Category: Rapporter från leden

Möte på leden

Av , november 30, 2016 10:17 e m

img_4143

Dagarna är korta, snart är årets mörkaste tid här. Slumpar det sig så att ledighet och sol infaller samtidigt, måste man helt enkelt passa på att vara ute en stund. Rundan runt Bollungesjön är ett trevligt sätt att få frisk luft, motion och ljus på samma gång.img_4139

En del av Sundals ryrs leden går på den östra sidan av Bollungesjön, där är det snitslat med röda markeringar som på alla andra leder. Men det går en väg också på den västra sidan! Även om denna inte är utmärkt på led-kartan kan man använda den, om man bara respekterar allemansrätten, d v s inte störa och inte förstöra, precis som på alla andra ställen i naturen.

Det är en kall söndag i slutet av november, i skuggan biter sig rimfrosten kvar i gräset och på vattenpölarna ligger en tunn hinna av is, men sjön är fortfarande öppen. Jag utgår från Bollungens badplats, uppför backen och tar sedan grusvägen åt vänster mellan husen för att komma motsols runt sjön, allt för att få så mycket som möjligt av den livgivande solen.

 

 

img_4146

För någon månad sedan var naturens färger gult, orange och rött, nu har alla nyanser av brunt tagit över. Lungorna fylls med frisk kall luft i samma takt som fötterna rör sig över de prasslande löven som täcker marken. Det luktar jord och skog, små bäckar porlar ner från berget på min högra sida. Dagen är kort, solen ligger bara en liten bit över horisonten fast det är mitt på dagen. Den lyser mig rakt i ansiktet och strör glitter i sjön. November får ta mycket skit som den tråkigaste av månader, men denna dag finns det inget att klaga på. Allt är så bra som det kan bli.

img_4145

Efter ett par kilometer blir grusvägen en skogsväg. Träden bildar en tunnel dit solen inte når, men man skymtar ljuset vid tunnelns slut.  Ben, lungor och hjärta arbetar på, det är en härlig känsla när allt fungerar. Hittills har det gått lätt att springa och när jag kommer till trädtunnelns slut är jag framme på platsen som heter Paradiset, utan att varken ha behövt stå till svars inför Sankte Per eller gå genom någon skärseld.  Åkrarna sluttar ner mot sjön och på andra sidan bildar skogen en mörk kuliss. Det är en fridfull plats som lever upp till sitt namn.

En bit bort ser jag en kvinna på promenad med sin hund, hon är på väg åt ett annat håll. På lederna ser man ofta spår efter andra, fotspår, cykel spår och hovspår.  Men det är verkligen inte trångt på de nästan 10 mil som utgör Sundals ryrs aktivitets led. Man blir glad när man ser någon. Känner samhörighet. Vi vinkar åt varandra, för så gör man på landet.

img_4153

När vägen delar sig svänger jag vänster. Det börjar gå lite uppför men jag kämpar på. Så prasslar något till vid sidan om mig, 10 meter från vägen går ett brunsvart vildsvin och letar i de torra löven. Den tittar upp. Hon är stor, kanske 80, 90 kilo. Så får jag se ännu en, den är bara hälften så stor. Båda två får fart och travar iväg med svansarna rakt upp. Mitt första vildsvinsmöte är över på mindre än en halv minut. Jag föredrar tama grisar, vill inte ha trädgård eller åkrar uppbökade och vill inte riskera att de tama blir smittade av någon vild svinpest, men det är ändå fascinerande att se vilda djur i naturen.

Nerför stora paradisbacken får jag upp farten ordentligt. Hade tänkt ta ett kort på fikabordet vid sjöns sydspets, men när jag kommer ihåg det är jag redan förbi. Tankarna vandrar iväg som de ofta gör när man springer, enkelheten i att taktfast sätta en fot framför den andra, igen och igen. Andas in och ut, in ut. Som meditation. Tid för sig själv. Tid att låta tankarna slippa loss från den inrutade vardagen och vandra genom skogar och över fjäll. Tid att låta ögonen blicka längre än till nästa skärm och istället se mot horisonten. Tid att ta djupa andetag och låta axlarna sjunka.

img_4149

Jag svänger av från vägen och in på den markerade leden som gå på östra sidan av Bollungen. En gräsbevuxen stig. Förvånansvärt torrt för årstiden. Jag kommer fram till foderhäcken där rådjur och andra djur kan matas på vintern, men nu finns det fortfarande gott om ätbart för dem i naturen. På lingonriset ser jag till och med några bär som envist hänger sig kvar.

 

img_4151

På den östra sidan är skogen mörkare, solen kommer inte åt. Men fikaplatsen, med utsikt över sjön, är ljus och inbjudande. Men någon paus är det inte läge för i dag. Det känns snabbt kallt när man stannar, vinden biter i kinderna om den får chansen och när jag andas bildas det vita moln, så jag fortsätter. Skogen öppnar sig, solen lyser på byn Bollungen. Det ser idylliskt ut och nu är det bara en liten bit kvar innan jag är där. Jag hukar mig under bommen och så är jag ute på asfaltsvägen. Nerför, genom de skarpa kurvorna och så är jag tillbaka vid parkeringen. Alla vägar och stigar har sina speciella egenheter. Vissa rundor bjuder upp till kamp, några är lätta, platta och invanda, några är slingrande med lömska rötter och gropar, rundan runt Bollungen kan klassas som den med de finaste vyerna. En 8 km lång, lättillgänglig naturupplevelse som kan bjuda på oväntade möten….

img_4155

/Susanne Borssén

 

.

