Vaknade till ett lugnt Sundals Ryr. Allt verkade så stilla. Så till den grad att jag kände mig tvungen att kontrollera huruvida det verkligen var sant eller ej. Egon kanske låg och lurpassade bara. Likt en katt som gör sig platt och trampar för att få riktig fart när det är dags. Jag stack försiktigt ut näsan och likaså gjorde hunden Kollie. Vi smög båda fram som för att vara beredda att försvara oss då Egon skulle överfalla oss. Vem är då denne bråkige Egon? Jag ska här presentera er för varandra. Jag kände inte Egon till en början. Under hela lördagen rapporterades det på radion om denne Egon. Det varnades om hans framfart. Det uppmanades att stanna inne om man absolut inte måste ut. Jaja, tänkte jag, ni skrämdes om Svea också. Inte var hon farlig. Det har tyckts mig, på senare tid, att man ropat -Vargen kommer! lite i onödan. Jag talar ju förstås om SMHI’s varningar.
Dock skulle det visa sig att Egon var en vresig typ. På lördagsförmiddagen rapporterades det om översvämningar, strömavbrott och hårda vindar. Jag, som gick omkring i Bollerud kände inte alls av detta. Allt var lugnt och fridfullt, som det oftast är, i Bollerud. Fram mot eftermiddagen började det fläkta lite. Grannen och jag tog en promenad uppåt fjället, med hundarna och vi konstaterade att ”lite fläktar det nog allt”. Antagligen hörde Egon detta och tänkte ge oss på näsan för ”liten fläkt”. Fram mot 17-tiden satte det igång. Jag tänkte tanken att det var skönt att vi har nedgrävda elkablar för då kanske vi får behålla strömmen.
Jag hade knappt hunnit tänka den tanken förrän det började. Strömmen kom och gick så ofta att jag ett tag trodde att vi alla hus gemensamt skickade morsekod för att be om hjälp uppifrån. Det verkade ha nått fram för när jag vaknade på söndagen var strömmen tillbaka. Jag är glad att jag har en vedspis på vilken jag kan laga mat och som kan ge värme. Vid ett tillfälle då strömmen gick var jag på väg nerför trappan. Mörkret blev så överrumplande att jag höll på att ta hela trappen i ett steg, då allt blev svart. Efter det åkte pannlampan på och den fick sitta på hela kvällen. Tända ljus i alla rum, i med nya batterier i radion och fyr i vedspisen gav en mysig om än något orolig kväll. Oron bestod i huruvida Egon skulle ta tag i mitt tak med sina 29 m/s och lämpa av det hos grannen eller ej.
Egon hade börjat härja ordentligt nu. Hunden och katterna var lite på vakt. Själv hörde jag hur det riste i taket och höll tummarna för att det skulle hålla. Stjärnhimlen är vacker men jag behöver inte ha tillgång till den inifrån, om ni förstår vad jag menar. Sista gången strömmen gick, dvs sista gången innan jag skulle lägga mig, gick jag runt i huset och släckte allt som var på och tänt. Det är inte lika enkelt att genomföra denna enkla syssla i mörkret. Man får liksom ingen återkoppling på det man gör. Detta resulterade i att jag, mitt i natten, vaknade av att sovrummet badade i ljus och Tv’n skrålade för fullt. Nåväl, jag släckte ner allt och fortsatte min skönhetssömn. Vid 07:00 på söndag morgon var det dags att vakna och det var också då jag smög mig fram för att kolla huruvida Egon bara lurpassade eller om han verkligen hade lämnat Sundals Ryr bakom sig och sökte sig till andra nejder för att ställa till. Jag kom fram till att Egon lämnat oss. Ytterligare visade det sig, vid en snabb okulär besiktning under den sedvanliga morgonpromenaden, att denne omtalade härjningsman inte lämnat några större spår runt Bollerud och Östra Bleken. Åtminstone inte vad jag kunde se med blotta ögat och då bör vi inkludera myopi och brytningsfel som varande handikapp. Lägg därtill lite hyperopi och vi har identifierat hela skalan på undertecknad. Javisst har jag glasögon men jag använder dem inte hemma eftersom jag anser mig se bra ut ändå. Jag gick och rensade vägen från kvistar vilket var, i princip, det enda jag såg från där jag gick.
Om någon har andra erfarenheter av Egon är jag idel öra om denne någon vill berätta det för mig. Jag skriver gärna om det också. Men så länge får ni ursäkta min okunnighet och nöja er med att detta är historien om mitt möte med Egon.
/Marjukka Sagesjö