Sök: marjukka+sagesjö

Hundaktiviteter

Av , mars 4, 2018 10:05 f m

Finns det intresse i bygden att starta Hundaktiviteter? Jag (Marjukka Sagesjö) tänker mig att vi som gillar hundar kanske kunde träffas 1-2 gånger per månad och göra olika hundaktiviteter tillsammans såsom exempelvis viltspår, agility, utställning, lydnad. Jag är själv en glad amatör som provat på det mesta så jag innehar lite kunskap här och där. Expertkunskap utlovas alltså inte från undertecknad men tillsammans tillför vi olika kunskap och kan gå ut och träna och ha roligt med våra hundar och ge varandra tips och tricks. Första gången träffas vi hos mig 2018-03-18 klockan 15:00, utan hund, för att se vilka vi är, vilka möjligheter vi har och vilka aktiviteter vi vill göra. Är du  intresserad anmäl dig till Marjukka Sagesjö, mail; marjukkasagesjo@hotmail.com eller SMS’a på nr. 0767-91 45 26 (jag har dålig täckning hemma men SMS går bra).

/Marjukka Sagesjö

 

.

Kvällspromenad i Sundals Ryr 1/7-2016 – ett bildkollage 

Av , juli 18, 2016 2:15 e m

 

Då var det dags igen. Det finns ingen hejd på promenaderna. Men det kan inte hjälpas för som jag tidigare nämnt har det blivit ett beroende. Angenämt sådant dessutom. Eller det kanske är väl magstarkt sagt, åtminstone innan jag tagit mig ut. Nog händer det att det tar emot. Nog händer det att jag tänker att jag inte orkar men då tänker jag på hur jag mådde för drygt nio år sedan. Ingen rolig tanke så på med paltorna och på’t igen. Av någon anledning blir jag ju dessutom bara äldre med åren och även om man faktiskt kan återhämta sig så blir det ju svårare och svårare ju äldre man blir. Jag fick dessutom bekräftelse på att jag gör rätt härom dagen då jag var på hälsokontroll på jobbet. Jag kan lova er att så här bra värden som jag har nu, se bild nedan, hade jag verkligen inte innan jag började med mina promenader.

Läs hela texten genom att klicka på länken nedan.

Kvällspromenad i Sundals Ryr

/Marjukka Sagesjö

 

 

 

Kyrkokörens säsongavslutning

Av , juni 18, 2016 7:00 e m

Sundals ryrs kyrkokör träffas vanligtvis varje måndag i församlingshemmet och övar in den kommande repertoaren. Måndagen den 23`e maj styrde vi dock kosan mot Evenstorps gård för säsongsavslutning. Kören tar nu nämligen sommaruppehåll. Väl omhändertagna av Sofia, gårdens ägare, avåts goda sandwiches och rabarberpaj.

Som den hängivna kör vi är kunde vi, då vi var mätta och belåtna, inte låta bli att uphöja våra röster och ”riva av” ett par tre låtar. Enligt utsago uppskattades sången av gårdens kaniner som nyfiket sträckte på halsarna samt av Sofia själv.

Nu tar vi sommaruppehåll och till hösten är ni mycket välkomna att lyssna på oss då vi sjunger i kyrkan. För att veta när kyrkokören sjunger se församlingsbladet eller länk: https://www.svenskakyrkan.se/bralanda/verksamhet

Ha en bra sommar!

Önskar Marjukka

Körmedlemmar i vänta på något gott.

Körmedlemmar i vänta på något gott.

Ännu fler körmedlemmar som anländer.

Ännu fler körmedlemmar som anländer.

Angelica, Jenni och Margareta.

Angelica, Jenni och Margareta.

Rebecka, Anette och Lilian. Bredvid Lilian skymtar Gun-Britt vår ordförande.

Rebecka, Anette och Lilian. Bredvid Lilian skymtar Gun-Britt vår ordförande.

Översiktsbild höger sida av rummet.

Översiktsbild höger sida av rummet.

Översiktsbild vänster sida av rummet.

Översiktsbild vänster sida av rummet.