Rapport från leden 8

Av , mars 1, 2014 6:44 e m

Så som en luffare om våren längtar ut till vägarna, så längtar också jag. Kanske till och med mer till vägarna än till våren. Därför är det med glädje jag noterar att det förra året tillkom en ny sträcka på Sundalsryrsleden, en väg från halloncafét till Bollungesjön. En stäcka som är lätt att kombinera med de andra så att det bildas flera rundor i olika längder. Långt eller kort, helt efter vad man själv tycker passar.

Mitt i hallonodlingen går en grusväg, förbi de vackert blå bikuporna. Jag läser på skylten att bina är fredliga så länge de inte blir hotade eller störda och att de om sommaren jobbar som naturvårdare för en riklig skörd av frö, bär och frukt. Men nu är de tysta, jag gissar att de vilar inför sitt kommande uppdrag. Vila är dock inget jag ska tänka på. Nu ska det springas.

Vägen är bred och fin, på ena sidan är det skog och på den andra betesmark. Staketen vittnar om att det om somrarna går djur här. Jag fantiserar om ystra kalvar på gröna ängar. Det ligger lite snö kvar i diken och på skuggiga partier. Men med den hastighet tiden tycks ha nu för tiden, så är det inte långt kvar innan den är borta.

Vägen är härligt lättsprungen. Stela leder blir mjuka, blicken blir klar och kinderna rosiga, när fötterna gör det fötter är gjorda för. Vintern har varit grå. Jag vänder ansiktet mot söder i hopp om att fånga några D-vitamin bringande strålar. Det blir periodvis dåligt med den varan på dessa breddgrader. Så det gäller att passa på.

Meter läggs till meter, hjärtat bankar och lungorna njuter av den friska luften. Kanske är det bara en stilla förhoppning, men visst luktar det lite vår? Vinden kommer från söder, fåglarna låter ivrigare och kvällarna har blivit lite ljusare. Än kan det komma vinter, men någon riktig kraft kan väl kung Bore knappast ha så här sent.

Lite nerför, lite uppför, mer omväxlande än jobbigt. Efter någon kilometer dyker det upp en korsning. På kartan har jag tidigare sett att vänster betyder en längre runda, höger en kortare. Det får bli höger i dag. Det är bara mina steg, andetagen och granarnas sus som hörs. Det luktar gott av nyhugget virke, lövträdens siluetter bildar ett mästerligt konstverk mot den blyfärgade himlen och vid sidan av vägen är marken klädd med grön mjuk mossa. En vis man sa att man ska uppskatta de små sakerna i livet, för en dag kommer man se tillbaka och upptäcka att det var de som var de stora sakerna!

Allt för snart är grusvägen slut, den avslutas med en vägbom, men färdas man till fots är det inga problem att komma förbi. Ute på asfalten svänger jag höger. Jag springer förbi Rävsnäs, förbi vägen som går till Kärrs bergtäkt, förbi Kasen och förbi vägen till Flytut. Asfalt är inte lika trevligt som grus, man får se det som en transportsträcka för att få ihop det till en runda och rundor är alltid trevligare än att springa åt ett håll och sedan vända. När vägen mot Evenstorp dyker upp är det bara någon kilometer kvar till hallonodlingen där dagens tur startade.

Det börjar bli varmt och några av Karin Boyes rader dyker upp ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen, det är den av törst. Nog finns det mål och mening med vår färd. Men det är vägen som är mödan värd”. Så rätt hon hade, målet betyder inget men vägen betyder allt.

Tillbaka vid bikuporna konstaterar jag att rundan var drygt 4 kilometer, promenerar man tar det högst en timma, springer man går det på halva tiden. Den är lättsprungen, torr och fin och jag längtar ivrigt efter att få springa ännu en säsong på den och de andra fina lederna här i Sundals ryr. Att återigen få se vad som finns bakom nästa krök, hur mycket snö som finns kvar bakom berget, var det finns nya hålor i vägen och var knopparna först slår ut. Kanske var Karin Boye också löpare tänker jag när jag minns de sista raderna i dikten ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”.

Rapport från leden del 7

Av , augusti 2, 2013 8:16 e m

Det är tidigt, morgonen är tyst och vacker. Den nordiska sommarnatten är för fin för att sovas bort. Dimmorna ligger som slöjor över åkrarna. Ännu en del av leden ska utforskas till fots. Vi ska springa en kombination av Sundals ryrs leden och en led i naturreservatet på Kroppefjäll. Bilen parkeras på Ringedalsvägen. Kommer man från V Blekan kör man mot Hallsjön, efter några kilometer ser man de röda markeringarna visa åt vänster in på Ringedalsvägen. Efter knappt två kilometer kommer man till parkeringen.

