckte det var fint. Så när vi fick möjlighet köpte vi hus här och jag har blivit kvar. Jag gick i land 1981 efter att ha seglat flera varv runt jorden och sedan har jag arbetat i hemtjänsten, tills jag blev pensionär. Hon har en son, två barnbarn och två barnbarnsbarn på Island, som hälsar på henne ibland.

En fantastisk historia och en fantastisk kvinna. Island, USA, Danmark, de sju haven och nu den fina, välskötta lilla gården i Västra bleken. Jag dricker ur mitt kaffe och tänker att när man hittat rätt, så ska man stanna upp och sluta leta…

 

/Susanne Borssén

 

.

Snart är Sundals ryrs sista mjölkkor ett minne blott…

Av , februari 21, 2018 7:21 e m

I tusentals år har människan haft nötkreatur, det är de som utgjort grunden för den svenska bondekulturen och det är betande djur som har format det vackra svenska landskapet. Sundals ryr är en lantbruksbygd och här har det funnits mjölkkor sedan urminnes tider. Det är med sorg i hjärtat vi nu konstaterar att under 2018 kommer den allra sista mjölkbonden i socknen att sluta. Nötkreatur för köttproduktion kommer även fortsättningsvis finnas kvar. Men de sista mjölkkorna, juvelerna i lantbrukets krona, kommer att försvinna i slutet av sommaren.

Sundals ryrs siste mjölkproducent Bertil ”Raggarn” Herlogsson har bestämt sig för att gå i pension efter 28 år som mjölkbonde. Våren 1990 tog han över gården efter sin far Arne. Då fanns det mjölkkor på minst 10 gårdar till i socknen och man såg betande djur överallt. Sedan dess har han själv skött om, utfodrat och mjölkat de 20 korna på gården i Ryr, vardag som helg, morgon och kväll. Ett ladugårdspass tar 2,5 timmar, däremellan ska han sköta allt annat som hör lantbrukarlivet till.

När jag hälsar på hos Bertil och korna i ladugården, håller han som bäst på att utfodra eftermiddagsmaten. 18 brun-vita och 2 svart-vita damer tittar nyfiket på mig med lugna och kloka ögon. En räls i taket och ett spjut genom rundbalen gör det lätt att köra in ensilaget. Kon som står längst ut i raden sträcker ut sin långa tunga och når precis att få tag i en tugga, fast inte Bertil öppnat grindarna till foderbordet än.

 

Han berättar han att han förra året var ledig en halv dag. Sammanlagt har han varit ledig ungefär 14 dagar under de 28 åren. En imponerande arbetsinsats! Tidiga mornar och långa dagar är något som kännetecknar mjölkbondens liv och man förstår att han nu ser fram emot att kunna vara mer fri.

Samtidigt som den ljusa SRB-kon sträcker fram sin mule för att bli kliad, berättar Bertil att det blir ungefär 900 liter mjölk som Arlas mjölkbil kan hämta varannan dag. Genom åren har det varit både upp och nergångar att vara mjölkproducent. För ett par år sedan var det riktigt dåligt, men just nu är det ganska bra.

De söta kalvarna som hoppar och skuttar i sina rejält stora boxar, ska säljas och om ett halvår får mjölkkorna åka på den sista resan till Dahlbergs i Brålanda. Bertil är en sann djurvän och medger att kommer vara ledsamt den dagen som korna åker iväg. Men någon gång måste det ske, säger han. Han kommer fortsätta med växtodling på gården. Vallarna är redan upplöjda, endast den där korna ska beta sin sista sommar är kvar.

Vi känner vi en stor tacksamhet för allt som mjölkkorna och deras bönder gjort för oss. Ingen yrkesgrupp är väl så viktig, som den som tillverkar vår mat. Att det finns människor som jobbar på landsbygden under dagarna, när de flesta andra åker mot stad och arbete, inger trygghet. Betande kor på sommaren och det milda ljuset från ladugårdsfönstren en tidig vintermorgon, får vår trakt att kännas levande.

 

Att företag startar, byter inriktning eller lägger ner, händer hela tiden och det är inte något konstigt med det. Men när de allra sista mjölkkorna försvinner från en bygd och det inte finns ett enda tecken som tyder på att det skulle komma några nya, så känns det lite vemodigt. Som om en epok går i graven.

Vi önskar Bertil ett stort lycka till med det sista halvåret som mjölkproducent och med den nya tillvaron som spannmålsodlare. Efter många år som mjölkbonde är det honom väl unt att få vara mer ledig.

 

/ Susanne Borssén

 

.