 

/Marjukka Sagesjö

Säsongsavslutning för bokcirkeln

Av , maj 28, 2016 4:33 e m

Bokcirkeln i Sundals Ryr firade ettårsjubileum och samtidigt tog vi säsongsavslutning. Vi beslutade att göra något ”lite extra” för att fira. Således beslöts att vi gemensamt skulle läsa ”Min mormors hus” av Ingeborg Waern Bugge som handlar om huset Björkås på Baldersnäs som Ebba Waern fick uppbyggd av sin mans släkt då hon blev änka efter Wilhelm Waerns bortgång. Efter att ha läst boken följde vi Waern i fotspåren och besökte platser med anknytning till familjen Waern.

bild 1

Boken vi gemensamt läste och som blev temat för vår resa i Dalsland.

 

Tack vare en kunnig ciceron, Anita Aarsrud, fick vi till vår glädje lära oss mer om familjen Waern och Dalslands historia än vad boken vi läste förtäljer. Första stoppet blev bruket i Bäckefors som lade grunden till familjen Waerns förmögenhet.

 

 

 

 

 

 

bild 2

Ruin efter järnbruket i Bäckefors.

 

bild 3

Järnbruket i Bäckefors

 

bild 4

Från vänster, Anna-Lena Hoffman, Ann-Christine Fröjd Karlsson samt Anita Aarsrud står och läser på informationstavlan om ruinen.

 

bild 5

Det är mycket arbete som ligger bakom dessa byggnader.

 

bild 6

Andra stoppet blev kyrkogården i Billingsfors där mormodern, Ebba Waern, ligger begravd och så också dotterdottern tillika författaren till boken.

bild 7

Billingsfors kyrka där Ebba Waern (mormodern) och Ingeborg Waern Bugge (författaren till boken) ligger begravda. Brevid kyrkan ligger järnbruket som också det fanns i familjen Waerns ägo.

 

 

 

 

 

 

bild 8

Författarinnan Ingeborg Waern Bugges grav.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

bild 9

Hungriga bokmalar som gör sig redo att möta lunchbordet på Baldersnäs. Vi hade väl kanske inte tur med vädret men det kunde ha varit värre. Jag minns inte att vi behövde fälla upp medhavda paraplyer.

 

 

 

 

 

 

 

Slutmålet för vår resa var Baldersnäs där vi hade bokat bord för att inta lunch.

 

 

bild 12

Baldersnäs herrgård.

 

inskript

Inskrift på berget vid Baldersnäs. ”Främling, när denna halvö ler emot dig, så låt sorgen fara” (inskriften är på latin).

bild 11

Lekstuga på Baldersnäs där författaren lekt.

bild 13

Ett skåp som står i entrén på Baldersnäs och som eventuellt kan ha anknytning till Sundals Ryr.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

bild14

Biblioteket på Baldersnäs där vi blev serverade vår lunch.

 

 

 

 

 

 

 

 

bild 15

På vägen dit passerade vi huset författaren till boken tillbringade sina skollov på hos mormodern nämligen Björkås som ju boken handlar om. Huset Björkås som det ser ut idag.

bild 16

 

 

 

Bokcirkelmedlemmarna är fr.v. Anna-Lena Hoffman, Anita Aarsrud, Marjukka Sagesjö och Ann-Christine Fröjd Karlsson. Inte med på resan och således inte heller på bilden är Märta Jonsson som på grund av sjukdom beklagligtvis inte kunde följa med. Bokcirkeln startar igen 28/8 om några fler skulle vara intresserade av att vara med. Anmälan sker till Marjukka Sagesjö tel. 0521-35123 eller 0767914526  eller maila på; marjukkasagesjo@hotmail.com

Ha en fantastisk (bok)sommar!

Hälsar Marjukka

Vårens tid är här

Av , maj 13, 2016 7:30 e m

 

Bokskogen på Kroppefjäll 13 maj

Bokskogen på Kroppefjäll 13 maj

Stopp, kan vi inte stanna tiden ett tag. Just nu är det så magisk fint men allt går alldeles för fort. Vitsippor, värme, spirande åkrar och göken som gal. En kopp kaffe ute, med näsan mot solen. Doft av nyklippt gräsmatta. En promenad när kvällshimlen skiftar i rosa. Våren är kort och den går inte att spara, det gäller att ta vara på den, att stanna upp och verkligen se den.