Kroppen känns stel, fast lite trögstartad har  man väl rätt att vara denna tid på dygnet.  Solen som fortfarande bara kommit en liten  bit över horisonten värmer oss i ryggen.  Lungorna fylls av krispig morgonluft. Vi  springer i andäktig tystnad. Bara det rytmiska trampet av våra fötter hörs svagt. Ett två, ett två, i  takt som soldater. Men motståndaren är ingen grönklädd militär som väntar vid fronten. Fienden är den tidiga timman, lättjan och tröttheten. Men sängen övergiven och skorna är på, så mer än halva segern är redan vunnen.

Såsmåningom vaknar kroppen och stegen känns lättare. Grusvägen avslutas med en vändplan och vi följer de röda snitslarna rakt ut i terrängen. Över myr och grenar. Fåglarna har startat sin morgonkonsert. Daggen i det mjuka gräset blöter våra bara ben. Allt är stilla när plötsligt en orrhöna flaxar upp strax jämte oss. Förlåt lilla höna, vi vill inte störa, bara vara gäster i naturen för en kort stund.

Snart är vi ute på en grusväg igen, Trötavägen. Det är här någonstans som Tröta-tomten bor, men i dag syns han inte till. Efter bara en liten bit svänger vi in på en smal stig åt höger. Från Sundals ryrs ledens röda snitslar och in i reservatet. Här är det orange markeringar som gäller. Stigen är smal och inte särskilt vältrampad. Några omogna hjortron glimmar rött. I kanten av en myr klafsar vattnet i våra skor tjipp, tjipp, tjipp , men det är sommar och varmt så det bekymrar oss inte ett dugg.

Över norra änden av sjön Ålevattnet går en spång som sett sina bästa dagar. En del av den ligger helt under vattnet. Med små försiktiga hasande steg tar vi oss över. Ramlar man i här är det inte bara fötterna som bli blöta. Men det går bra och vi kan färdas vidare. När vi kommer till Ålestugan stannar vi, dricker ett par klunkar av vårt vatten och skriver i gästboken.  Det var ett par månader sedan någon skrev i den sist. Synd, dessa stigar förtjänar ett bättre öde än att växa igen och glömmas bort.

Vi sätter fart på nytt. Detta är vildmark när den är som bäst. Varje steg är en njutning, varje andetag en gåva, varje hjärtslag en skänk från livet. Upp och ner, rötter och kvistar, hala berg och blöta myrar. Vackert men tidskrävande.  På några ställen springer vi förbi ”stenkärringar”. Stenpyramider från gamla tider som man byggde för att lättare kunna hitta på fjället. På den tiden var det glest med skog och kikade man i ”hålet” som fanns längst upp på pyramiden såg man antingen till en annan stenkärring eller till ett kyrktorn. Men det finns inte längre några hål att kika igenom och hade det funnits, så skulle skogen ändå hindrat oss från att se till nästa. Den största har fått ett eget namn, hon heter ”Gammel-johanna” och finns ett stenkast från stigen efter den lilla sjön Oxögat.

Vi kommer till ”Dalen” här ser vi spår från de som levde på fjället för länge sedan. Halvt  igenvuxna åkrar, stenmurar och äppleträd vittnar om att det bott människor här. Vi springer  höger mot Vännestången medan tankarna färdas bakåt i tiden. Tänk att bo här och leva på dessa små åkerlappar. Så  många stenar man brutit. Då arbetade och svettades man för att få något att äta, nu kämpar och  svettas vi för att bli av med det vi ätit. Tiderna förändras.  

En skog är mer än bara träd, den är dofter, silat solljus, grönska och fuktig mossa.  Jag ser mig  omkring och memorerar så mycket jag kan av den underbara morgonen, till vintern ska jag  värma mig vid minnet. Sänder en tanke till stackarna som springer på löpband med musik i  öronen, inneslutna i sin egen bubbla, som en flykt från verkligheten. Tänk att aldrig få känna  vassa snöflingor eller bländande solljus mot kinder som tårats av fartvinden. Aldrig få se den  blanka ytan på ett skogstjärns mörka vatten. Aldrig besegra en backe så brant att man måste ta  händerna till hjälp. Att till fots ta sig fram i vår vackra natur är en möjlighet ingen borde försumma.

Alltför snart ser vi bilen skymta mellan träden. 7.5 km äventyr är slut. Det kommer bli en varm dag, vi dricker upp resten av vattnet. Morgonen är förbi, världen kallar oss tillbaka. Denna del av leden och turen in i reservatet är vild och vacker. Kanske lämpar den sig bättre för vandring än löpning. Tänker man göra en bra kilometertid bör man tänka om, men den är absolut värd varenda minut det tar. Efter den korta bilturen hem väntar en efterlängtad frukost. Det har varit en underbar start på dagen.

