Här på hemsidan finns en flik som heter ”sundals ryr”, därunder finns det till exempel tips på sevärdheter och litteratur om bygden. En bok som det tipsas om är Sommaren med sjunde. Här kommer en kort återberättelse av boken.
Året är 1940, det är krig och orostider i Europa. Tyskland har föresatt sig att ta revansch för förlusten i 1:a världskriget och inrätta ett stort imperium. De har ett drygt halvår tidigare gått in i Polen. Den 9 april är en mulen och kall dag i dubbel bemärkelse, då det meddelas på radion att både Danmark och Norge invaderats av tyskarna. Från den dagen sändes det ut hundratusentals inkallelseorder till män över hela landet. Så även till mannarna i sjunde kompaniet vid I9 i Skövde. Trots att vårbruket snart stod för dörren fanns det inget annat att göra än att inställa sig för tjänst. Redan den 12 april anlände de första mannarna till deras utrustningsplats i Axvall och efter ett par dagar var de marschfärdiga.
Den 17 april transporterades de med tåg, i boskapsvagnar. Slutdestinationen var okänd för de flesta. Så småningom skymtade man Göteborg och där växlades tåget norrut. Mitt i natten kom man fram. Trötta och hungriga mannar lastade av hästar, kärror, pjäser, tält och förråd. Man sökte efter namnet på stationen men var skylten övermålad. Inne i stationshuset väntade lottor med ett rejält mål mat och de kunde berätta att man kommit till Mellerud.
Nu var det en mil att gå söderut till förläggningen som förtrupperna ordnat. Natten var svart, men efter flera vedermödor kom de vid halv tre, till slut fram till Eriksbyn i Ör som var slutdestination. De somnade omgående och först långt fram på dagen den 18e ställdes kompaniet upp och mönstrades. Ett kallt snöglopp klädde denna dag de dalsländska ängderna i vitt.
Den 9 maj tågade sjunde kompaniet vidare. Regementet I9 hade fått på sin lott att försvara linjen Vänersborg-Uddevalla, med undantag för just sjunde kompaniet som skulle ha förpostering ett par mil norrut, för att hindra en fiende att från norska sidan tränga fram mot södra dal. ”vi gick den slingrande vackra leden i kanten av fjället längs västra stranden av Örsjön, förbi den höga Borekulle och de idylliska stugorna vi kvarnplatsen Åsmule. Men marschtränade var vi inte, när vi kom ner på slätten kring den stora kyrkan i Sundals ryr var vi trötta. Där vid Årbol lämnade andraplutonen och kulspruteplutonen vår kolonn och vek av västerut mot Bollungen. Några kilometer söderut vid Häljebyn övergavs vi av tre grupper ur tredjeplutonen, som nu hade en dryg halvmil kvar till Bollungsnäs skola. Huvudstyrkan fortsatte, men vid Hakerud tog vi också höger. De åtta återstående kilometrarna till Rådanefors blev en hård prövning med både skoskav och remskav”
För oviss framtid hamnade alltså Sjunde i trakterna kring Rådanesjön och Bollungssjön. Nu var det mycket att sköta om. Kokvagnen skulle igång, sjukvårdaren plåstrade om skavsår, stallplatser till hästarna ordnades och telefonförbindelse med resten av armén upprättades. Strategiskt hade de en utsatt position som förpost framför huvudförsvarslinjen, med uppgift att främst spärra de sjöpass vid södra Kroppefjäll som blev aktuella om fienden fick för sig att gå fram via Ed, Bäckefors, Högsäter och Stigen mot Frändefors och Vänersborg.
Vägspärrar, tankhinder, bunkrar, skyddsrum och kulsprutenästen skulle möjliggöra ett försvar räknade strategerna ut. Och med det sattes mannarna i arbete när våren övergick i sommar. Ännu kan man se spår efter några av dessa anordningar. Bunkrarna vid Bollungen och Högetakan finns fortfarande kvar och på flera ställen kan man se spår efter skyttegravarna som de grävde.
När lärarinnan Ellen Andersson i Bollungsnäs skola fick höra att hennes skola skulle bli militärförläggning blev hon först helt stum. Men hon fann sig snabbt och hjälpte sedan till att bära upp bänkar och böcker på vinden. I skolsalen bars det sedan in halm så att de 36 mannarna kunde sova på golvet. När Ellen efter ett tag lärt känna skaraborgspojkarna bjöd hon dem på både kaffe och tårta.
På gården Kasa mellan Bollungesjöns nordända och Årbol fick 76 man sin förläggning. Det berättas att till midsommarfesten i Bollungen kom folk i rader med kakor till kaffet, stämningen ska till och med ha förstärkts med hembränt från Brålanda. Säcklöpningen mellan rekryterna lär ha blivit en mycket glad tillställning.
Under fem månader sommaren 1940 levde ”Sjunde” här i trakten och berättar själva att de blev mottagna med stor gästfrihet. Med arbetet tog man det ganska lugnt, i efterhand frågar de sig hur så många kunde åstadkomma så lite. Fiske, bad, danser, kaffedrickning och att hjälpa till med skörden på någon gård verkar ha upptagit stor del av tiden. Eller så är det helt enkelt så man i efterhand vill minnas orostider, för så särskilt glamoröst var det nog inte och gång på gång kom larm om höjd beredskap när man fått indikationer om att fienden var i antågande.
Läs gärna vidare om hur de hade det och om det allvarliga läget som rådde vid den tiden. Boken Sommaren med sjunde av Folke Tengeland finns på biblioteket i Brålanda.
/Susanne Borssén
Hej jag har besökt de flesta av platserna o kört o vandrat på vägar stigar o i skog men ingenstans har det varit skyltat sevärdhet krigsminne eller historisk platts ingenting det finns finns en historia att berätta i dessa bygder bättring bättring mvh
Länsstyrelsen i Skånes sida om per albin linjen är föredömlig er historia är väl värd att berättas på liknande sätt mvh Sven