Min tid räcker inte alltid till för fylla hemsidan med nytt material och finns det någon som har lust att hjälpa till skriva ett inlägg eller flera, så är det mycket välkommet. Marjukka Sagesjö har startat en blogg som ni hittar på skrivskoj.blogg.se  men vi hoppas förstås att hon vill fortsätta dela med sig av en och annan tex här på byalagets hemsida också. Men titta gärna in på hennes blogg om ni vill läsa hennes kåserier.

/Susanne Borssén

Vårfesten

Av , april 25, 2016 5:17 e m
Stinsen och en av hans beundrarinnor

Stinsen och en av hans beundrarinnor

I drygt 20 år har de sjungit och showat till vårens ära och som vanligt var det fullsatt i församlingshemmet i år också. På sedvanligt sätt fick besökarna först ta del av skönsång framförd av kören under kantor Barbro Magnussons ledning. Säkert var det många som kände en rysning av välbehag, både över den vackra och mäktiga sången och över det härliga som nu ligger framför oss när våren är i antågande.

Marjukka Sagesjö höll årets vårtal

Marjukka Sagesjö höll årets vårtal

Sedan var det årets vårtalare Marjukka Sagesjös tur. I ett fint tal hyllade hon våren och berättade bland annat om vad som kan hända på en vanlig hundpromenad. Ni som följer inläggen här på hemsidan vet förstås att vi ibland har förmånen att få ta del av Marjukkas målande texter. Därefter var det dags för kaffe med dopp och dragning i lotterierna.

Tre snygga "damer" som kommit med tåget från Ullared

Tre snygga ”damer” som kommit med tåget från Ullared

 

 

 

 

 

Ingen har väl missat att Brålanda i flera år försökt få till att tågen ska stanna på Brålanda station, men i årets vårfest är det istället i Årbol som tågen stannar! Egentligen är det inte konstigt eftersom där jobbar en sååå stilig alltiallo ”konduktör/ biljettförsäljare /stins/kioskförsäljare”. Beundrarinnorna flockas men stinsen fattar inte riktigt vinken…  Samtidigt som tågen kommer och går på den dubbelspåriga järnvägen  och bussarna avgår varje halvtimma får vi ta del av alla sjungande passagerare som passerar.

IMG_3842

Än en gång har kören levererat en mycket underhållande vårfest!

/Susanne Borssén

Alla kort är tagna av Per-Olof Gustavsson

Vårfest

Av , april 12, 2016 8:15 e m

IMG_3406

Den 23:e och 24:e april är det vårfest i församlingshemmet.

Kören bjuder på traditionell vårsång och sin uppsättning av ”Årbol station”

Vårtalare Marjukka Sagesjö

Biljett, fika och vinstchans på åra kostar 80 kr, barn under 12 år gratis.

Bokning: Elvie 0521-30865, 073-0275911

eller Jennie 070-4865903

Välkomna !

Vi efterlyser fler texter

Av , januari 17, 2016 8:26 e m

Som ni vet efterlyser vi texter och inlägg till byalagets hemsida för att göra den mer levande och aktuell. Kanske kan just du bidra med något, hör i så fall av dig till susanne.borssen@gmail.com

En som regelbundet levererar både texter och bilder är Marjukka. Här kommer ännu ett läsvärt inlägg från henne.

……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..

AM (Anonym Morfinist) – i Soldalens ro!

Det är dags att jag kliver fram och erkänner. Nu gör jag det. Håll i er nu, för nu tar jag sats. Här kommer det.

–Hej, jag heter Marjukka och är morfinist. Sådär, nu sa jag det. Ojoj, nu är det gjort. Men vad skönt det känns. Nu är det inte längre någon hemlighet. Det hela började för nästan åtta år sedan. Livet kändes tungt. Jag hade precis tillfrisknat från ett begynnande diskbråck men orken var borta. Jag visste inte hur jag skulle klara dagen och det var då jag föll för frestelsen. Jag ska väl erkänna att jag hade gjort det förut. Det var alltså inte första gången. Den gången bröt jag beroendet genom att bli gravid. Jag tänkte på barnet och tänkte att jag inte kunde utsätta det för en sådan pers. Dessutom orkade jag inte rent fysiskt med det, speciellt vid slutet av graviditeten. Jag höll mig borta från det i tretton år men sedan inföll dagen då jag föll för frestelsen igen.