Nya hällristningar

Av , maj 3, 2017 8:22 e m

För någon vecka sedan upptäcktes nya hällristningar vid Evenstorp.

Ödet eller slumpen ? De har funnits där i 3000 år, kanske mer och så helt plötsligt när ljuset kommer från ett speciellt håll och någon just då har uppmärksamheten riktad på dem blir de kända för eftervärlden.

Det är fyra symboler som upptäckts på hällen nära de blå bikuporna i Evenstorp. Ungefär 300 m ifrån den stora hällen med de tidigare kända ristningarna. Länsstyrelsen har målat i dem för att kunna dokumentera dem, men denna färg är inte beständig och kommer snart regna bort. Men även efter att färgen är borta kommer man säkert kunna se dem, dessa verkar vara djupare eller mindre bortslipade än de på den stora hällen.

Varför inte göra en liten utflykt och titta på bygdens senaste sevärdhet?

 

/Susanne Borssén

Det var en gång…Sommaren med Sjunde

Av , februari 15, 2015 8:32 e m

Här på hemsidan finns en flik som heter ”sundals ryr”, därunder finns det till exempel tips på sevärdheter och litteratur om bygden. En bok som det tipsas om är Sommaren med sjunde. Här kommer en kort återberättelse av boken.

Året är 1940, det är krig och orostider i Europa. Tyskland har föresatt sig att ta revansch för förlusten i 1:a världskriget och inrätta ett stort imperium. De har ett drygt halvår tidigare gått in i Polen. Den 9 april är en mulen och kall dag i dubbel bemärkelse, då det meddelas på radion att både Danmark och Norge invaderats av tyskarna. Från den dagen sändes det ut hundratusentals inkallelseorder till män över hela landet. Så även till mannarna i sjunde kompaniet vid I9 i Skövde. Trots att vårbruket snart stod för dörren fanns det inget annat att göra än att inställa sig för tjänst. Redan den 12 april anlände de första mannarna till deras utrustningsplats i Axvall och efter ett par dagar var de marschfärdiga.

Den 17 april transporterades de med tåg, i boskapsvagnar.  Slutdestinationen var okänd för de flesta. Så småningom skymtade man Göteborg och där växlades tåget norrut. Mitt i natten kom man fram. Trötta och hungriga mannar lastade av hästar, kärror, pjäser, tält och förråd. Man sökte efter namnet på stationen men var skylten övermålad. Inne i stationshuset väntade lottor med ett rejält mål mat och de kunde berätta att man kommit till Mellerud.

Nu var det en mil att gå söderut till förläggningen som förtrupperna ordnat. Natten var svart, men efter flera vedermödor kom de vid halv tre, till slut fram till Eriksbyn i Ör som var slutdestination. De somnade omgående och först långt fram på dagen den 18e ställdes kompaniet upp och mönstrades. Ett kallt snöglopp klädde denna dag de dalsländska ängderna i vitt.

Bollungens skola

Den 9 maj tågade sjunde kompaniet vidare. Regementet I9 hade fått på sin lott att försvara linjen Vänersborg-Uddevalla, med undantag för just sjunde kompaniet som skulle ha förpostering ett par mil norrut, för att hindra en fiende att från norska sidan tränga fram mot södra dal. ”vi gick den slingrande vackra leden i kanten av fjället längs västra stranden av Örsjön, förbi den höga Borekulle och de idylliska stugorna vi kvarnplatsen Åsmule. Men marschtränade var vi inte, när vi kom ner på slätten kring den stora kyrkan i Sundals ryr var vi trötta. Där vid Årbol lämnade andraplutonen och kulspruteplutonen vår kolonn och vek av västerut mot Bollungen. Några kilometer söderut vid Häljebyn övergavs vi av tre grupper ur tredjeplutonen, som nu hade en dryg halvmil kvar till Bollungsnäs skola. Huvudstyrkan fortsatte, men vid Hakerud tog vi också höger. De åtta återstående kilometrarna till Rådanefors blev en hård prövning med både skoskav och remskav”

Gården Kasa

För oviss framtid hamnade alltså Sjunde i trakterna kring Rådanesjön och Bollungssjön. Nu var det mycket att sköta om. Kokvagnen skulle igång, sjukvårdaren plåstrade om skavsår, stallplatser till hästarna ordnades och telefonförbindelse med resten av armén upprättades. Strategiskt hade de en utsatt position som förpost framför huvudförsvarslinjen, med uppgift att främst spärra de sjöpass vid södra Kroppefjäll som blev aktuella om fienden fick för sig att gå fram via Ed, Bäckefors, Högsäter och Stigen mot Frändefors och Vänersborg.

