När hösten gör oss tunga i sinnet, dagarna är korta, allt känns hopplöst och det är en evighet till våren. Då, just då är den rätta tiden för att plocka fram sommarens finaste minnen och drömma sig tillbaka. Från den grå november till en ljus sommarkväll i Juli.
Dagen hade varit varm men kvällen kom med lite svalka och då infann sig även orken att ta sig för något. Kartan över lederna studerades och vi valde snabbt bort alla delar som innebar för mycket väglöpning. Skogen lockade med sig friskhet och sin skugga. Valet föll på paradisleden. På den lilla infällda kartbilden väljer vi att springa den röda slingan. Kvällen är lång och ljus, den grönprickade genvägen sparar vi till en annan gång.
Bilen parkerades på parkeringsfickan utmed vägen i södra änden av Bollungesjön. Genast insåg jag att denna runda skulle bli jobbigare är jag först trodde. Första backen kan knäcka vem som helst. Men ett löfte är ett löfte, ”alla delar av leden till fots” hur mycket svett och möda det än ska kosta.
Dunk, dunk, dunk, hjärtat låter som en stångjärnshammare i bröstet innan ens halva backen är avklarad. Lungorna skriker efter mer luft. Ingen mjukstart direkt. Sista biten upp väljer jag att gå, mjölksyran har redan invaderat mina ben och än är det många backar kvar på denna runda. Stannar och pustar i toppen av backen, vem kom på att göra den så brant? Efter backen fortsätter vi höger, det sluttar lite lätt utför och en livgivande bäck porlar jämte vägen, krafterna återvänder. Hoppet om att jag kommer överleva även denna tur kommer tillbaka.
Paradiset, namnet stämmer väl överens med platsen. Otillgängligt men underbart vackert. Den röda stugan med skogen i bakgrunden, en grön sluttning ner mot Bollungesjöns spegelblanka yta, så rofyllt och nästan lite sagolikt, precis som ett, just det… paradis!
Men vi ska vidare, uppåt, uppåt. Stigen är lättsprungen trots att vi avverkar höjdmeter efter höjdmeter. Förutom skogens ljud hörs bara våra andetag. Sida vid sida springer vi tysta när plötsligt dottern sträcker ut en arm och stoppar mig. Jag följer hennes blick och upptäcker älgen som står en bit från stigen. Det är varmt och jag har bara på mig ett linne utan fickor, därför springer jag med mobilen i handen. Vilken tur. Försiktigt tar jag upp den och hinner ta ett kort innan älgdamen värdigt glider iväg in i skogen.
Små svettdroppar rinner nerför ryggen. Men nu är vi snart uppe på högsta toppen. Gullstenen. Vi kan välja att ta oss upp för bergsbranten med hjälp av repet eller att följa stigen runt upp på höjden. Det får bli bergsbranten.
Det är nu vi får belöningen för backarna. En fantastisk utsikt breder ut sig nedanför berget. Vädret är klart och vi stannar en stund och tittar. Har man en ryggsäck med fika med sig är det bästa platsen att ta en paus på. Vi har ingen fika men stannar en stund ändå, det är svårt att säga varför men man dröjer sig gärna kvar på vissa platser, kanske finns det en oupptäckt gen i den mänskliga kroppen som dras till storslagna vyer.
När vi fortsätter ser vi massor av vita bollar med ängsull. Några små granar ser ut som om de vore pyntade av de vita tussarna. Gulligt! Nu väntar en önskestig, ringlande, mjuk och sluttande neråt. Bättre kan man inte få det. Den övergår i en skogsväg med gräs i mitten. Lättsprunget, men i hastigheten sväljer jag en fluga och får stanna och hosta en stund, (det händer aldrig i november) i övrigt flyter allt på. Strax innan vi kommer tillbaka till toppen av den branta backen som vi började med, svänger vi in höger i skogen. Det är en sak jag måste visa dottern, hon var inte var med när byalaget hade vandring här för ett par år sedan och har inte sett den, jättegranen. Det finns inte en chans att krama runt den mäktiga stammen.
Nu väntar bara upploppet ner till bilen. Föga förvånande känns backen är mycket, mycket lättare åt det här hållet!! och när vi är nere visar gps-klockan på 4,5 kilometer.
En härlig del av leden som jag varmt kan rekommendera. Utsikten och de fina stigarna betalar ansträngningen mer än väl. En naggande god liten pärla som ingen borde få missa och ett bra minne att ta fram och leva på när hösten känns som tyngst.