Rapport från leden del 6

Av , april 3, 2013 7:31 e m

Vår, långhelg, god mat och vila. Men det kan lätt bli för mycket i lättjans vågskål, för att  väga upp det hela en smula passade det bra att ta årets första tur på leden. Det går  naturligtvis bra att gå, cykla, rida eller springa på lederna året om, men i vinter har det mest  blivit vägar för min del.  Så nu var det dags för årets premiär. Sjöbottenleden stod på tur. På  kartan har den nr: 2, men prickarna skymmer varandra och det kan vara lite knepigt att se stigen. Så här ser den i alla fall ut på en annan karta. Det är inga problem att hitta stigarna i  verkligheten.

Bilen ställdes på den nya fina parkeringen efter gården Sjöbotten (mellan Häljebyn och  Rådanefors). Jag tog ett djärvt beslut att låta vantarna ligga kvar i bilen. Det var ju de sista  skälvande timmarna av mars, i morgon skulle det vara april.  Det var hög tid för vantfri  löpning, även om vintern och kylan envist bet sig kvar.

Jag sprang tillbaka ett hundratal meter på vägen och in vid den röda pilen. Eftersom Sjöbotten även är ett naturreservat finns här också Länsstyrelsens orangea prickar att följa. Dessutom sitter det blå/vita snitslar som visar vägen till idegranarna som växer i reservatet. Stigen går uppför och det gäller att se var man sätter fötterna, många stenar och rötter gör sitt bästa för att få en att snubbla. Men benen kändes lätta och fötterna stadiga så än är inga problem. Strax kommer man till en spång över en liten bäck, direkt efter den är man ute på rundslingan och man kan välja åt vilket håll man vill springa. Jag väljer vänster och uppför. Springer man en runda och kommer tillbaka till samma plats borde ju antalet meter uppför och nedför jämna ut sig, även om det inte alltid känns så när mjölksyran rinner till.

Det ligger snö kvar på många platser. Jämte skogsvägen rinner en bäck, fast i dag rinner den inte, kalla nätter gör att alla vattendrag som solen inte kommer åt att värma, fortfarande är frusna. Här är det ödsligt, mystiskt och lite spännande. Vildmark. Det är inte långt hit, ändå får man känslan av att vara långt borta från resten av världen. Att det riktiga verkliga livet är här och nu, vad som händer någon annan stans har ingen betydelse. Träden kommer fortsätta susa, bäckarna kommer frysa och åter vakna till liv, grönska kommer spira och vissna, spira och vissna, igen och igen, oavsett vad som händer i resten av världen. Det är trolskt dunkel mellan träden, men inte skrämmande bara tryggt och välkomnande.  

Snart glesnar träden, solen har kommit åt att smälta snön och stigen ligger bar. Härligt. Jag springer nu på gamla Uddevallavägen? Med betoning på gamla och ett frågetecken efter vägen, för någon riktig väg har det knappast rört sig om. Nu börjar det gå nerför. Oj, hela nerförsbacken är en isränna. Hur ska detta gå? Dubbarna under skorna är bra, men klarar inte vad som helst. Jag väljer en mindre stig inne bland träden, den är inte fullt lika isig men tillräckligt för att jag ska halka till… I sista stund får jag tag med handen om en liten gran. Den räddar mig från att ramla omkull men skickar i gengäld en skur med torra granbarr över mig. Ja, ja bättre det än brutna ben i alla fall. Nedanför backen skakar jag av mig barren, de som inte redan letat sig in under tröjan i nacken vill säga.

Nu delar sig vägen och jag väljer återigen vänster för att  komma upp till ”barlindermaden”. Där växer en mängd  gamla idegranar, det är för deras skull som länsstyrelsen gjort området till naturreservat. När  jag kommer fram går jag runt och tittar på de gamla träden en stund. Så fantastiska med sina  veckade stammar och fjälliga bark. Virket lär vara ypperligt att tillverka pilbågar av och de  platta barren är så giftiga att ett par gram räcker för att döda en häst. Tänk om dessa gamlingar  kunde berätta om svunna tider.  Nej, nu får det var nog med att strosa runt, händerna börjar bli  kalla. Jag får sätta lite fart igen.  

Mossan på stigen är frusen och frasar när jag springer på  den, men den är lättsprungen. Värre blir det när jag  passerat stigen jag kom ifrån. Gammal grovkornig snö  ligger djup över hela leden. Just så här måste det vara  att springa i socker. Jag kommer nästan ingenstans, ett  steg fram och två tillbaka, fy så jobbigt. Men händerna  blir snabbt varma.

Till slut är jag i alla fall framme där det är dags att hoppa över ett dike och ta höger för att komma tillbaka dit där jag i början gick över den första spången. Om man väljer vänster här kommer man till paradisleden. Men vintern har gjort sitt med konditionen, det räcker med en led i taget. Nu är det i alla fall mindre snö på stigen, vårsolen värmer. När jag kommer ut på grusvägen är den mjuk av tjällossning. I yster vårglädje tar jag i lite extra i sista backen upp till parkeringen. Pannan blir svettig och hunden tokig av lycka. Vid bilen tittar hon frågande på mig, -vi kan väl ta ett varv till? Nej, inte i dag. Men visst ska vi springa denna härliga del av leden igen. Minnet av den sagolika skogen och de gåtfulla gamla idegranarna kommer sitta kvar länge, som en rofylld tanke när livet stressar på. Hoppas bara inte barren som fastnat i tröjan sitter kvar lika länge…

Klicka på bilderna om ni vill se dem i större format.