Bunkern vid Högetakan som den ser ut i dag. Foto Sigvard Lindhe

Vägspärrar, tankhinder, bunkrar, skyddsrum och kulsprutenästen skulle möjliggöra ett försvar räknade strategerna ut. Och med det sattes mannarna i arbete när våren övergick i sommar. Ännu kan man se spår efter några av dessa anordningar. Bunkrarna vid Bollungen och Högetakan finns fortfarande kvar och på flera ställen kan man se spår efter skyttegravarna som de grävde.

När lärarinnan Ellen Andersson i Bollungsnäs skola fick höra att hennes skola skulle bli militärförläggning blev hon först helt stum. Men hon fann sig snabbt och hjälpte sedan till att bära upp bänkar och böcker på vinden. I skolsalen bars det sedan in halm så att de 36 mannarna kunde sova på golvet. När Ellen efter ett tag lärt känna skaraborgspojkarna bjöd hon dem på både kaffe och tårta.

I Stuta-Lars stuga i Bollungen bodde befälen

På gården Kasa mellan Bollungesjöns nordända och Årbol fick 76 man sin förläggning. Det berättas att till midsommarfesten i Bollungen kom folk i rader med kakor till kaffet, stämningen ska till och med ha förstärkts med hembränt från Brålanda. Säcklöpningen mellan rekryterna lär ha blivit en mycket glad tillställning.

Bunkern vid Bollungen. Foto Sigvard Lindhe

Under fem månader sommaren 1940 levde ”Sjunde” här i trakten och berättar själva att de blev mottagna med stor gästfrihet. Med arbetet tog man det ganska lugnt, i efterhand frågar de sig hur så många kunde åstadkomma så lite. Fiske, bad, danser, kaffedrickning  och att hjälpa till med skörden på någon gård verkar ha upptagit stor del av tiden. Eller så är det helt enkelt så man i efterhand vill minnas orostider, för så särskilt glamoröst var det nog inte och gång på gång kom larm om höjd beredskap när man fått indikationer om att fienden var i antågande.

Läs gärna vidare om hur de hade det och om det allvarliga läget som rådde vid den tiden. Boken Sommaren med sjunde av Folke Tengeland finns på biblioteket i Brålanda.

/Susanne Borssén

Det var en gång….

Av , augusti 24, 2014 5:12 e m

Taggtråd befrämjar skolgången!

Det blev ingen ordning på skolan förrän taggtråden kom! Det var väl det jag hade på känn. Den moderna varianten bör väl vara elstängsel då. Ja, det kan ju kanske hålla skolkarna inne? Fast nu var det ju inte det det handlade om utan att få landsbygdsbarnen att komma till skolan över huvudtaget. I slutet på 1800-talet (1896)  beslutades det att, och håll i hatten för nu kommer det krångliga, alla barn skulle gå i skola varannan dag mellan 15 januari till 15 maj. 15 maj till 15 oktober skulle de barn som behövdes till vallgång, dvs. vakta djuren, befrias från skolgång. Alla andra barn skulle gå i skolan alla dagar utom en varje vecka och den dagen som dessa barn var lediga skulle de barnen som befriats från skolan komma in för läxförhör. Så taggtråden var till för djuren, inte barnen. Då djuren inhägnades med taggtråd kunde även dessa barn gå i skola eftersom de inte behövde vakta djuren längre.

Alla har vi väl våra historier från vår skoltid, lärare som vi älskade, hatade och rent av fruktade. Jag bor nu själv i en gammal skola, nämligen Bolleruds skola. Jag har hört några historier från några som gått här om hur lärarna här var. På den tiden var pennalism vanligt och så även här. Pekpinnen ven i luften och fingrarna var väl de som det oftast siktades på. Eisenbahn som tysken säger (uttalas ajsomfan, men det kan jag ju inte skriva). Själv var jag en fruktansvärt präktig elev så mina fingrar klarade sig fint men det fanns andra som utsattes för denna typ av tillrättavisning även då jag gick i grundskolan (1967-1973). Detta, i sig, är mycket anmärkningsvärt eftersom skolagan förbjöds redan 1 januari 1958. Rätten för föräldrar att aga sina barn togs bort 1966 men än idag försiggår det ju i en hel del hem vilket är oacceptabelt.

