Nu har vi hört det upprepas så många gånger, ”Vi ställer in och vi ställer om”, därför blev jag inte ett dugg förvånad när det länge verkade som att även våren var inställd i år.
Men så en dag känns det helt plötsligt varmt. Jubel, trummor och trumpeter. Vi har klarat det! Vi har klarat en vinter till, trots kyla och restriktioner.
Dagarna har blivit längre, ljuset har erövrat mörkret. Man ser en vippande sädesärla, tussilago i vägkanten, knoppar på träden och man förstår att fröken vår är i antågande. Hjärtat jublar, hon tänker komma i år också och det är dags för vårens fågelmorgon.
Att höra tjäder eller orre spela en tidig vårmorgon är något alla borde få uppleva och vi är lyckligt lottade som har nära till detta fantastiska skådespel.
Det är frost i gräset, efter en kort bilfärd och några minuters promenad är jag på plats i älgtornet i kanten på mossen. Solen har precis sträckt sig över horisonten, gryningsdimmorna dansar sakta bort. Fåglarna håller morgonkonsert. Andäktigt väntar jag. Kanske är det för tidigt på året, kanske är våren för kall, kanske är jag på fel plats. Men det spelar ingen roll, morgonen är magiskt vacker. Så tyst jag kan tar jag fram termos och smörgås. Vill inte störa, vill bara sitta stilla och vara åskådare när dagen vaknar.
Efter en liten stund ser jag en svart pil komma ner från en trädtopp, en orre. Strax kommer det en till och en till. Hundra meter framför mig börjar de sin lek, de kurrar, springer runt och fäller ut stjärtarna som solfjädrar. Efter en stund är de fem stycken. I kikaren syns de irra runt som radiostyrda och det bubblande, fräsande ljudet hörs över myren. Solen börjar värma. Det finns hopp om en framtid. Varför skulle annars orrarna lägga kraft på denna lek.
Något piper och jag får se en liten, liten talltita i trädet bakom mig. Så nära den är när man sitter en bit över marken. Den pickar i tallens bark för att hitta något till frukost, så stannar den upp och tycks titta rakt på mig med sina svarta pepparkornsögon. Så fortsätter den leta bland barkflagorna.
På långt avstånd hör jag en stund ett kluckande ljud. Jag spanar med kikaren men kan inget se, visst var det en tjäder som lät. Men jag kan omöjligt upptäcka den. Orrarna spelar på, kanske har de några väl kamouflerade hönor med sig.
Dimmorna har dragit bort, smörgåsen är uppäten och kaffet är slut. Försiktigt smyger jag tillbaka till bilen. Dagen väntar. På vägen hem går det en tjäderhöna i godan ro på vägen. När jag stannar bilen flaxar hon upp i ett träd. Det finns en tupp som väntar på dig borta på myren, bara fortsätt gå så hör du honom.
Hon sitter kvar, jag kör vidare. Det har varit en magiskt fin morgon.
/Susanne Borssén
.