Rapport från leden del 5

Av , november 24, 2012 6:19 e m

När hösten gör oss tunga i sinnet, dagarna är korta, allt känns hopplöst och det är en evighet till våren. Då, just då är den rätta tiden för att plocka fram sommarens finaste minnen och drömma sig tillbaka. Från den grå november till en ljus sommarkväll i Juli.

Dagen hade varit varm men kvällen kom med lite svalka och då infann sig även orken att ta sig för något. Kartan över lederna studerades och vi valde snabbt bort alla delar som innebar för mycket väglöpning. Skogen lockade med sig friskhet och sin skugga. Valet föll på paradisleden. På den lilla infällda kartbilden väljer vi att springa den röda slingan. Kvällen är lång och ljus, den grönprickade genvägen sparar vi till en annan gång.

Bilen parkerades på parkeringsfickan utmed vägen i södra änden av Bollungesjön. Genast insåg jag att denna runda skulle bli jobbigare är jag först trodde. Första backen kan knäcka vem som helst. Men ett löfte är ett löfte, ”alla delar av leden till fots” hur mycket svett och möda det än ska kosta.

Dunk, dunk, dunk, hjärtat låter som en stångjärnshammare i bröstet innan ens halva backen är avklarad. Lungorna skriker efter mer luft. Ingen mjukstart direkt. Sista biten upp väljer jag att gå, mjölksyran har redan invaderat mina ben och än är det många backar kvar på denna runda. Stannar och pustar i toppen av backen, vem kom på att göra den så brant? Efter backen fortsätter vi höger, det sluttar lite lätt utför och en livgivande bäck porlar jämte vägen, krafterna återvänder. Hoppet om att jag kommer överleva även denna tur kommer tillbaka.

Paradiset, namnet stämmer väl överens med platsen. Otillgängligt men underbart vackert. Den röda stugan med skogen i bakgrunden, en grön sluttning ner mot Bollungesjöns spegelblanka yta, så rofyllt och nästan lite sagolikt, precis som ett, just det… paradis!

Men vi ska vidare, uppåt, uppåt. Stigen är lättsprungen trots att vi avverkar höjdmeter efter höjdmeter. Förutom skogens ljud hörs bara våra andetag. Sida vid sida springer vi tysta när plötsligt dottern sträcker ut en arm och stoppar mig. Jag följer hennes blick och upptäcker älgen som står en bit från stigen. Det är varmt och jag har bara på mig ett linne utan fickor, därför springer jag med mobilen i handen. Vilken tur. Försiktigt tar jag upp den och hinner ta ett kort innan älgdamen värdigt glider iväg in i skogen.

Små svettdroppar rinner nerför ryggen. Men nu är vi snart uppe på högsta toppen. Gullstenen. Vi kan välja att ta oss upp för bergsbranten med hjälp av repet eller att följa stigen runt upp på höjden.  Det får bli bergsbranten.

Det är nu vi får belöningen för backarna. En fantastisk utsikt breder ut sig nedanför berget. Vädret är klart och vi stannar en stund och tittar. Har man en ryggsäck med fika med sig är det bästa platsen att ta en paus på. Vi har ingen fika men stannar en stund ändå, det är svårt att säga varför men man dröjer sig gärna kvar på vissa platser, kanske finns det en oupptäckt gen i den mänskliga kroppen som dras till storslagna vyer.

När vi fortsätter ser vi massor av vita bollar med ängsull. Några små granar ser ut som om de vore pyntade av de vita tussarna. Gulligt! Nu väntar en önskestig, ringlande, mjuk och sluttande neråt. Bättre kan man inte få det. Den övergår i en skogsväg med gräs i mitten. Lättsprunget, men i hastigheten sväljer jag en fluga och får stanna och hosta en stund, (det händer aldrig i november) i övrigt flyter allt på. Strax innan vi kommer tillbaka till toppen av den branta backen som vi började med, svänger vi in höger i skogen. Det är en sak jag måste visa dottern, hon var inte var med när byalaget hade vandring här för ett par år sedan och har inte sett den, jättegranen. Det finns inte en chans att krama runt den mäktiga stammen.

Nu väntar bara upploppet ner till bilen. Föga förvånande känns backen är mycket, mycket  lättare åt det här hållet!!  och när vi är nere visar gps-klockan på 4,5 kilometer.

En härlig del av leden som jag varmt kan rekommendera. Utsikten och de fina stigarna betalar ansträngningen mer än väl. En naggande god liten pärla som ingen borde få missa  och ett bra minne att ta fram och leva på när hösten känns som tyngst.