Som jag tidigare nämnde hade jag precis tillfrisknat från ett begynnande diskbråck. Jag hade näst intill legat på rygg i en månad och den tillvaron tilltalade mig inte alls. Jag var visserligen på fötter nu men jag hade ingen ork. Det var då det hände. Jag tog till morfinet. Jag började i små doser och ökade efter hand. Stillheten och friheten här i Sundals ryr hjälpte mig att fortsätta. Det fanns ingen som kollade mig eller bevakade mig. Det var ingen som kritiserade min gångstil eller kommenterade min klädstil. Jag drog till och med in min hund i det hela. Samtidigt som jag injicerade mig själv med morfinet injicerade jag hunden. Ni kan döma mig men vid den tiden kändes det helt rätt och ska jag vara ärlig så ångrar jag absolut ingenting.

Efter att ha varit tvungen att hålla mig inomhus i några dagar, på grund av kylan, står det nu fullständigt klart för mig. Jag och Kollie blir höga av ruset vi får av miljön här. Blodet rusar i ådrorna och en stor tillfredsställelse infinner sig. Jag inandas djupt och njuter. Den friska luften, den ljuvliga stillheten, de fantastiska vyerna och de underbara dofterna gör att kropp och själ får sin dos av välbefinnande.

Eftersom jag är morfinberoende måste jag ju få i mig min dagliga dos. Således gick jag omkring inne i huset en timme morgon och kväll de dagar kylan var nere på minus femton och lägre. Kollie hängde inte på utan låg i sin favoritfåtölj och suckade djupt.

Jag gick och funderade på om jag skulle inhandla mig ett löpband. Jag tänkte att jag kunde ställa den framför TV’n och på så sätt få i mig den dagliga dosen. Jag funderade fram och tillbaka men tanken blev aldrig riktigt lockande. Jag saknade något och dessutom suckade Kollie tyngre och tyngre.

När så temperaturen stigit till minus tretton tog jag fram tossorna åt Kollie och tänkte att jag måste prova och se om det fungerar. Jag satte i små sockar i de enda tossorna som suttit kvar av alla de otaliga sorterna jag provat. Dessa är små gummitossar som är rätt kluriga att sätta på men väl på sitter de kvar. Det fungerade och glada över att äntligen befinna oss ute i det fria slog vi till med åtta och en halv kilometer i ett svep. Det var då det stod klart för mig att beroendet inte bara innefattar det kroppsegna morfinet för både Kollie och mig. Vi måste få en dos av den Sundals ryrska utomhusluften och vyerna. Jag blev så lyrisk vid ett tillfälle, närmare bestämt en kall morgon under våren 2015, att jag slängde ihop en dikt väl hemkommen från morfininjektionen.

Ode till sinnena

Morgonpromenad i frostbeklätt landskap

Soluppgång

Hög luft

Fågelkvitter

Solen värmer de frostnupna knopparna

Förnimmelserna kroppen utsätts för

väcker alla sinnen till liv

Det ger en känsla av välbefinnande

att låta sinnena ta över

Se det vackra frostnupna glittriga landskapet

Höra vårfåglarna sjunga

Känna blandningen av kylan och solens värmande strålar

Smaken av kylan

Lukten av vår

Låta sig berusas

av allt detta

ger själen

livsnektar

som ger

livskvalitet

Jag ångrar inte det minsta att jag föll för frestelsen. Tvärtom, jag njuter! En stor glädje är varje gång jag är till läkare och får konstaterat att jag är frisk som en nötkärna. Alla värden är på topp och jag känner ju själv att jag mår så mycket bättre än för åtta år sedan. Det var nämligen då jag bestämde mig för att sluta röka och börja motionera. Jag hörde på jobbet av en hälsocoach att man bör hålla på i halvtimmesintervall för att det ska ge effekt och det tog jag fasta på. Till slut blev det två timmar per dag som blev dosen. Det är det morfinberoendet jag ligger på nu och trivs med. Jag rekommenderar dig att börja injicera om du inte redan gör det. Det kostar ingenting förutom skosulor och vintertid skodubb och tasstossar. Men jag lovar att det är värt det!

Jag skulle inte alls ha något emot att starta en AM-rörelse. Jag blev riktigt glad när jag, häromdagen, hörde på nyheterna att det nu är vetenskapligt bevisat att även promenader ger mycket goda hälsoeffekter länk: http://www.expressen.se/halsoliv/stor-studie-promenader-kan-forlanga-ditt-liv-nio-ar/ . Det kan jag verkligen intyga att det gör. Så låt oss morfininjicera tillsammans. Men du, vi gör det utan sil.