Jag minns när en klasskamrat ombads av en lärare vi hade för första gången, gå fram till tavlan och skriva förlåt hundra gånger för att han pratat och stört på lektionen. Han gick fram och började skriva och hann väl skriva 4-5 stycken förlåt innan läraren sa åt honom att gå och sätta sig igen. Nästa lektion vi hade med samma lärare kastade han plötsigt sin nyckelknippa rätt igenom salen över allas huvuden med den effekten att det blev knäpptyst i salen. –Sådärja, sa han, nu när jag har allas uppmärksamhet kanske vi kan gå in på viktiga saker. Hans lektioner blev roliga, effektiva och alla engagerade sig. Den läraren behövde inte, vare sig höja rösten eller ta till några andra åtgärder mer med vår klass efter nyckelkastningen. Han blev dessutom väldigt omtyckt.

Jag tänker mig att dessa väggar (väggarna på mitt hus) både sett och hört en hel del då detta fortfarande var en skola (och även efter det men det ska vi lämna därhän). Folkskolan byggdes 1875 och huset jag bor i blev lärarbostad och sedemera småskola enligt en säker källa.

Då vi flyttade hit (1999) trodde jag inte, då jag såg att det fanns en skola i Årbol, att den längre var i bruk. Jag var helt inställd på att min dotter skulle gå i Brålanda. Jag själv gick i en liten byskola och minns närheten och tryggheten samt öppenheten i den skolan jämfört med skolorna jag gick i från mellanstadiet och uppåt då det var 300 elever i skolan samtidigt. Döm om min förvåning då jag insåg att den faktiskt var i bruk. Min dotter fick privilegiet att gå sina första 6 år i skolan i Sundals Ryr. Det kändes extra bra då jag hörde mina kollegor berätta om deras barns skolor i Göteborg. De hade inte lärare, lärarvikarier (en kollegas barn fick vid ett tillfälle vara utan lärare i 2 veckor i sträck för att det inte fanns vikarier) och ofta inte tillgång till det material de behövde. För mig var det en stor trygghet att allt detta fanns för min dotter under de första 6 viktiga åren. Beklagligtvis har skolan nu fått stänga men jag hoppas innerligt att alla barn får samma stabila grund under småskoletiden eftersom det är så viktigt. Barnen är framtiden.

/Marjukka Sagesjö

Hällristningskvällen

Av , april 13, 2014 5:46 e m

Nästan 50 personer slöt upp till föreläsningen med hällristningsforskaren Jan Stillström. Inte dåligt med tanke på att det var en sent påkommen aktivitet, som vi inte hann få med i vårens byablad.

Jan kommer från Uppsala och har arbetat som läkare i hela sitt liv, parallellt har han haft ett brinnande interesse för historia, framför allt för hällristningar och hällmålningar. Efter sin pensionering har han ägnat all tid åt forskning inom sitt intresseområde. Han tog själv kontakt med byalaget och berättade att han ville komma hit och titta mer ingående på ristningarna i Evenstorp. I samband med det besöket passade det ju utmärkt att ordna en kväll om hällristningarna i församlingshemmet.

Att återberätta allt skulle bli för långt. Men tolkningen av vår käre adorant, som syns i mitten av ristningen, måste vi såklart återge. Adorant betyder tillbedjare och Jan menar att han inte ska paras ihop med benen som finns jämte honom, som vi har gjort på byalagets logga. Han är en solgud och här som på andra hällristningar har han längre högerarm än vänsterarm! På höger hand har han fem fingrar och på vänster fyra. Precis som på hällristningarna i Enköping och på andra platser!

Raden med ben tros symbolisera döda människor på väg mot  dödsriket, som ligger i sydväst, och det är ingen slump att man längre  bort i den riktningen finner hällkistorna i Hägnan. Är adoranten på  väg att följa de döda till dödsriket? Och hur kommer det sig att han är  avbildad på samma sätt på helt olika platser i landet, detta var ju  långt, långt innan man skickade ett brev, kollade in det senaste på tv  eller gjorde en weekendresa till Enköping.

En annan intressant del av ristningen är den stora figuren i mitten,  som Jan menar föreställer en svan, med långa ben och lång hals. När  himmelsguden kommer till jorden för att befrukta och ge liv åt den,  gör han det i form av en svan. På stjärnhimlen motsvaras den av stjärnbilden ”svanen” på norra korsets stjärnkonfiguration.  En stjärnbild som i slutet av december, just när natten är som längst, ser ut att närma sig jorden som en dykande svan. Kanske är det ”svanen” som kommer till jorden med nytt liv och ljus? På ristningen har den en människoliknande arm som avslutas med en skålgrop som liknar en knuten hand.