Rapport från leden, del 4

Av , oktober 29, 2012 2:00 f m

Så var det dags för ännu en etapp av leden. Dottern var hemma från stora staden och ville gärna göra mig sällskap. Till skillnad från hunden som så här i älgjaktstider har viktigare saker för sig än att springa för nöjes skull. Dagens tur är tänkt att gå S Bleken- Ö Bleken- V Bleken- Snappan- Bustugan- Hedfällorna. Kartan är med och vi börjar här.

Det är ingen idé att ödsla kraft på att beklaga sig över höstvädret, det är som det är och lär inte bli bättre för att jag gnäller, men vi räknar med att bli blöta uppifrån, nerifrån, inifrån och utifrån. Skovalet föll därför på lätta skor som inte blir tunga när de blir blöta, det visar sig vara ett bra val, efter bara några meter är fötterna blöta. Men träden har vackra höstfärger, vägen är platt och lättsprungen och humöret är på topp.

Det börjar som en gärdesväg som snart ringlar sig in i skogen, riktigt mysigt att tyst tassa fram på mossan. På spåren kan vi se att både hästar och älgar  tassat här före oss. Snart ljusnar det mellan träden och vi kommer ut på öppen mark igen. Nu springer vi på grus och en mäktig orange ek lyser upp vårt synfält för en stund. Vilket träd, en riktig jätte.

Alldeles efteråt tar vi vänster på grusvägen, några betande köttdjur gör oss sällskap och springer med så långt deras hage räcker. Klart att de vill följa med och utforska de fina lederna i Sundals ryr, vem vill inte det?

Benen fungerar, fötterna trummar på mot vägen, hjärtat dunkar, lungorna fylls med syremättad  höstluft och det regnar inte! Kan man begära mer av livet? Just nu känns det som att allt är fulländat. Fast lite nyfiken på vad som finns bakom näst krök är jag förstås. Vi kommer ut på asfaltsvägen, svänger vänster och sedan höger nästan direkt. Tittar man åt vänster ser man ett högt smalt hus. Som ett dass för extra långa personer? Men det är det såklart inte, det är skjuttornet på skjutbanan. Det är här den prestigefyllda skyttetävlingen går av stapeln 1 maj.

Färden går vidare förbi några hus och in i skogen. Vi stannar och dricker vattnet som vi haft med oss, enligt kartan har vi nu kommit halvvägs. Strax efter rinner en stor bäck under vägen, just i dag rinner det förresten bäckar överallt.

Vi kommer till Snappan, här springer vi på den gamla Värmlandsvägen. För länge sedan var den bästa alternativet om man skulle färdas från södra Värmland till Uddevalla. Hösten har strött ett tjockt täcke löv på stigen och på stenmuren jämte vägen är varenda sten klädd med mossa. De ser mjuka ut. Historiens vingslag sveper över oss och vi tänker på hur det var att färdas här för länge sedan. På den tiden då järnhjul var vanligare än lättviktsskor. 

Vi kommer ut på grusvägen som går upp till Granan. Här väljer vi vänster och efter en stund springer höger in på Bustugeleden. Gran-korta barr, tall-långa barr, det vet väl alla. Men vid Bustugan växer träd med mittemellan-långa barr? Platta barr, silverfärgade barr, träd med svarta kottar osv, detta måste vara himmelriket för den botanikintresserade. Himmelriket för rådjur verkar det vara här också. Totalt har vi räknat till 12 hittills.

Vägen blir till en stig som fortsätter genom skogen. Här och där är det riktigt lerigt, men vi är för länge sedan blöta och smutsiga så det gör ingenting. Det är lättsprunget, väl snitslat och hela rundan har varit ganska platt så än finns det krafter kvar. Vi springer förbi några små igenväxta åkerlappar, här låg en gång Anna Hansson stuga. Kvinnan som 1967 var vilse på fjället i 11 dagar, innan hon hittades. Om henne finns mycket att berätta, men det får vi ta en annan gång.

Ut på öppna åkrar igen. Vi går försiktigt över den hala träbron, allt regn har gjort bäcken till en fors och det är inte lockande att halka i. Tre rådjur hoppar iväg 13, 14, 15… har vi totalt räknat till under vår utflykt. Nu är det bara upploppet kvar innan vi är tillbaka där vi började.

Framme vi asfaltsvägen summerar vi drygt 10 km lättlöpt terräng, det har varit lätt att hitta på de väl utmärkta lederna, en runda som alla borde unna sig med andra ord.

Rapport från leden del 3

Av , augusti 26, 2012 8:14 e m

Måndag, regn och för de allra flesta var semestern slut. Inte årets roligaste dag med andra ord. Tveksamheten var stor. Ska jag, ska jag inte. Men ingenting har någonsin blivit sämre av frisk luft, därför föll valet till slut på ”jag ska”. Det visade sig vara ett mycket lyckat val.

Bilen parkerades på den nya parkeringen vid Bollungen. Skorna knöts med dubbelknut och dottern knäppte på gps-klockan. Ungdomar har ju inte riktigt förstått det där med att låta saker och ting ta den tid det tar, att springa utan att klockan är på går inte an. Dagens tur ska gå till Bollungsåsen, Granan och tillbaka till Bollungen. De ljusblå prickarna på  kartan betyder att den inte får ridas, men till fots eller med cykel går det bra.