/Marjukka Sagesjö

Reflektioner och möten med skogens konung.

Av , oktober 12, 2015 6:10 e m

Det gäller att fånga livet i de flyende flätorna. Jädrar vad fort det går. Nu är hösten här men jag är faktiskt inte riktigt färdig med sommaren. Hur det än är måste jag ju acceptera faktum. Hösten ÄR här. Det fantastiska är att den är så njutbar, jag tröttnar aldrig. Jag tröttnar aldrig på dofterna, vyerna, den höga svala luften och de fantastiska färgerna. Jag vinkade hej då till ett gäng gäss som flög söderut igår. -Vi ses om några månader igen, hojtade jag till dem där de flög i en v-formation ovanför oss på vår promenad. Min och Kollies alltså. Även om jag gått samma sväng hundratals gånger finns det alltid något nytt att se och uppleva. Att vara här och nu är verkligen något som naturen inbjuder till. Ibland kan det vara att blicken faller på en ensam, vacker och skir liten blomma som pockar på uppmärksamhet på grund av sin skira skönhet. Andra gånger kan det vara en solnedgång som tar andan ur en och därigenom gör att man stannar upp och beundrar den och rent av förlorar sig själv i den. Det kan också vara något djur som man överraskas av och som inger en en vördnad av att få vara där och då, och hälsa på det på dens hemmaplan. Min erfarenhet är att det är lättare att låta naturen ta över ens sinnen och fångas upp och vara närvarande, det vill säga släppa alla andra tankar, än att låta staden göra det. I staden finns så oerhört mycket som pockar på uppmärksamhet. Det är hela tiden ett sorl och ett brus. Samtidigt finns där också en föränderlighet som också pockar på uppmärksamhet. Detta i form av att folk hela tiden rör sig. Bilar åker fram och tillbaka, folk cyklar och går och det råder en kakofoni av ljud. Detta leder, för mig, till att förändringarna blir så snabba att jag kan känna mig utmattad av det. Rent av känna att jag inte hinner med, åtminstone inte hinner vara i nuet och njuta förrän något annat händer som pockar på uppmärksamheten.

Men även landsbygden kan bjuda på en händelserikedom som får en att häpna. Härom kvällen korsades vår väg av en älgko med sin kalv. Kon stod på skogssidan av vägen och höll ögonen på sin kalv. Kalven stod på andra sidan på havreåkern. Vi stannade, Kollie och jag, i vår framfart. Jag tänkte att jag inte ville att vi skulle hamna mitt emellan. Varför oroa och reta upp kon i onödan? Jag riktade mig till kon och frågade om det var okej att vi passerade där, Kollie och jag. Kon stod och tittade på mig som om hon begrundade frågan. Till slut vände hon sig om och lunkade till skogs. Det var uppenbarligen en mycket klok ko eftersom den begrep att det ju inte fanns något annat sätt att svara mig på, som jag skulle begripa. Hade den svarat, -Javisst det är okej, medelst bröl hade jag nog krackelerat i flisor och tacksamt nog innehade hon ödmjukheten att bespara mig och sig ett sådant scenario. Jag tackade henne och frågade den lille om den inte skulle följa med sin mamma. Den tycktes inte vilja lämna havreåkern och det kan jag mycket väl förstå. Vi väntade tålmodigt, jag och Kollie. Jag ville inte utmana ödet genom att gå emellan. Vi hade inte bråttom. Kalven velade en liten stund och snurrade runt på stället några varv men bestämde sig sedan för att följa med sin mamma och då var det ju fritt fram för oss. Jag tackade och både ko och kalv som stannade en liten bit in i skogspartiet och betraktade oss då vi passerade. Ett härligt möte med det vilda som ger mig minnen jag kan blicka tillbaka på under mörka vinterkvällar, i brasans sken, när vinden viner i knutarna och timret rister i stormen och kung Bore befinner sig på bushumör.

