Dagen efter det lyckade knytkalaset på Granan är det nog en och annan som lovar sig själv att livet hädanefter ska levas lite vitare, men det var knappast såhär de tänkt sig.
Den första snön. Av många efterlängtad, av andra hatad. Ibland kommer den mjukt och stilla och bäddar in allt i sitt rena vita täcke, ibland kommer den med blåst och vassa små flingor som sticker på kinderna. Vissa gläds åt möjligheten till sport och lekar, några suckar över jobbet att skotta bort den.
Endel undrar varför förfäderna var tvungna att vandra ända hit upp till det kalla nord, när de bestämde sig för att lämna den Afrikanska slätten. Kunde de inte stannat någonstans i höjd med medelhavet. Värme, sandstrand och vågor istället för mörker, frusna fingrar och isiga bilrutor. Fast de fanns väl inga bilrutor på den tiden, så de kunde ju inte veta hur besvärligt det kan vara.
Snö kan vara gnistrande fint, glada barn och hårda skidspår. Men också oplogade vägar, halka och extra arbete. Eller är den kanske bara ett sätt att skilja männen från mössen och agnarna från vetet. Ett test för att se vilka som drar upp täcket och äter chokladpraliner och vilka som knyter kängorna, letar reda på mössan och greppar snöskyffeln. Besegras eller besegra. Offer eller vinnare. Man eller mus…
/Susanne Borssén