Härom kvällen var vi, vår vana trogna ute och gick vår sedvanliga kvällspromenad, jag och Kollie. Kvällen var ljum och stilla och vi njöt båda två av promenaden. Våren är här och vi kan alla ( som inte är pollenallergiker) se fram emot en spirande grönska. Denna kväll gick promenaden mot Årbolhållet. Tystnaden var total, vi mötte inte ens en bil. Jag gick och beundrade himlavalvet med alla sina stjärnor. Vi hade avverkat två tredjedelar av vår promenad då plötsligt tystnaden bröts av ett märkligt men intressant ljud. Hörrff, hööörff, hörrff lät det tilsammans med ett klapprande ljud. Min första tanke var grävling. Jag har ju numera en ganska stor erfarenhet av grävlingar och det jag lärde mig som barn har verkligen inte stämt hitillsdags. Då jag flyttade hit för 15 år sedan förstod jag att vår allra närmsta granne skulle bli en grävlingfamilj. De bor under den gamla skolbyggnaden och då jag insåg det tänkte jag att det går ju inte, den familjen måste avhysas. Det jag lärt mig som barn var att grävlingar var ena argsinta rackare. Såg de ett ben rusade de fram och bet tag ända tills det kraschade i munnen på dem. Det vattentäta rådet var att ha knäckebröd i stövlarna. Jag fasade för mötet som ovillkorligen skulle ske eftersom vi var så nära grannar men hur det var gick tiden och vi hade fullt upp med annat och mina ben hade inte blivit attackerade av argsinta grävlingar och jag hade inte behövt ha knäckebröd i stövlarna.
Plötsligt en dag då jag befann mig nära självaste entrén till grytet insåg jag att jag stod mellan grytet och en liten grävling. Var är mamman undrade jag jagat och försökte göra mig själv så obefintlig jag kunde. Den lille sa -hirrff, hirrff och sprang rakt emot mig och jag sneglade jagat mot grytentrén och javisst, där kom mamman. Jaja, inget knäckebröd i skorna vilket gjorde att jag snabbt la diagnosen. Jag skulle snart ha knäckta fotleder. Sanningsenligt var jag skiträdd men jag stod stilla eftersom jag var fångad mellan djuren och hus. Till min stora förvåning var inte grävlingsmammans sikte inställt på mig eller mina anklar utan endast på sin lilla avkomma. Hon kom springandes rakt mot mig, mamman alltså, vilket fick mig att bita ihop samt hålla andan i väntan på en fruktansvärd smärta men hon sprang till sin telning och undersökte denna samtidigt som hon pratade (vad som föreföll mig) lugnande med sin avkomma. Ett antal hörrff, hörrff och hirrff, hirrf utbyttes medan de nosade och ”kramade” varandra bara en meter ifrån mig. Nalle, som då var valp, kom springande och jag utbrast -stanna! Och samtidigt tänkte jag att nu är det kört i alla fall eftersom jag hade talat. Men icke, mamman vände sig mot mig men jag var inte hennes mål utan hon lunkade lungt med sin telning mot grytet utbytande några hörrf och hirrff till på sin väg. Det var där och då jag beslöt att de skulle få bo kvar. Vi har kamperat tillsammans i 15 år nu. Vi respekterar varandra och jag har lärt mig en del om grävlingar.
Alltså, där vi gick vägen fram var således min allra första tanke att det var en grävling som var på väg mot oss men eftersom den var för långt bort samt för att det var becksvart ute, såg jag ju inte vad det egentligen var. Det märkliga är hur vindlande mina tankar kan bli då jag endast har hörseln att tillgå. Pannlampan på skallen var tänd men den gav mig en ljuskägla på kanske 2 meter och vid ljuskäglans slut blir det ju becksvart. Jag befann mig alltså där i Södra bleken gåendes mot Bollerud i skogspartiet, i mörkret och hör ett ljud som ökar i styrka och närmar sig oss. Det var då fantasin sakta började vakna till liv. Jag började nu kunna urskilja via hörseln att det var fler än en. Jag började, av någon anledning, släppa grävlingsteorin och började tänka större djur. Vildsvin, började jag befara och dem är jag inte så van vid och tillskriver dem därför någon form av opålitlighet. Detta gjorde att jag saktade på stegen och rent av ryggade lite tillbaka stirrandes vägen fram utan att egentligen se något annat än ett svart töcken från vilket ett alltför högt eskalerande oidentifierbart ljud närmade sig med en hisnande fart. Är det en hord älgar, hann jag till och med tänka? Kollie, hunden, tänkte att nu händer det saker och lyfte både öron och svans och började intresserat trippa framåt. Nu närmade sig ett antiklimax och jag kände att vilket ögonblick som helst skulle jag få veta vad det var. Jag släckte pannlampan i hopp om att kunna se bättre, men icke. Den stora horden var inte framme än men alldeles strax. Vilket ögoblick som helst nu skulle jag stå öga mot öga med de farliga bestarna som i full galopp närmade sig oss där i mörkret. Nu såg jag dem och ur mig undslapp frågan -Men vad pysslar ni med mitt på vägen? De båda grävlingarna tvärstannade och tittatde förvånat på mig och nosade i luften. De båda bestämde sig för att jag inte alls var att leka med, vände tvärt och försvann in i skogen utgjutandes några väl valda hörrff på sin väg.
Ingen ska säga att det är händelselöst i Sundals Ryr.
/Marjukka Sagesjö