När jag ändå är inne på ämnet älg kan jag lika gärna fortsätta. Jag har ju ett antal gånger beklagat mig över att jag inte har lyckats träffa på en älgtjur med stor och ståtlig krona. Inte vad jag har vetat om i alla fall. Troligen har jag ändå gjort det, inser jag nu eftersom jag nu på väldigt kort tid har gjort det vid tre olika tillfällen och det på riktigt nära håll. Jag har, många gånger, känt som att någon stått och iakttagit oss då vi promenerat fram undet våra promenader. Kanske det dessa gånger varit just en stor älgtjur? Hursomhelst blev jag varse en stor sådan som stod och betraktade oss vid pass fem till tio meter från oss en morgon under vår promenad. Anledningen till att jag ens såg den var att jag, av någon anledning, lät pannlampans sken svepa över åkern och då blev varse två ljusklot på en ansenlig höjd över marken. Min erfarenhet sa mig att där står en älg. Skenet från pannlampan var inte så stark så det enda den visade var dess ögon som två lysande klot samt en stor svart silhuett. Jag slog av lyset för att se mer och det var då jag såg kronan. Wow tänkte jag, denna är stor! Det var då jag fick den hisnande känslan av att hjärtat skenade iväg norrut och träffade tonsillerna med en avsevärd hastighet och studsade tillbaka igen likt en pingisboll. Jag insåg ju dessutom att han måste ha betraktat oss en stund, vilket ju gjorde att jag skälvde till extra mycket eftersom jag samtidigt insåg att jag vandrat rakt emot den en stund och det hade den haft koll på. Den skulle således ha haft en god stund på sig att skrapa med framklöven och planera en attack mot dessa inkräktare på hans territorium om han hade varit på det humöret och jag hade inte fattat vad som slog mig förrän det varit för sent. Jag har full respekt för skogens djur. Dock tror jag starkt på att vi lever i symbios, mina skogsgrannar och jag, och så länge ingen hotar den andre är allt okej. Jag lever också i den villfarelsen att om jag börjar prata, det vill säga förhandla, löser det sig alltid. Den villfarelsen kommer sig av erfarenhet. Det har fungerat hittills och gäller alla skogens djur som jag till dags dato träffat på under mina vandringar.

Nästa träff hade jag tydligen bokat ett par kvällar senare. Då promenerade vi vägen fram intet ont anande. Skogen övergick plötsligt i åker och där, fem meter från vägen står en stor ståtlig älg med den största krona jag sett på en levande älg i det vilda (och jag har ju, som sagt, inte många i min samling) men oavsett det är jag övertygad om att just dessa skovlar var aktningsvärda i storlek. Det var inte bara kronan som var stor, älgen som bar den var minnsann ingen liten fjoling eller liknande. Det var en stor bjässe och det såg den ut att veta om. Denne älg såg dock något överraskad ut av att vi kom gående från höger. Vi brukar komma från vänster och är det så att den stått där flera kvällar i rad så hade den banne mig rätt För detta hade den visst inte riktigt väntat sig men den tog det ändå med ro. Vände huvudet mot oss samtidigt som den höjde densamma vilket fick den, i mina ögon, att växa om ens möjligt ännu mer. Inte vet jag om det var med hjälp av sin storlek eller om den var cool av sig själv men den stod bara där och betraktade oss med sina vänliga ögon samtidigt som den tycktes tänka –Jaha, där är dom igen. Jag däremot hade aldrig sett denna älg förut. Undrar just hur många gånger den har lurat i buskarna? En liten diskret hostning, bara för att ange sin närvaro vore god ton kan jag tycka. Fast när jag tänker närmare efter skulle nog en diskret hostning från den älgen få mig att hoppa ur skinnet och lämna det kvar där samtidigt som jag pinnat på allt vad jag kunnat uppbåda. Den synen känns ju inte så betagande så således, ingen bra idé alltså. Lika bra han var tyst.

