Torsdagkvällen var mörk och regnig och just en sådan kväll passar det bra att drömma sig bort till något annat. I församlingshemmet fick vi ta del av bilder och berättelser om en cykelresa till medelhavet.
Under ett nyårsfirande med goda vänner pratades det om året som gått och vad som väntade framöver. Två av herrarna skulle fylla 70 under kommande år och på frågan ”hur tänker du fira din födelsedag?” blev svaret – Jag skulle vilja cykla till medelhavet, vill ni följa med? Av de åtta som var med på festen var det fyra som nappade på idén. Planeringen började, man enades om att starta i maj och för att slippa cykla genom Sverige där vi har mycket dåligt med cykelvägar, beslutade man att starta i tyska Lübeck .
Var och en förberedde sig på sitt sätt. Vi fick höra om skillnaden mellan välplanerad packning i dyra cykelväskor och lite mindre genomtänkt i billiga väskor. Det skulle visa sig redan dag två, när regnet vräkt ner hela dagen, att precis allt i de billiga väskorna var genomblött.
Att cykla på de fina cykelvägarna utmed kanalerna i Tyskland var en härlig upplevelse. Men det gör sig inte självt att cykla så långt. Vi fick ta del av sol, regn, hagel, åska, allt från 3-33 grader, skav i rumpan av sadeln, felkörningar, motvind, punkteringar, italienska bilister, trötthet och tvivel på att man kommer orka.
Men vi fick också höra om naturupplevelser, lyckan av att träffa på brödbilen just när man känner att man behöver något extra gott till förmiddagskaffet, möten med hjälpsamma och trevliga människor, att kunna äta massor utan att gå upp i vikt och hur härligt det är när man efter 19 dagar och 157 mil når sitt mål som man kämpat så hårt för.
Allt man planerat och tänkt på var att cykla till medelhavet. Hemfärden tog man ställning till när det väl var dags. De funderade på att köpa en bil och köra hem eller kanske ta flyget? Det visade sig att det både enklaste och billigaste var att ta tåget. I Sverige är det besvärligt att få med sig en cykel på tåg, men i andra länder finns det ofta till och med en speciell tågvagn för cyklar.
Resan gav tydligen mersmak för ett par år senare cyklade de åter genom Tyskland. Denna gång var målet veteran VM i orientering i staden Bad Harzburg, söder om Hamburg. Återigen körde de igenom Lüneburg där man cyklat fel ett par år tidigare, då hade de svängt vänster. Nu skulle man inte göra om samma misstag och körde istället rakt fram. Vilket också visade sig vara fel!
Paret Ivan och Kerstin Ernvid, som nu är 76 och 72 år, och deras vänner Erland och Ulla Ling ser inte att det skulle finnas någon åldersgräns för när man inte längre ska hålla igång och leva ett aktivt och äventyrligt liv, för de avslutar med att säga att nästa gång,…. då ska de svänga höger i Lüneburg !
/Susanne Borssén