Uppför backen och sedan höger, en tydlig pil visar vägen. Det går fortfarande uppför men nu med gräs under skorna. Strax sluter sig skogen och vi befinner oss på den mysigaste lilla skogsväg man kan tänka sig. Över en liten stenbro, där dagens regnande gjort vattnet livligt. Det börjar bli jobbigt fast  stigen är så fin, så jag vill inte att den ska ta slut. Men inget varar för evigt. Skogen övergår till ett hygge. Men vad är det där? Egyptens pyramider? Här?

Nej, såklart att det inte är några pyramider. Bara helt vanliga högar av krossat berg i Kärrs bergtäckt. Vi passerar en grusväg, men väljer att fortsätta leden rakt fram. Stigen blir lite smalare och ringlar sig fram genom skogen igen. Nu ser vi den första svarta pilen under vår strävan att utforska lederna, det måste undresökas.  

Bara ett stenkast bort finns ett litet gulligt timrat vindskydd. En lukt av ny sågat virke och tjära tyder på att det är nybyggt. Utsikten över slätten och över kärrs bergtäckt breder ut sig nedanför. Kommer man hit under arbetstid kan man se krossverk och lastmaskiner arbeta. Men nu är allt tyst, vi beundrar utsikten en stund och springer sedan tillbaka till leden. Nästa gång jag kommer hit ska kaffetermosen vara med.

Den mjuka, fina skogsstigen fortsätter ringla sig genom skogen, nu går det nerför, regnet har upphört och benen känns lätta. Underbart!

Oj, där är en svart pil till. Den pekar mot grottorna, det vet jag sedan tidigare. Väl värda ett besök, men inte i dag. Ett ganska okänt djungelordspråk lyder ”har en gammal tant fått upp farten i nerförsbacken är det bäst att inte försöka stoppa henne” Därför fortsätter vi.

Ett annat välkänt uttryck är ”underbart är kort” och det gäller även här. Allt för fort tar den härliga stigen slut och vi är ute på grusvägen. Här skulle vi kunna fortsätta rakt mot Snappan och västra Bleken men det sparar vi till en annan dag. Vänster och uppför får det bli. Uppför, uppför och uppför. Hjärtat bankar. Benen som nyss känts så lätta fylls med mjölksyra eller är det möjligen sommarens alla fikastunder som gjort dem så tunga.

Äntligen uppe vid Granan. Den jobbigaste delen är över och grusvägen är mjuk och springvänlig av regnandet. Som en återbetalning av all kraft vi fick lägga i uppförsbackarna går det nu lätt nerför. Vi möter en vit skogssnigel, den verkar betydligt fredligare än sina bruna kusiner som invaderat bygden. Kilometer läggs till kilometer, till slut tar grusvägen slut och vi kommer till asfaltsvägen, nu är det bara en lite bit kvar så är vi tillbaka där vi började. Lite tröttare men mycket nöjdare. Gps-klockan visade exakt 7 km. En verkligt trevlig runda som varmt kan rekommenderas.

Rapport från leden del 2

Av , juli 14, 2012 8:41 e m

Vet egentligen inte om jag kan kalla det rapport från leden denna gång, eftersom jag inte är säker på att det var någon led vi sprang på. Tanken var att dagens etapp skulle gå från Nuntorp via Ryr, gamla kyrkan, myregatan och hem till Sallebyn. Ett så kallat hemlängtans-pass, där man inte springer någon runda utan bara hemåt.

Kartan memorerades och beskrivningen lästes i vanlig ordning hemma vid köksbordet. Jag brukar inte ta med den, det känns ändå som att det mesta av stigarna och vägarna är hemmaplan och helt vilse borde man ju inte kunna komma så nära ”hemma”. Men så fel man kan ha…

Janne körde Lisa, mig och en hund till Nuntorp. Nu har vi återigen två hundar men den lilla har än så länge fullt upp med att bita sönder tidningar och äggkartonger och kan inte följa med på några längre sträckor än på ett tag.

Det var inte helt enkelt att hitta rätt bland alla byggnader på skolan, eleverna blir visst färre och färre, men husen blir fler och fler. Vi hittar inga markeringar men enas till slut om att ta en grusväg som går åt vårt håll. Skönt lättsprungen med gräs i mitten. Det känns bra att komma igång. Förbi en hage med kvigor, sedan blir vägen mer och mer igenväxt. Ännu har vi inte sett till en enda röd markering.  Vägen delar sig, höger eller vänster, vi utnyttjar vår första livlina 50/50 och väljer höger. Vägen blir en stig och stigen blir mindre och mindre. Nu har vi tistlar och nässlor upp till midjan. Höger kanske inte var det bästa val vi gjort, inte att välja kortbyxor heller.