Den tredje gången var när ett snälltåg plötsligt korsade vår väg en kväll mitt i det natursköna Sundals Ryr. Snälltåget passerade rätt över grusvägen och fortsatte skenande rätt in över havreåkern. Det finns ju ingen räls här! V a d  v a r  d e t t a?!?! Vad var detta som sånär rammade oss i vår stillsamma kvällspromenad?! Detta något fick strumporna på fötterna att snurra runt tio varv av vinddraget  och mössan for himmelvart i rena förskräckelsen. Lukten avslöjade vad det var. Hur många gånger har jag inte känt den lukten. Hm…det luktar älg här, tänkte jag och mycket riktigt. Där framför oss hade snälltåget saktat ner farten väsentligt och tagit skepnaden av en älg. Den hade också horn men de var mer som ett cykelstyre och den var inte alls lika stor som den förra. Jag har ingen aning om vad det var som fick den att skena så. Kanske var det ett utslag av plötslig lycka. Vad det än var så hade den tydligen fått ur sig allt då den nådde havreåkern och jag kunde ju inte hålla tyst så den kanske också samtidigt undrade vad det var för en konstig kuf som gick omkring där och lät. Den ställde sig där och betraktade oss nyfiket. Jag frågade varför den skenade så, samtidigt som jag förklarade att det var helt okej från mitt perspektiv. Den fick ju springa om den ville. Jag tillade att jag och Kollie skulle promenera förbi där helt lugnt och att vi inte tänkte jaga den, så att den behövde inte oroa sig alls. Den verkade nöjd med det och vi fortsatte vår promenad med korvade strumpor och mössan käckt på svaj.

/Marjukka Sagesjö

Trandans och snigeljakt

Av , juli 29, 2015 5:39 e m

20150720 Denna återblick får fungera som inledning till nedan berättelse.

Under morgonpromenaden träffade vi på (jag och Kollie) traktens tranpar. Vi möttes just där skog möter åker och jag kan erkänna att de såg mig först. Det kändes som om hela jag krackelerade mitt i steget. Jag blev ”tagen på sängen” så att säga eftersom jag gick där och tralladiradirallade för mig själv och tänkte på annat. Ett tranpar på nära håll har oanade röstresurser och är väääldigt stora. Ja jädrarimig. Jag strök förbi nära skogskanten för att inte störa mer än jag gjort och vi höll god koll på varandra. Allt gick fredligt till. Tranorna lyfte men inte jag och Kollie. Har aldrig sett dem på så nära håll förut (10m), inte ens vid Hornborgarsjön. Grym känsla att ha varit så nära (så här i efterhand).

20150716 Inledning del 2.

2’a augusti förra året berättade jag om hur jag överraskades av traktens (Sundals Ryr) egna tranpar. Under dagens morgonpromenad överraskades jag inte eftersom jag hörde de långt innan jag såg dem och märkte också att jag gick mot ljudet. De är kanske inte så praktfulla som påfåglar och deras sång kanske inte så vacker som en näktergals men jag känner mig privilegierad att ha dem som nära grannar under vårt varma halvår. Även denna gång fick jag komma dem ganska nära innan de lyfte och jag måste säga att de är magnifika i sin storhet. Häftig upplevelse.

20150717

Under morgonens promenad blev jag stående med öppen mun (en förbipasserande blåmes kunde lätt ha misstagit det för ett alternativt boende), helt överrumplad, förvånad, häpen och helt betagen av det skådespel jag bevittnade. Denna morgon hade jag med mig min kamera. Jag trotsade de negativa tankar jag har om mig själv som fotograf som jag utvecklat med tanke på alla de gånger jag tänkt ta kort på något dråpligt eller ett ståtligt djur bara för att se mig själv misslyckas totalt genom att motivet blivit så suddigt att betraktaren trott sig blivit drabbad av akut glaukom. Jag tänkte att en vacker dag kanske jag lyckas ta ett bildbevis på de historier jag berättar och idag är det faktiskt vackert. Således gick vi där Kollie, jag och till en början också Fiffie. Jag nynnade på ”Jag går i solen och på en visa trallar…” och lekte proffsfotograf plåtandes vyer, rådjursmamma med två kid (på avstånd), blommor, Kollie och en fjäril samt naturligtvis fick också Fiffie vara med på några plåtar. Efter ett tag vek jag av in från grusvägen till en stig genom skogen eftersom jag var lite sugen på blåbär. Där gick jag med kameran i handen och plåtade lite ditt och datt då jag plötsligt får syn på något som, till synes, kommer gående emot oss. Jag halar instinktivt in flexikopplet lite och hinner tänka att det är nog grannen med Shar Pei’n när jag plötsligt SÅG vad det var som gick där framme knappt tio meter ifrån oss. Jag blev stående såsom jag beskrev ovan, d.v.s. med öppen mun och kameran i hand. Jag hade chansen men jag var så förstummad att jag inte ens kom att tänka på att jag kunde försökt ta ett foto. Blixtsnabb är verkligen INTE mitt mellannamn. Där, framför oss, promenerar familjen Grus grus. Stora, ståtliga spankulerar de i skogsbrynet och jag tyckte mig höra dem nynna på ”Vi går i solen och på en visa trallar…”. Jag tycks ha prickat in tiden för tranornas morgonpromenad. Denna gång blev jag inte rädd utan kände mig mer fascinerad och sprittande glad för ynnesten att få beskåda dem så nära och de verkade inte heller bli skrämda av oss vilket känns underbart. Och vet ni vad? De var TRE! Imorgon ska kameran med igen. Kanske att jag lyckas, kanske.

