November är här

Av , november 16, 2014 3:28 e m

November är här. Mörkt, fuktigt och kallt. Vinterdäcken är lyckligtvis på och snart är det dags att ta fram dubben under fötterna också. Annars

Dubb till fötterna

är det risk för halka. I mitten på januari detta året var det halt. Jag hade införskaffat mig dubb till skorna och nu skulle de få genomgå det ultimata testet. Dagen innan hade jag halkat omkring som en smörklick i en stekpanna. Detta återgav jag i följande text;

18/1-2014

Dagens powerwalk blev mer av en ”funny walk”. Först pulsade vi sedan blev det isgata under snön och då bildade vi en käck sekvens. Om någon hade tittat ut vid rätt tillfälle i Östra Bleken denna dag hade denne någon sett;
Först en knäande golden och en svans som plötsligt vispat till. Därefter mig plötsligt göra ”vågen” samt, om personen befunnit sig inom hörhåll, hört mig utbrista -HOU!. Därefter gick jag som om jag haft ”a-stick-up-my-arse” (sv. en-pinne-i-röva). Detta upprepades med jämna mellanrum.
Det, mina vänner, hade varit en stilstudie i ”spattig gång”.
Nu ska jag ut och skotta. Arbetsfördelningen i denna familj blir; hunden ligger i fåtöljen nära elementet (och reser sig för att kolla genom fönstret då och då). Katten kommer att ligga ovanför elementet. Jag skottar.

Promenad 18/1-2014

Under mina promenader ser jag inte så många djur längre, så här i mitten på november. De flesta har gått i ide. Sensommar och tidig höst är en ganska aktiv tid i djurriket liksom vår och försommar. Att gå i naturen dessa tider är spännande. Lägger in ett par ”dagboksanteckningar” från september detta år;

17/9-2014

Imorse krockade jag med en grävling men inte med bilen utan till fots! Detta skedde under den dunkla morgonpromenaden. Den sedvanliga pannlampan på skallen var släckt. Jag hörde ett prasslande i diket och i nästa stund rammades insidan av höger ankel av något hårt och kantigt. ??-!!-förlåt, sa jag i nu nämnd ordning. @#!! sa grävlingen och Kollie sa -vad? Ska vi leka? Sedan skiljdes våra vägar. Jag vet inte om grävlingen fick någon fläskläpp eller bula i pannan, hoppas inte. Själv fick jag mig en upplevelse. Härligt!

28/9-2014

Under kvällens promenad hör jag plötsligt att det brakar inne i skogen. Perifert ser jag en älgko komma springande jämsides med mig och Kollie. Jag stannade och hoppades att den inte skulle tycka att jag var för nära och i vägen så jag tror att jag till och med höll andan. Den verkade tycka att det var bra att jag stannade för tydligen var det till andra sidan vägen den ville för den korsade vägen alldeles framför mig.

Men det mest fantastiska kommer nu. Den hade en årskalv med sig! Så liten, så vacker och så nära. När de var där mitt framför oss på vägen hann jag känna en viss oro för att mamman skulle vilja skrämma bort mig men hon tittade bara på mig och sprang vidare med kalven efter. Jag kunde till och med höra hur liten älgkalven var. Klopp, klopp, klopp lät det när mamman sprang över vägen och sedan kom den lille med klick, klick, klick, klick, klick.Underbart

De djur man ser nu är främst rådjur och några enstaka älgar som nyfiket står och tittar på behörigt avstånd men de flesta ser jag inte eftersom det är så mörkt. Vissa gånger kan jag erinra mig en känsla av att vara bevakad och troligen stämmer det då om man betänker vad som hände 11/9, vilket kan ses nedan;

11/9-2014

Kvällens promenad var kantad av en full måne, ugglor som hoade, tofsvipor som tjoade och en älg som jag inte hade en aning om att den stod där men just som vi skulle passera den fick den för sig att bättre fly än illa fäkta. Jag lättade en halvmeter och hjärtat kraschlandade vid framtänderna. De smälter in rätt bra till bakgrunden när det är dunkelt ute. Hade den stått still hade jag troligen aldrig sett den. Tänk sådana överraskningar man kan stöta på på kvällskvisten.

Nu, då mörkret redan så smått sänker sig vid eftermiddagskaffet hinner jag inte gå kvällspromenaden medan det är ljust. Således får pannlampan sitta på. Dock tänder jag den bara ibland eftersom det blir rykande åtgång på batterier annars. Härom morgonen tände jag den för att se vad det var för mörkt som låg på grusvägen över Västra Bleken, lite längre fram. Det mörka visade sig vara efterlämningarna av en häst som uppenbarligen hade behövt lätta på trycket just där. Jag blev lite full i skratt för i mörkret såg det ut som ett klädesplagg eller något liknande. Jag kom då att tänka på de två åren vi bodde i Göteborg. Jag och Kollie gick ju våra promenader där också. Jag lovar att jag mycket hellre föredrar hästskit på vägen än glassplitter. Varje dag fick man ”kryssa” runt glassplitter så att hunden inte skulle få det i tassarna.

Jag tillhör en av de där tokarna som älskar alla årstider. Framför allt älskar jag att uppleva dem, att vara mitt i dem. Som nu, i november. Mörkret, fukten, blåsten, kylan. Galet, tänker ni, men i detta besvärliga finns en erinran om det njutbara. Speciellt här i våra vackra rofyllda nejder. Jag upplevde det, som under många promenader förr, denna novembermorgon. Under början av min promenad var det bara mulet, blåsigt och lite ”flir” (tunt duggregn). Efter en halvtimme tilltog regnet men då hade både jag och Kollie fått vittring på frukostbordet och vi kände oss stärkta av den halvan av promenaden vi redan genomfört. Lägg därtill de vackra vyer som omger oss under promenaderna. För att inte tala om alla de härliga dofterna som naturen bär under alla årstider. Imorse som så många gånger förr, föll min blick mot Västra Bleken över åkrarna mot Granan (beklagligtvis är inte jag någon bra fotograf men ni ser ändå hur vackert det är trots bildkvaliten). Under helgerna försöker jag, i största möjliga mån, gå under den ljusa delen av dygnet. Fantastiskt vackert! Diset fick Grananhöjderna att se trolska ut. Här och där såg man rök ringla ur någon skorsten och det jag såg erinrar mig om vykort. Det är då jag slås av tanken som värmer hela min kropp. Jag tittar inte bara på vykort. Jag lever mitt i det!

Vy mot Västra Bleken 16/11-2014

/ Marjukka Sagesjö

Lämna ett svar

Panorama Theme by Themocracy