Dagarna är korta, snart är årets mörkaste tid här. Slumpar det sig så att ledighet och sol infaller samtidigt, måste man helt enkelt passa på att vara ute en stund. Rundan runt Bollungesjön är ett trevligt sätt att få frisk luft, motion och ljus på samma gång.
En del av Sundals ryrs leden går på den östra sidan av Bollungesjön, där är det snitslat med röda markeringar som på alla andra leder. Men det går en väg också på den västra sidan! Även om denna inte är utmärkt på led-kartan kan man använda den, om man bara respekterar allemansrätten, d v s inte störa och inte förstöra, precis som på alla andra ställen i naturen.
Det är en kall söndag i slutet av november, i skuggan biter sig rimfrosten kvar i gräset och på vattenpölarna ligger en tunn hinna av is, men sjön är fortfarande öppen. Jag utgår från Bollungens badplats, uppför backen och tar sedan grusvägen åt vänster mellan husen för att komma motsols runt sjön, allt för att få så mycket som möjligt av den livgivande solen.
För någon månad sedan var naturens färger gult, orange och rött, nu har alla nyanser av brunt tagit över. Lungorna fylls med frisk kall luft i samma takt som fötterna rör sig över de prasslande löven som täcker marken. Det luktar jord och skog, små bäckar porlar ner från berget på min högra sida. Dagen är kort, solen ligger bara en liten bit över horisonten fast det är mitt på dagen. Den lyser mig rakt i ansiktet och strör glitter i sjön. November får ta mycket skit som den tråkigaste av månader, men denna dag finns det inget att klaga på. Allt är så bra som det kan bli.
Efter ett par kilometer blir grusvägen en skogsväg. Träden bildar en tunnel dit solen inte når, men man skymtar ljuset vid tunnelns slut. Ben, lungor och hjärta arbetar på, det är en härlig känsla när allt fungerar. Hittills har det gått lätt att springa och när jag kommer till trädtunnelns slut är jag framme på platsen som heter Paradiset, utan att varken ha behövt stå till svars inför Sankte Per eller gå genom någon skärseld. Åkrarna sluttar ner mot sjön och på andra sidan bildar skogen en mörk kuliss. Det är en fridfull plats som lever upp till sitt namn.
En bit bort ser jag en kvinna på promenad med sin hund, hon är på väg åt ett annat håll. På lederna ser man ofta spår efter andra, fotspår, cykel spår och hovspår. Men det är verkligen inte trångt på de nästan 10 mil som utgör Sundals ryrs aktivitets led. Man blir glad när man ser någon. Känner samhörighet. Vi vinkar åt varandra, för så gör man på landet.
När vägen delar sig svänger jag vänster. Det börjar gå lite uppför men jag kämpar på. Så prasslar något till vid sidan om mig, 10 meter från vägen går ett brunsvart vildsvin och letar i de torra löven. Den tittar upp. Hon är stor, kanske 80, 90 kilo. Så får jag se ännu en, den är bara hälften så stor. Båda två får fart och travar iväg med svansarna rakt upp. Mitt första vildsvinsmöte är över på mindre än en halv minut. Jag föredrar tama grisar, vill inte ha trädgård eller åkrar uppbökade och vill inte riskera att de tama blir smittade av någon vild svinpest, men det är ändå fascinerande att se vilda djur i naturen.
Nerför stora paradisbacken får jag upp farten ordentligt. Hade tänkt ta ett kort på fikabordet vid sjöns sydspets, men när jag kommer ihåg det är jag redan förbi. Tankarna vandrar iväg som de ofta gör när man springer, enkelheten i att taktfast sätta en fot framför den andra, igen och igen. Andas in och ut, in ut. Som meditation. Tid för sig själv. Tid att låta tankarna slippa loss från den inrutade vardagen och vandra genom skogar och över fjäll. Tid att låta ögonen blicka längre än till nästa skärm och istället se mot horisonten. Tid att ta djupa andetag och låta axlarna sjunka.
Jag svänger av från vägen och in på den markerade leden som gå på östra sidan av Bollungen. En gräsbevuxen stig. Förvånansvärt torrt för årstiden. Jag kommer fram till foderhäcken där rådjur och andra djur kan matas på vintern, men nu finns det fortfarande gott om ätbart för dem i naturen. På lingonriset ser jag till och med några bär som envist hänger sig kvar.
På den östra sidan är skogen mörkare, solen kommer inte åt. Men fikaplatsen, med utsikt över sjön, är ljus och inbjudande. Men någon paus är det inte läge för i dag. Det känns snabbt kallt när man stannar, vinden biter i kinderna om den får chansen och när jag andas bildas det vita moln, så jag fortsätter. Skogen öppnar sig, solen lyser på byn Bollungen. Det ser idylliskt ut och nu är det bara en liten bit kvar innan jag är där. Jag hukar mig under bommen och så är jag ute på asfaltsvägen. Nerför, genom de skarpa kurvorna och så är jag tillbaka vid parkeringen. Alla vägar och stigar har sina speciella egenheter. Vissa rundor bjuder upp till kamp, några är lätta, platta och invanda, några är slingrande med lömska rötter och gropar, rundan runt Bollungen kan klassas som den med de finaste vyerna. En 8 km lång, lättillgänglig naturupplevelse som kan bjuda på oväntade möten….
/Susanne Borssén
.