Den nästan obefintliga stigen går nu genom ett aspsnår som är högre än oss. Men känslan säger att vi är på väg mot Sundals Ryr, till slut öppnar det sig och vi kommer fram till en havreåker, stigen är nu helt borta och vi också ? Vi konstaterar att vi är någonstans mellan Frändefors, Brålanda och Sundals Ryr,  men hur vi ska ta oss hemåt?  Dags att utnyttja livlina två. Ringa en vän. Hallå, vet du var vi är? Vi ser röda kor, en Fergussontraktor  och en gödseltunna av märket Olby? Svaret blev lite svävande och gav inte så mycket till ledtråd. Vi tog en klunk vatten ur flaskan, slog våra kloka huvuden ihop, odal-tornet är till höger och kroppefjäll är till vänster, vi följer diket utmed havreåkern fram till en skogsdunge. Efter dungen får vi syn på en grusväg som av allt att döma går hemåt. Äntligen får vi lite fart och kan springa igen. Nu känner vi ingen fler och fler riktmärken. Sista livlinan, att fråga publiken, i detta fallet en ko, behöver vi inte utnyttja för nu ser vi gamla kyrkan.

Vid kyrkan visar klockan att vi sprungit 4.2 km, exakt så långt som beskrivningen säger att Nuntorpsleden är, men någon led har vi som sagt inte sett till. Nu är det asfalt men i vägkanten växer massor med mogna smultron så det blir inte mycket sprunget ändå. Detta är belöningen för de tidigare strapatserna. Vid infarten till Sallebyns snickeri ser vi den första röda markeringen. Nu är det bara den mysiga Myregatan kvar så är vi hemma.

Hemma konstaterar vi att vi tagit oss 7.4 km. Så vitt vi kan se har vi följt de röda prickarna på kartan ganska exakt, trots att vi inte såg till någon led. Vi har sett 15  röda markeringar som alla satt på den sista kilometern. Men vi hade tur med vädret och smultronen var underbara!

Rapport från leden 1

Av , juni 17, 2012 7:05 e m

Som ett utmanande nyårslöfte, fast det inte var nyår, kom tanken om att till fots ta mig runt alla sträckor av de nya lederna. Sagt och gjort, om jag inte bryter något ben ska jag innan året är slut ha avverkat alla delarna av leden. Här kommer rapport 1 från er löpande reporter, med dottern som springsällskap.  

Söndag och regnet har strilat ner hela förmiddagen. Men prognosen lovar bättring så på eftermiddagen knyter på oss skorna och stoppar en peng i fickan. Dagens etapp är tänkt att gå Sallebyn-Näset-Evenstorp-Bollungesjön-Klypan-Hägnan och hem till Sallebyn igen.

Vi börjar den invanda vägen till Näset, den känns som vanligt och bjuder inte på några nyheter. Men vyn med Kroppefjäll i horisonten tröttnar man aldrig på. Benen är pigga, regnet har upphört och en Söndag i Juni kan nästan inte vara bättre. Efter den lilla backen upp till Näset fortsätter vi rakt fram på leden istället för att springa vänster som vi annars ofta brukar. Det är blött i gräset och under den följande kilometern ser vi inte mindre än 5 harar som lekfullt hoppar åt alla håll.

Vi springer med försommaren grönskande runt oss, allt är stilla och lugnt tills plötsligt en stor trana flyger upp alldeles intill stigen. Strax efter får vi se en råbock gå och beta. När vi kommer ut på Evenstorpsvägen gör vi en liten avstickare från leden och springer fram till halloncafét. Sofia serverar kaffe och muffins som smakar underbart. När vi springer iväg igen ångrar jag lite att jag inte åt en hallongrotta också. Inte för att jag behövde kalorierna utan för att några irriterande småpengar nu skramlar i min ficka.

Höger in i skogen och vidare mot Bollungesjön. Här är det riktigt blött och lerigt på sina ställen, men över de värsta surhålen ligger det spångar. Tänker man vandra denna del av leden är stövlar att rekommendera, tills den nygjorda stigen har ”satt sig”. Men vi springer och stövlar hade inte varit något för oss. Terrängen är här lite tuffare, hjärtat bankar, lungorna kräver mer luft och svetten lackar i pannan. Till slut är vi framme på den mera lättlöpta stigen på östsidan av Bollungesjön. Här väljer vi vänster. Fin stig, nerförsbacke och känslan av att springa i en grön tunnel, där träden på båda sidor sträcker sig över vägen är härlig.

Såsmåningom kommer vi ut på grusvägen som ska ta oss mot civiliserade trakter igen. När vi passerar Klypan tittar solen fram bakom molnen, fortfarande finns energi kvar från fikastunden, livet leker. Slät väg kräver ingen tankeverksamhet om var man ska sätta fötterna, vi passar på att titta på det fina runt omkring. Vattendropparna i gräset glittrar och det ångar upp fukt från åkrarna när solen värmer marken. Magiskt. I Hägnan svänger vi av mot Näset och sista biten hem känner vi oss riktigt nöjda över att kunna springa på en av de bästa platser som finns. Väl hemma visar gps-klockan 13,3 avverkade km som vi med största säkerhet snart kommer och springa igen.

Panorama Theme by Themocracy