Älgjakt, för många den viktigaste tiden på året. Midsommar, jul och nyår bleknar i jämförelse. Födelsedagar kan glömmas, men en jägare skulle aldrig missa en älgjaktspremiär. I våra trakter börjar det alltid andra måndagen i oktober. Hur länge man håller på beror på hur marken är registrerad. Allt från 5 dagar till hela februari månad ut förekommer.
En av de första dagarna på årets jakt fick ”hemsidan” följa med Ringedalen-Gullersbyns jaktlag. Laget består av 14 jägare som jagar på 800 ha Kroppefjällsskog. En vuxen älg och två kalvar är årets tilldelning. Nu är alla förberedelser är klara, jakttorn är byggda, passen är röjda, vapenvården gjord och smörgåsarna bredda.
På tisdagsförmiddagen när jag kommer på besök, har laget redan hunnit jaga i flera timmar. Men än har de inte fått någon älg. En tät dimma har satt ett tillfälligt stopp. Laget har i stället samlats vid jaktstugan för att få något i magen och för en strategisk genomgång av nästa jakt. Stämningen är rå men hjärtlig. Lagom till att kaffet och några rejäla falukorvssmörgåsar är uppätna, lättar dimman. Det är en underbart vacker höstdag, löven skiftar i rött och gult. Så fiskar någon fram en kortlek ur ryggsäcken, det är dags att lotta om vem som ska sitta på vilket pass vid nästa drev. Det nummer man får på kortet talar om vilket pass man ska sitta på. Man pratar om namn som inte finns på någon karta, kodnamn för olika platser ”Vita älgen”, ”frisk luft”, ”klämde tummen” och ”grävlingevägen”.
Vi är fyra som ska gå i drevkedjan tillsammans med hundarna Elsa och Valle. Vid ”kastrullen” blir vi avsläppta. Vi placerar ut oss och sedan är det bara att vänta, man får inte börja gå förrän alla passkyttar är på plats. Jag hör hur jägaren närmast mig laddar sin bössa. Nu är det allvar. Så får han klartecken i komradion att alla är redo. Hundarna släpps och vi kan börja gå.
Kroppefjällsterrängen är tuff, bergsbranter och högt ris, upp och ner och inga stigar som skulle kunna underlätta. Plötsligt hör jag Elsa skälla, hjärtat bankar lite fortare, tänk om hon har älg på gång? Så tystnar hon och vi går vidare. Ibland tycker jag det knakar, kanske är det de andra i drevkedjan som jag hör, för någon älg syns aldrig till. Men vi ser spår efter dem och får älgflugor på oss. Det är ett gott tecken.
Efter en knapp kilomerer är vi framme vid den väg som varit vårt mål. Inte heller passkyttarna har sett någon älg, men ingen verkar ledsen för det. Vädret är fint, gemenskapen god, att få en älg är inte allt. Rekreation och naturupplevelse är också en viktig del av jakten. Den allmänna meningen tycks vara att det är bara att försöka igen, någonstans finns de. Hundar, vapen och grönklädda män stuvas åter in i bilarna. En snabb återsamling vid stugan, så ett nytt försök på ett annat ställe.
Älgjakt är tradition och gemenskap, att vara en kugge i det stora maskineriet, en liten del av Sveriges 300 000 jägare, som genom sammarbete förvaltar världens finaste älgstam. Och så förstås att få äta falukorvssmörgås tillsammans med laget, en solig dag i oktober.
Eftersom man inte får önska lycka till i dessa sammanhang, säger jag väl bara ”skitjakt på er” alla jägare!