För dig som vill veta mer bifogas länk http://fageln.se/art/trana.aspx.

Ps. De äter sniglar!!! De kan gärna få stanna till på min gräsmatta och ta sig ett skrovmål. Jag kan ta lite transkit om jag blir av med lite sniglar.

20150728

Ett antal dagar har nu förflutit sedan jag, med kameran i hand, mötte tranorna i skogen utan att komma mig för att ta en bild. Harmset kan jag konstatera att jag fortfarande inte lyckats föreviga dem. Vädret har inte varit kameravänligt, om jag så säger. Och de gånger vädret varit kameravänligt har jag tänkt att ”-Men nu är det ju fel tid på dygnet för att se dem.” . Det visade sig att jag inte besuttit några vidare kunskaper om arten Grus grus. Vid åtminstone två tillfällen skulle jag nog kunnat få magnifika bilder bara jag pliktskyldigt hade plockat med kameran och faktiskt också använt den. Senast igår kväll träffades vi, lilltranan och jag men igår kväll var en av de gånger jag tänkte –Näe, nu är de inte ute och ränner men det borde jag ju ha anat. Jag menar jag har ju barn själv, även om hon nu är vuxen. Nåväl, med risk för att upprepa mig säger jag –En vacker dag…

Harmset kan jag konstatera att vi har flera snigelätare här i trakten men de gör uppenbarligen inte sitt jobb! Både grävlingar och tranor samt också kopparormen äter sniglar. Dock får jag säga att den kopparormen som bodde i mitt växthus verkligen gjorde sitt jobb. På självaste nationaldagen bestämde jag mig för att ta mod till mig. Jag tog ut en kopparödla ur växthuset med bara händerna, dock med grova handskar på. Det var med klappande hjärta och svettpärlor i pannan, jag gjorde det. Jag är nämligen rädd för ormar. Den största anledningen till att jag plockade ut den var att jag trodde att den skulle svälta ihjäl därinne men sen läste jag på och de äter ju sniglar så det var ju dumt. Hursomhelst, jag släppte den precis utanför så om den vill in igen återses vi säkert därinne igen tänkte jag sedan. Och visst blev det så eller om det var kompisen som jag efter någon vecka, träffade på då jag skulle vattna där inne. Jag blev både glad och bekymrad. Glad för jag såg tydligt skillnad på antal sniglar i växthuset före och efter mitt (hjälte)dåd. Till mitt eget förtret konstaterar jag dessutom att jag utförde detta dåd när jag hade behövt ha ormen därinne som allra bäst, nämligen då jordgubbarna mognar. Jag kan fastslå att vi slogs om jordgubbarna, sniglarna och jag. Dock får jag väl erkänna att jag är mer mordisk och hämndlysten eftersom jag likviderar dem på löpande band. Bekymrad blev jag för att jag, även om det är en irrationell rädsla, ändå är skraj. Skraj för att den ska överraska mig då jag står där och plockar av mina grödor. Jag intalar mig att mer ekologiskt kan det inte bli. Ormen/ödlan äter upp sniglarna och jag får ha mina växter i fred. Båda parter nöjda. Kanske att jag en dag rent av kan ta i dem utan handskar. Vem vet? Faktum är att jag skulle önska att det var fler kopparormar på gräsmattan. Var är de alla undrar jag då jag bistert betraktar gräsmattan som är täckt av hundratals sniglar. Denna sommar, konstaterar jag, är sniglarnas och fästingarnas sommar. Kanhända att ormarna verkligen gör sitt jobb men inte hinner med i snigelinvasionen. De kanske ligger i sina gömmor bukstinna och tänker –Jag borde verkligen inte ha ätit så mycket…?

/Marjukka Sagesjö

Panorama Theme by Themocracy