8 mars, internationella kvinnodagen, vad passar väl bättre än att skriva om en fantastisk kvinna.
För några år sedan fick jag höra delar av en historia som jag haft svårt att släppa. Lösryckta fraser om seglingar runt jorden, storm och fartygsförlisning. Ord som trasig räddningsflotte, varken vatten eller mat och hungriga hajar i vattnet, hörde jag. Sedan dess har jag undrat, vad var det som hände? Vad är sanning och vad är skröna? Och hur hamnade hon i Sundals ryr. Det är ju en bit mellan Västra blekan och Stilla havet.
Unnur Beck, försvenskat blir det ”Unni”, är född på Island 1943. Som ung flyttade hon till Los Angeles i USA och började arbeta på ett ålderdomshem. Hon träffade en dansk sjöman, tycke uppstod och hon flyttade med honom till Danmark. Han övertalade henne att ta jobb på en båt tillsammans med honom. Unni berättar att hennes första segling gick till Afrika och att man på den tiden mönstrade på för ett helt år i taget. Inte direkt något 8-5 jobb alltså. Hon städade, tvättade, lagade mat och diskade. Besättningen bestod av 36 män och Unni. Båten var gammal och dålig och det fanns inte något lås på dörrarna till varken toalett eller dusch, så hennes fästman fick hålla vakt utanför. Unni berättar om kackerlackor och knivslagsmål i hamnar och jag inser att det inte är mycket som kan rubba lugnet hos denna starka kvinna.
Så tar hon fram ett album fyllt med tidningsurklipp och börjar allvarligt berätta om en annan resa. Den med fartyget ”Heering Kirse” som förliste när de seglade från Mexico till Japan. Bara en vecka efter att man lämnat hamnen, när de befann sig 1000 sjömil nordväst om Honolulu, råkade man ut för ett hemskt oväder. Det blåste orkanvindar och vågorna var 10-12 m höga. En lucka i ett lastrum slogs sönder av de kraftiga vågorna och lasten som bestod av majs försköts. Fartyget kantrade över på sidan, lade sig i 45 grader och började ta in vatten. Den 9/12 år 1971 klockan 13:40 sände man ut SOS signaler och hoppades att dessa skulle uppfattas av någon. Unni berättar att det gjorde detsamma om man gick på väggen eller golvet, allt lutade och allt var halkigt av vatten. Fartyget krängde i de höga vågorna och lutade så mycket att det var omöjligt att få ner livbåtarna. Kapten Hansen gav order om att ta på räddningsvästarna och att de skulle bege sig akterut och inta räddningsflottarna. Det var jättesvårt att ta sig dit i den starka vinden, när skeppet höjde sig upp och ner 10-15 meter. Alla var dessutom barfota eftersom man inte fick ha skor i gummiflottarna.
På denna resa bestod besättningen av 6 kvinnor och 30 män och det beslutades att kvinnorna skulle i den första räddningsflotten. Håren reser sig på mina armar när Unni berättar att man fick hålla sig i ett rep, ungefär som en lian, och när man var mitt över flotten ropade de andra att man skulle släppa. Istället för att landa i flotten landade hon i vattnet. En svensk sjöman lyckades få tag i henne och få upp henne i flotten, annars hade vi inte suttit i hennes hemtrevliga kök och druckit kaffe nu. Hon pekar på en bild i albumet, det var han som räddade mig, säger hon.
Så började ett par fruktansvärda dygn för de 12 i räddningsflotten. Först måste man paddla så långt ifrån fartyget som möjligt för att inte sugas med ner när den stora båten sjunker. Man klarar det med nöd och näppe. Nästan direkt börjar gummiduken som utgör golv, gå sönder. Man försöker täta med sina kläder, men det är lönlöst och det kommer in vatten oavbrutet. Vi öste och öste hela tiden, om vi hade slutat bara för en stund så skulle vi drunknat allihop, läser jag i en av tidningsartiklarna. I flotten skulle det funnits vatten, proviant och nödraketer, men det fanns inget förutom lite, lite vatten. Mindre än en liter, som de tolv hade att dela på. Stormen fortsatte, man översköljdes av vågor, många var sjösjuka och kräktes, man höll sig fast i flottens gummiringar eftersom golvet nu var helt trasigt och man öste hela tiden. Så fruktansvärt det måste ha varit.
Till slut lugnade sig stormen. En bit ifrån flotten ser man nu de blanka fenorna på hajar som kretsar runt dem. Hungriga, törstiga, frusna och trötta fortsatte de ösa vatten. Jag frågar vad man tänker på i en sådan situation och Unni säger att hon inte tänkte på om hon skulle dö, hon tänkte mest på sin pappa och om de där hemma visste vad som hänt. Unnis fästman var med på samma flotte, men för en av de andra kvinnorna var oron stor, eftersom hon inte visste vad som hänt med sin man.
SOS signalerna hade tack och lov nått fram till Hawaii och efter två dygn drivandes på stilla havet, såg de flyg som letade efter dem. Man försökte påkalla uppmärksamhet genom att göra solkatter med en spegel, men planet flög vidare och man trodde inte man blivit upptäckta. Men det hade man. I Unnis album är alla urklipp och kort svartvita, alla utom ett. Det här är världens vackraste båt säger hon och visar färgbilden på den norska båten ”Puna” som räddade dem.
Ombord på ”Puna” fick man vatten och mat, man fick duscha och det lånades ihop kläder till dem. Ett dygn senare fick man reda på att ytterligare 19 man från ”Heering Kirse” räddats från en annan gummiflotte, av ett fartyg i närheten. Nu seglar man mot japan, där rederiet ser till att de blir inkvarterade på lyxhotell. Unni skrattar lite när hon berättar att personalen tittade misstänksamt på dem när de kom där i sina udda, lånade kläder. Att hitta skor och kläder i Japan som passande i storlek till storväxta nordbor, visade sig inte helt enkelt. Vi fick klämma in fötterna i alldeles för små skor. Men vad gör väl lite skoskav, när man faktiskt lever! Så väl gick det ju tyvärr inte för alla. De sista fem i besättningen, däribland kaptenen, har aldrig återfunnits. Ingen vet vad som hände med dem och vraket ligger så djupt, att man aldrig kommer att kunna få reda på om de kunde lämna fartyget eller om de följde med ner i djupet när hon sjönk.
Före jul flögs man hem till Danmark och kunde återförenas med sina familjer. I januari började sjöförhör och rättegång. Det utreddes om kaptenen eller rederiet gjort något fel. Men ingen blev dömd och vädrets makter går ju inte att åtala. I en månad höll rättegången på. Vad gjorde du sedan frågar jag. Jag mönstrade på igen, svarar Unni, och jag förstår nu innebörden av att sitta upp i sadeln igen, efter att man trillat av. Hon är tuff som en isländsk vikingakvinna.
Men hur hamnade du i Sundals ryr? Min mans syster bodde i Ör och vi tyckte det var fint. Så när vi fick möjlighet köpte vi hus här och jag har blivit kvar. Jag gick i land 1981 efter att ha seglat flera varv runt jorden och sedan har jag arbetat i hemtjänsten, tills jag blev pensionär. Hon har en son, två barnbarn och två barnbarnsbarn på Island, som hälsar på henne ibland.
En fantastisk historia och en fantastisk kvinna. Island, USA, Danmark, de sju haven och nu den fina, välskötta lilla gården i Västra bleken. Jag dricker ur mitt kaffe och tänker att när man hittat rätt, så ska man stanna upp och sluta leta…
/Susanne Borssén
.
Comments (0) 
Themocracy