I ett strålande väder träffades ett 15-tal vandrare för att följa med Gunnar i Ryr på höstens guidade vandring. Vi utgick från Brolins gårdsplan i Lersäter och dagens mål var bland annat att titta på två intressanta gränsmarkeringar med namnen Hattesten och Tjuvakistan.
Första anhalten var ”Höga berget” där vi konstaterade att allt är relativt, för trots sitt namn är berget inte särskilt högt, bara knappt ett tiotal meter högre än omgivningen. Men ändå var det mycket populärt bland barnen i Lersäters skola att åka skidor och pulka här på vintrarna. Vår vandring fortsatte och vi kom fram till Hattestenen, en gränssten mellan Lersäter och Bön, i litteraturen står den beskriven som en mycket stor sten, men precis som med höga berget kan storleken diskuteras. Däremot har den en ganska lustig form, med lite fantasi kan man lätt få den att likna en hatt. På både denna och flera andra gränsstenar finns det en fyrkant inristad.
Solen värmde, men vattnet klafsade både i och utanför våra skodon när vi gick vidare. Gårdagens kraftiga regn och det faktum att vi gick strax jämte Kärrs-mosse undgick ingen. Men när vi kom fram till Tjuvakistan som är en gräns mellan Kärr och Lersäter, kunde vi sitta torrt och bekvämt och njuta av vårt fika. Sällan smakar det så gott som när man kan sitta ute i naturen. Tjuvakistan är en spricka i berget som troligen fått sitt namn för att man någon gång för länge sedan gömt något här. Det fanns inga skatter eller tjuvgods kvarglömde i den, vad vi kunde se, bara vatten och några kantiga stenar.
På hemvägen stannade vi vid flera gamla torp och fick av vår förstklassige guide höra om spännande och märkliga livsöden. En mycket sorglig händelse inträffade år 1903 på torpet Skogen då två små barn 2 och 5 år gamla dog. För att spara på värmen inne i stugan täckte man delvis för rökhålet i skorstenen vilket slutade med att barnen kvävdes av röken.
Wilhelmere kallades en liten gård på vägen mellan Almerud och Kärrs mosse. Av gården finns inget förutom några stenar kvar. Här föddes år 1857 Johan Wilhelm, gården var fattig så för att försörja sig arbetade och bodde han periodvis i väderkvarnen i Lersäter, där han hjälpte till med att mala grynhavre. Johan förblev ogift och hade inga arvingar. Trots sin torftiga tillvaro donerade han när han dog år 1933, pengar till de fina glasmålningarna på korfönstren i Sundals ryrs nya kyrka. Som tack lät församlingen resa en gravsten på hans grav.
Efter en mycket trevlig och givande vandring tackade vi Gunnar och trots idel solsken är jag ganska säker på att flera av oss fick åka hem och torka strumporna, eftersom vi inte hörsammat hans rekommendation om stövlar 🙂