Den vanligaste tolkningen av en skålgrop är att de spelat en viktig roll inom fruktbarhetskulturens yttringar för god skörd. En hypotes är att man rituellt malde säd eller offrade i dem för att få god skörd. Ännu mer spännande blir det förstås när man ser att raden med ben, som Jan menar symboliserar döda människor, och som aduranten följer mot dödsriket är på väg rakt mot skålgropen. Kanske är det till och med så att de ska offras…

Som med så mycket annat blir mystiken runt hällristningarna och andra fornlämningarna bara mer spännande ju mer man hör berättat om dem. Frågorna blir fler än svaren och något facit finns inte. Men vi hade en mycket trevlig kväll och vår logga får även i fortsättningen se ut som en skrattande liten avhuggen gubbe.

Det var en gång…

Av , oktober 2, 2013 4:47 e m

Det var en gång…
Alla platser har ett förflutet. Glädje och sorg, strävan och vila, vardag och fest, vävs ihop till en väv, som med tiden blir en bygds historia. Denna berättelse är en liten del av Sundals ryrs historia och kanske den hemskaste av dem alla.

Måndag den 15 september år 1930.
Sommaren dröjde sig kvar med en kvav värme, men vid horisonten hopade sig mörka moln. Långt borta började åskan mullra. På gården Högen, som var en av de första som fått elektricitet i bygden, sökte man sig inomhus när himlen mörknade och de första tunga regndropparna började falla.

Gården Backarne Högen målad 1920 av den kände gårdamålaren Gustaf Pettersson

Lantbrukare Karl Andersson 57 år, hans fru Anna-Kajsa, deras dotter Olga och tjänsteflickan Greta hörde åskovädret närma sig. Ett oväder som senare beskrevs som det värsta i mannaminne. Blixtar lyste oavbrutet upp himlen och nästan direkt hördes smällarna. Så kommer en explosion, ett vitt ljussken lyser upp den mörka eftermiddagen samtidigt som ett öronbedövande dån hörs. Åskan har slagit ner mycket nära och följer elledningarna till gården Högens nybyggda lada, som vid den här tiden på året är full med årets skörd. Där brinner ledningen av och faller sprakande ner på marken, på samma gång som ladan fattar eld.

Trots ovädret springer den 22-åriga Greta ut i för att se till så att inga djur finns i närheten av elden. Ovetande om faran tar hon tag i den sprakande elledningen för att dra den ifrån den nyuppförda ladan. Hon faller genast omkull livlös. Hennes husbonde skyndar till för att försöka rycka henne ifrån ledningen, men även han träffas av strömmen och faller ihop. Dottern Olga, 35år, inser nu att elledningen är livsfarlig och försöker med hjälp av en hacka rycka undan sin far och Greta från ledningen, men i det kraftiga regnet isolerar inte ens hackans träskaft mot strömmen. Även hon möter samma öde som de båda andra och tragedin är ett faktum.

Fru Andersson rycker i sin mans kläder, men får en kraftig stöt och drar sig undan. Rådiga grannar ingriper, stänger av strömmen i transformatorn och larmar brandkåren. Men från de tre olycksoffren finns inga livstecken. När Landsfiskal Wikström kommer till platsen försöker han med konstgjord andning. Men det är naturligtvis för sent. Doktor Häger från Vänersborg konstaterar senare att inga yttre skador finns ”blott den blåaktiga färgton å vissa kroppsdelar, som plägar utmärka den elektriska dödens offer”.

Brålanda brandkår, under ledning av Axel Eriksson, ryckte snabbt ut för att släcka den brinnande ladan. Men vägarna är vid denna tid dåliga och den sista 700 metrarna får brandsprutan fraktas med häst. Ladan går inte att rädda och brinner ner till grunden. Den hård prövade hustrun Anna-Kajsa är nu ensam. Kvar i livet har hon endast en son, i Amerika.

Elva dagar senare, den 26 september hålls begravningen i nya kyrkan. Många människor kommer för att ta farväl av de goda och vänliga människor vars liv så hastigt ändats. Det blir en mycket gripande begravning som förrättas gemensamt av både kyrkoherde Engström och komminister Lindblom. Kistorna med de tre döda sänks ner i en gemensam grav. En grav som kantas av en stor blomstergärd. Under den mycket rörande ceremonin medverkar även Brålanda sångkör.

En mörk och sorglig tråd vävdes in i bygdens historieväv, den där septemberdagen för 83 år sedan. En hög svarta gravstenen på den del av kyrkogården som ligger utmed vägen och ganska nära parkeringen, minner om händelsen. En sten där tre namn har samma dödsdatum….

Panorama Theme by Themocracy