Det var tidig morgon, andra måndagen i oktober, fortfarande låg mörkret tjockt ute. Alla förberedelser var klara, ryggsäcken stod vid dörren, bössan likaså. Vid middagstid skulle hela laget träffas i stugan, men första dagens morgon satt alla stilla på pass, precis som de alltid gjort. Han skulle som vanlig ta sin cykel några hundra meter till det gamla ödetorpet.
Det var kallt i luften och vit dimma bildades när han andades, det skulle bli en fin dag. Inte ett ljud hördes när han trampade iväg på gräsvägen. Han lutade cykeln mot det gamla äppleträdet och gick mot älgtornet en bit därifrån. Fortfarande var det mörkt. Han frös om händerna. De nya fina vantarna han fått av dottern i födelsedagspresent låg hemma, de kändes för fina för att börja använda. De gamla som hade hål på flera av fingrarna värmde inte mycket, men fick duga ett tag till. Han hällde upp en kopp kaffe, det kände skönt att hålla i den varma koppen. I ryggsäcken låg några rejäla limpsmörgåsar, både med stekt ägg och med falukorv, dem skulle han äta senare. Bössan stod redo jämte honom. Nu gällde det bara att vänta.
Elva stycken hade det blivit genom åren. Nu hoppades han på en till, dussinet fullt skulle sitta fint. Men antalet spelade egentligen inte så stor roll, huvudsaken var att det var fler än vad grannen skjutit, nu låg de på 11 var.
Plötsligt prasslade det borta vid äppleträdet, han satte sig på helspänn och stirrade in i mörkret. Det var ett bra pass, han hade skjutit många älgar här genom åren och de senaste veckorna hade han sett en liten tjur här flera gånger. Äpplena lockade förstås.
Vid horisonten började det komma en liten strimma ljus, men dimman låg tät och det var fortfarande omöjligt att se vad det var som prasslat. Med åren hade ögonen blivit sämre, men händerna var fortfarande stadiga och det var inga problem att träffa papp-älgen på skjutbanan. Nu hörde han det igen, visst knakade det borta vid äppleträdet. Pulsen steg och värmen började sprida sig i kroppen. Han drack upp kaffet och tog försiktigt bössan, osäkrade och lade upp den på tornets kant. När det blev skjutljus skulle han vara beredd.
Han tyckte sig skymta något, kunde det vara pinntjuren han sett tidigare. Allt var tyst men hjärtat bankade av spänning, tänk att det fortfarande kändes så trots att han jagat i många år. Visst var det något borta vid äppleträdet. Nu var han nästan säker. Han tittade genom bössans kikarsikte och hoppades se bättre, men det var fortfarande för mörkt. Han måste ge sig till tåls ännu en stund.
Äntligen lättade den trolska dimman lite och gjorde gläntan mer synlig. Nu såg han den. Under äppleträdet, just som han misstänkt. Visst var det den lille tjuren med pinnhornen rakt ut. Den var lovlig att skjuta och avståndet var inga problem. Försiktigt lade han bössan mot axeln, tittade i kikarsiktet, ännu var det inte riktigt ljust, men han såg tydligt på hornen att det var en älg som var lovlig att skjuta. Ett djupt andetag, han siktade och lät pekfingret sakta krama avtryckaren.
I samma stund som smällen ekade genom skogen insåg han sitt misstag. En svordom kom över hans läppar. Detta skulle han få höra så länge han levde, det förstod han. Ett skott tidigt på morgonen när alla i laget satt stilla och lyssnade hördes av alla. Han klättrade ner från tornet. Samtidigt som solen skickade sina första strålar över ödetorpet knastrade det i komradion, grannen ville förstås veta vem som skjutit, och vad. Men han tänkte inte svara riktigt än, en liten stund ville han ha på sig för att tänka igenom vad han skulle säga.
Med en suck började han leda sin skadeskjutna cykel hemåt.
Alla jägare är välkomna, med eller utan jakthistoria, till skidstugan Granan, onsdag 10/10 kl 19:00. Mat till självkostnadspris, dryck tar var och en med till sig.
En cykelslang och köttet på en 18 taggare är nog lika sega. Men en pinntjur är ingen trofé, som en 18 taggare är.