Entusiastiskt tackade jag ja, då tillfrågad om jag kunde skriva om Hubertusjakten på byalagets hemsida. Föga anande att jag skulle få expertkonkurrens. Ttela var på plats för att göra ett reportage. För att klara pressen från pressen försöker jag ignorera stressen från pressen med denna versen. Jag ber om ursäkt för ingressen och ber er ha överseende då undertecknad är obildad och pressen bildad. Det ger bildligt talat en ojämnhet mellan vågskålarna men det överlåter jag till läsaren att bilda sig sin egen bild om. Nu nog om detta.
En härlig promenad med min ständige vapendragare Kollie i det vackra höstvädret genom ett färgsprakande Sundals Ryr ledde oss till skådeplatsen för den stora händelsen. Smedstorpet hade gästvänligt slagit upp portarna och upplät delar av sina ägor till evenemanget. Man hälsade alla tillresta välkomna, från när och fjärran, för att beskåda och vara delaktiga i detta fantastiska evenemang. Vi anlände, jag och Kollie, till Smedstorpet precis då starten gick för den första klungan. Kvar på gården blev några åskådare samt inte minst de som försedde alla med fika, grillad korv och andra förnödenheter. För att inte tala om alla välvilliga händer som klappade Kollie. Vid upptäckten av detta Mecca ansåg Kollie att här kunde vi slå rot ett tag och njuta.
Tävlingsledare och initiativtagare Paulina Olensson hade bråda dagar innan själva tävlingsdagen. All logistik skulle fungera. Det skulle samlas in pallar, tunnor, höbalar till hindren. Det skulle bakas, informeras och tas emot anmälningar. Markägarna skulle också tillfrågas för att få lov att använda deras mark. Nästa år, säger Paulina, ska jag börja mycket tidigare och ragga mer hjälp. Att sätta upp hinder är ett tungt arbete. Pär, hennes man, välkomnar mer hjälp å det varmaste. Jag kan säga att jag förstår honom. I egenskap av ovärderlig hjälp åkte han i skytteltrafik mellan bland annat hemmet och Smedstorpet för att hämta nödvändig rekvisita och eftersom vi är grannar gick han, under min fyra km långa promenad till evenemanget, i repris så många gånger att jag nästan trodde att vi gick i sällskap.
Under morgonen för självaste dagen D stannade Paulina till hos undertecknad för att plocka med sig lite bord och stolar. Jag gick ut med den lilla laddning kakor jag bakat och tittade rakt in i ett leende så stort att inte ens självaste Mick Jagger skulle kunnat slå det och han är väl utrustad för att kunna lyckas. -Härligt, idag är det dags sa jag och ett underbart väder är det dagen till ära. -Ja replikerade en sprudlande Paulina och innan jag visste ordet av var kakor, bord, stolar och tävlingsledare med följe borta. Kvar stod jag och en fråga infann sig i min tankeverkstad. -Hon var väl inte angripen av magknip? Jag erinrade mig de gånger kollegor i förbifarten sagt till mig -Vad glad du ser ut! Det är ju snällt, kan jag tycka, men ibland har jag burit på en hemlighet. Ibland vid dessa tillfällen har jag lidit av just magknip och med anledning därav haft en min som gjort att det sett ut som om jag lett brett. Nåväl, jag väljer att tolka Paulinas leende som ren glädje.
Då starten hade gått för första klungan fick vi kvarvarande roa oss själva. Man kunde fika och umgås. Rävsvansen placerades strategiskt i skogsdungen och en timme förflöt ganska snabbt och vi började fundera på om klungan strax var på gång. Upploppet var placerat så att deltagarna skulle hoppa över hinder och sedan skulle mastern vinka förbi dem och de som tagit hindren kunde tävla om trofén. I vår väntan på klungan, då vi började bli otåliga, bjöds det ofrivilligt på lite dramatik. Plötsligt får vi på långt avstånd syn på en häst utan ryttare. Rådiga personer agerade snabbt. Man for med bil efter hästen som tagit sig upp på vägen och börjat trava åt motsatt håll. Vi på åskådarplats långt uppe vid målgången kunde se mastern rida i full galopp efter rymlingen. Lång väntan gav äntligen lugnande besked. Både ryttare och häst var oskadda. Båda blev väl omhändertagna och dramatiken slutade därmed lyckligt. Hästen var troligen på väg hem till Vara, fick jag höra sedan. Segern i denna klass gick till Jenny Olofsson. Grattis till ett väl genomfört lopp! Sedvanlig rosettutdelning genomfördes efter båda loppen.
Efter en välbehövlig lunch på grillad korv och vila, var det återigen dags för mastern att stiga upp på hästryggen. Denna gång var det dags för de mer vana ryttarna. Starten gick och klungan ryttare skulle rida 15 kilometer i varierad terräng och över utplacerade hinder. Nya åskådare var på plats och återigen blev det utrymme för fika och umgänge. Efter ungefär två timmar siktades klungan och spänningen steg. Man började med mastern i täten, ta sig över hindren och plötsligt gav hon tecken för upploppet och jakten på den efterlängtade rävsvansen var ett faktum. Detta var första gången jag varit med om denna typ av evenemang och jag måste säga att det är otroligt mäktigt att se alla dessa vackra glänsande ekipage (12 st) komma ridande i full galopp emot oss i publiken. Jag befann mig rakt framför målgången då ryttarna kom i full galopp. Jag vill här inflika att jag har full respekt för både ryttare och häst och just detta samspel, då tolv ekipage kom stormande i full galopp i ganska tät klunga rakt emot mig, var oerhört mäktigt att se. Jag uppfylldes av ödmjukhet inför det samspel jag åsåg mellan ryttare och häst samt ekipagen emellan. Fantastiskt! Jag vill rikta ett tack till ALLA som deltog samt till Sundals Ryr som levererade, för att jag fick uppleva detta! Segern och därmed trofén dvs rävsvansen, gick till Josefine Söderqvist. Stort Grattis till segern och väl genomfört lopp!
Jag lovade också Paulina att, å hennes vägnar, rikta ett STORT TACK till alla markägare som upplät delar av sin mark till detta och som därmed gjorde det hela möjligt. Alla vi som var där och förhoppningsvis ännu fler välkomnar detta som ett återkommande inslag i det årliga Sundals Ryrska programmet och lyckligtvis så även Paulina.
/Marjukka Sagesjö